Nej, Daniel! Sluta INTE skriva böcker!

Är ni utled på bokmässan? Make till mässa där mänskor som trampar ner varann finns inte. Då inflyter nyheten att Daniel Sjölin slutar skriva.
Observera att jag inte skriver att denna nyheten slår ner som en bomb.
Det är en försynt nyhet som gör mig ledsen.
Sjölin som publicerat tre romaner av hög klass funderar kring sitt beslut. Jag citerar honom i Svenska Dagbladet: " Jag är numera en vit medelklasskille i ett rikt land. Vad kan jag skriva som är så fruktansvärt intressant ur ett samhällsperspektiv? Jag är ju bara en lycklig snubbe på Gärdet i Stockholm."
Jag tänker inte komma med några goda råd: Ryck upp dig grabben!
Jämför Sjölin med Strindberg. Båda är vita medelklasskillar som bor på Gärdet i Stockholm.
Båda tvivlar på sig själva.
Strindberg skriver oupphörligt om att han inte har något att säga. I sin förtvivlan försöker han tillverka guld.
Och börjar skriva om det. Alltd intresserar det någon. Inferno heter den boken.
Den tanke som vidare slår mig är att Sjölin, arme sate, för tllfället ser livet som statiskt.
Han ÄR... Jaja, Sjölin. Säg vad du vill.
Men.
Livet är dynamiskt. Plötsligt är det du Sjölin som sitter på buss 40 och stiger av vid Hornstull och sätter dig bland gubbarna på bänken.
Du vet den där bänken intill klädbutiken Zazza.
Flera av dem kan behöva hjälp med... tja, det kan vara små ärenden in på systemet som ligger intill. Eller en peng till kaffe som Seven Eleven säljer.
Du vet där på hörnet till Hornsbruksgatam.
Livet ÄR inte. Livet rör på sig. Det är som Martin Ljung säger: Är det inte Fingal Olsson som sitter därborta? Jo, men han rör på sig.
Så är det med Sjölin. Han rör på sig.
Svik inte mig, Sjölin. Jag läser dina böcker. Svik för bövelen inte din läsekrets.
Ikväll kan ni se Sjölin tala med författare. På tv i Babel. Ställa sina intelligenta frågor. Få igång mumifierade typer. De som kallas författare.
Sjölin! Du har rätt att känna dig förtvivlad. Jag uppfattar att du befinner dig i rörelse mot ditt inre. Jag uppfattar att du samlar trådar. Det är en väv som glittrar i mörkret.
Det är början till din nya roman.

Calle är etta. Han kan tvätta en dator!

På något märkligt sätt har Calle Schulman hamnat på plats elva bland la jeunesse dorée.
De gyllene unga männen.
De andra som nominerats är inte särskilt unga. Och frågan är om de kan tvätta en dator.
Där är Calle helt suverän. Jag vill gärna erkänna att jag var rädd att han skulle reta mig för att min dator är smutsig.
Det är för mycket aska och brödsmulor mellan tangenterna. Samt otäckt svarta klistermärken runtomking. Och läppstiftsmärken.
Har jag pussat på min dator? Svar nej.
Calle är en gentleman. Som bekant. Inte ett ord över hans läppar. Ingenting i stil med: Är du inte klok? Vet du vad en sån här dator kostar?
Inget sånt.
Helt lugnt tar mannen fram en sprayflaska. Samt en särskild duk. Han slår ut allt vad Via, Ajax och fönsterputs heter. Han har en magisk flaska.
På 47 sekunder rengör han tyst och metodiskt min dator. Den är nu som NY.
För Calle är det helt naturligt att rycka in och han avfärdar alla överdrivna tacksägelser.
Om han någon gång skulle behöva lite extra inkomster kan han starta företaget: CALLE SCHULMANS DATORTVÄTT: Jag tvättar er dator. Utan kommentarer som skulle kunna såra er.
Bara ett tips Calle! Du är nummer 1.
Nummer elva är fel. Tryckfel. Ta bort en etta från 11 och det blir 1.
På denna plats hör Calle hemma!

Vad tycker du Charlie?

Jag har förstått att din utveckling går i rekordfart och att du själv öppnar dina paket. Här är en liten födelsedagspresent till dig. Kanske kan vi köra den tillsammans. Eller också får det bli så här: Spara den till julafton. Det är en dag, kan jag berätta för dig, då du kan göra vad du vill. Ytterst få föräldrar klappar till sina ungar den dagen och man kan köra utav bara helvete.

MINA BÄSTA MODESIDOR

Det är på fredagar som Svenska Dagbladet publicerar två helsidor med snygga kläder. Allt har nummer. Just nu sitter jag stirrar på nummer 12.
Fuskpäls. Och FÖRSÄSONGSRABATT!
Ett nytt ord. Säsongen är vinter. Eller höst. Men just i år är det sommar. Vad ska hända med alla fuskpälsar?
Vi är inne i en helt ny årstid, påhittad av affärsmän.
Vi befinner oss i försäsongen.
Då får det inte heta rea. Det ger fel signaler. Sånt som politiker avsyr: Fel signaler.
Det ska heta rabatt när sommaren aldrig tar slut.
Ett annat annonsord är NU.
Det betyder: Speciellt lågt pris eftersom vi inte säljer något.
Eller varför inte gå efter SNÄLL PENG.
Det är samma sak.
Det får inte heta rea. REA bort! Då kan folk tro att det är restlager.
Vad betyder TOPPENPRISER? Det betyder INTE höga priser utan tvärtom - det är särskilt bra och låga priser. Det är just detta som är toppen.
Men det verkliga klippet är LYXUTFÖRSÄLJNING!
Snart är det löning. Eller va? Och då gäller det att...njuta av solen, åka på picnic. Sommarens sista. Bada en enda gång till.
Inne i butikerna står alla de som säljer kläder. Det är de som fryser. Alla som är rädda får knottror på armarna.
En pärla NU!
Nej, det får vara för vi ska på utflykt. Tyvärr. NU åker vi.
Var glad att du inte säljer kläder! Om så är fallet.
Vi andra tänker så här: Vad är det för fel på den där fina jackan jag köpte förra hösten? Den får hänga med ett år till. Såna är vi kunder. Vi kan tänka. Lite längre än de som gör annonserna.

Han säger: Kall höst! Ty han vill sälja. HM&sånt.

Alla tiders svärdomsdröm. Han heter Karl-Erik Persson. Han var med på tv. Välklädd. Det kan vem som helst fatta. Trevlig, snygg. Begåvad. Behöver ingen medieträning av såna där rena bluffar som Paul Ronge.
Ronge var en gång fackklubbsordförande på Aftonbladet och jobbade för att vi stackars lågavlönade satar skulle få bättre betalt.
Vad som sen blev av Ronge vet jag inte riktigt. Han spolade ned sig själv i det kommersiella träsket. Kan man tänka.
Karl-Erik Persson är arvtagare och utsedd av styrelsen. Men han säljer inga vinterkläder.
Där har vi problemet. September är som rena sommaren. September är människans dröm denna höst.
Och där står H&M med en massa kappor och fuskpälsar... de står där och stirrar på galgar med hela vintern. Vintern hänger på sned.
Persson verkade se ironin i det hela. Såna chefer är bra. Han brydde sig inte om att hymla om att hans farfar och far underlättat för styrelsen att utse just honom till ny chef.
En morgon när Persson vaknar snöar det. Då blir han glad igen, vilket är honom väl unnat.

Förlåt, Djurgården!

Helt felaktigt har jag påstått att ni i Djurgården uppträtt ohyfsat på en resa till en match.
Det var Hammarby.
Jag tänker inte håna Hammarby genom att säga : Det var självklart Hammarby.
Bajen. Har en känsla av att de får tillräckligt mycket skäll. Som det är.
Djurgården är mitt lag. Det går långt tillbaka i tiden. Knivsta Sandberg. Stenson med sina orimligt höga bollar. Tjugu meter upp i luften.
Det var Stadion och pjogjam pjogjam med signalsystemet.
Hur kunde jag misstänka Djurgården för att svina ner i en buss och , ja med mera...
Förklaringen är att jag blev fascinerad av att en reporter i en svensk tv-ruta började skratta.
Jag blev glad. Så fort någon skrattar blir jag uppåt. Och så tog jag fel.
Pennan slant.
Vad vill ni att jag ska säga? Att det var motvind och att jag hade solen i ögonen.
Det enda jag kan säga till Djurgården och deras fans är: FÖRLÅT!
Självmål.
Det är sånt som händer. Men det är ingen tröst. Jag är en enda stor ynkedom.
TACK! till er som lagt märke till mitt misstag! Jag sjönk faktiskt ner genom jorden. Hur kunde jag?
Bättring utlovas.
Så här får det helt enkelt inte gå till. Som mina chefer ständigt förklarat för mig. Och då menar jag CHEFER.

Är Anna Anka farlig?

Är Annika Anka farlig, Per Wirtén?
Det var inte jag som fick frågan. Det var Per Wirtén.
Det var i en debatt i radion.
Eftersom skratt inte förekommer i radion. Utom när det är underhållning. När det står i programtablån.
Och eftersom det är Wirtén, en mycket radikal person från tidskriften Arena, som får frågan så tar han den på allvar. Fattas bara. Han skrattar inte. Hur många komiska frågor får en man under sin livstid?
Nu fick Wirtén en rolig fråga. Men han tog inte chansen.
En svensk skrattar inte i onödan.
Men nya ord. Det handlar i detta avsnitt om berlusconifiering.
Det hittar Wirtén på. Hoppas jag stavar rätt.
Skratta och var glad, var svaret på vad berlusconifiering är. Illa.
Det ska vi inte ha.
Men var det Wirtén som gjorde denna definition?
Vissa mänskor skrämmer livet ur mig. Jag säger inte vilka.
Men det är en hel del. Allvarliga män skrämmer mig.
De som är rädda för att skratta. Lås hellre in mig i en mörk garderob än presentera mig för en man som tar sig själv på allvar.

Simma lugnt! POLISEN SPÄRRAR AV!

RÅNET från luften sätter myror i huvudet på polisen. Men de har gjort sin plikt. De har spärrat av i Arninge. Där har helikoptern med rånarna och deras byte landat.
"Vi spanar på varst de här personerna har tagit vägen", uppger polisen.
De är nämligen inte kvar på platsen.
Vidare har polisen spärrat av vid Myttinge. Det är där deras egen helikopter saboterats.
Men vad vet polisen?
" Vi vet att det är person som kan framföra en helikopter på låg höjd. Antingen är det en kriminell som klarar detta. Eller så har de hyrt in någon."
En bristsituation kan nu uppstå: Det kan bli ont om kontanter i bankautomaterna. Har ni bunkrat sedlar? I annat fall - uppsök närmaste bankomat.
Ifall ni har något att hämta. Ifall ni är betrodd med kontokort. Ifall ni har papper på att ni är ni och ifall ni inte tillhör den där gruppen som befinner sig i "utanförskap".
Vilka dessa är försöker vår regering specificera.
Denna regering gör det inte lätt för sig. Utanförskap är ett existentiellt begrepp. Jag vill hänvisa till Kierkegaard. Obs! Ett tips till rgeringen.
Inte till polisen Polisen hänvisar jag till fler avspärrningar. Spikmattor kan också komma ifråga. Varst "personerna" befinner sig är oklart. Men om de påträffas kan vattenkanon komma ifråga.
Damma av den. Ifall den inte är saboterad i förebyggande syfte. Försök ta reda på varst de är, skurkarna!
Sen kan ni ta och skaffa fram en annan helikopter.
Vad vill du ge polisen för råd?
Hur ska de hantera sitationen?
Sitationen är den att våra pengar är på villovägar. Så vill vi inte ha det.

Nästa dag skrattar de på TV. En gång till!

Ibland blir Djurgården för mycket. De svinar ner för mycket. Det är när grabben i ABC-Nytt ska berätta hur de svinar ner i bussen på väg till match som det brister.
Först berättar han hur en av busarna skiter i bussen. Men sen. Det är när han ska berätta att de tar sig in på en hamburgerkedja och snor cd-skivor som han börjar skratta.
Per-Erik, han som sköter vädret, börjar också skratta. Han syns inte. Ingen av de två som befinner sig i studion klarar av att behärska sig.
Reportern säger att fansen nu får ordna egna bussar om de ska till matcher och att klubben tar avstånd... det gamla vanliga.
Men han skrattar. Och man blir uppåt. Är det tillåtet att skratta rakt in i tittarnas vardagsrum? Kan det bli löneavdrag?
Eller tvärtom. Kan det bli högre lön? Ett nytt moment har uppfunnits. En del så kallade nyheter är löjliga. Men reportrarna ser allvarliga ut. Sen börjar en enda skratta åt eländet.
Vad som än händer representerar de det högsta möjliga ämbetet i vårt land. De sitter på Gud faders högra sida. Det vill säga Eva Hamiltons sida. Hon är chef för SVT. Ingen modern människa i Sverige förnekar att Gud, den kristna guden, lika väl kan ha varit en kvinna.
Ställföreträdaren som framträder i rutan ska inte skratta. Utom i de fall där han är särskilt inhyrd för att skratta. En lokalreporter som skrattar åt svinaktiga fotbollsdårar - vad händer med honom?
Och du Per-Erik, du som har hand om vädret. Måste du sabba för din kompis? Han kan bli av med jobbet. Jag undrar bara: Vad är det som händer?

Killing-gänget grillas på Berns. Och.

Hamnar i ett program som tycks vara fyllt av Killinggänget. De är på Berns för att hylla Robert Gustafsson. Reprisprogram, antar jag. Hamnar alltid i repriser.
Han är Sveriges roligaste man. Gustafsson. Eftersom jag inte har några källor drar jag till med Wikipedia.
Det enda jag minns är Henrik Schyfferts skratt.
Han får frågan: Kan ni tänka er att vara roliga utan att få betalt?
Det skratt som då hörs är så högt och uppfriskande att tv:n börjar skaka. Den rör på sig.
Ingen tv är van vid spontana högljudda skratt.
Nu har jag en återställarknapp på min tv.
Inte Jägermeister. Utan en riktig knapp. Som går att klicka på.
Men inget händer.
Schyffert skrattar och kan inte sluta.
Jag stänger av tv:n. Så kan det gå när Schyffert får en verklig kanonfråga.
Den faller på sin egen orimlghet, denna fråga.
Men Schyffert kan helt enkelt inte behärska sig. Dagen efter...

Helikopter ner. Och upp.

Oj! En helikopter sänks ner och "tungt beväpnade män" stjäl pengar. Sen lyfter helikoptern. Då får man höra av polisen: Ett flygande föremål kan man inte plocka ner hur som helst.
Inte? Det plockas ner helikoptrar dygnet runt.
I Afghanistan. I Pakistan. Irak.
Personerna var "väldigt" tungt beväpnade.
Efter att ha flugit en bit landade de.
Nu kan man inte klandra polisen alls. Det går helt enkelt inte. Eftersom deras egen helikopter blivit saboterad. Vakten var och drack kaffe.
Så det kan ha kommit in några tungt beväpnade män och sabbat polishelikoptern. Innan de lyfte för att... ja, usch RÅNA!
Det finns en förklaring till alltihop: Bristande resurser!
Vem som helst inser följande: Det behövs fler poliser.
Polisen går inte säker. Inte ens på sin egen helikopterbas.
Facket kräver att vakthavande ska ha sina pauser.
Sen är oturen framme. Och just då...
Sensationellt rån från luften! Åsa-Nisse! Var är du?
Och Klapparn.
När ni behövs som bäst.

Och där i Lima sitter Paul Anka

Det är i mitten av 80-talet och jag själv och fotografen Ulla Lemberg sitter i baren på ett hotell i Miraflores i Lima, Peru.
Jag sveper så där tio koppar grönt te, en mängd växter ligger och flyter i koppen. Klockan är närmare tolv på natten och Montezumas hämnd har drabbat mig. Peru är helt under isen. Det är ekonomisk turbulens, hyperinflation. Svält. Terrorism.
Valutan har bytt namn från Sol till Inti. Det är quechua och betyder också sol. Men vad hjälper det?
Ulla och jag gör reportage om Peru. Vid ett bord i baren sitter två ensamma män. I övrigt är det tomt. En blek, tunnhårig gubbe och en mörk, yngre man. De säger inte ett ord.
Men plötsligt reser sig den mörkhårige mannen och kommer fram till oss. Han har tråkigt och slår sig ner. Mitt på bordet lägger han en mycket stor diplomatportfölj. Svart skinn.
Vad ska man säga. - Vi sticker snart, säger mannen.
- Jaha, mitt i natten?
- Säkrast eller hur?
Ingenting är säkert i Peru. Det är livsfarligt och gerillan Sendero Luminoso (den gyllene stigen) täner ta makten från presidenten. Denne heter Alan García. Han berordrar massakrer och tvingas fly från sitt land.
- Girls, säger mannen med portföljen. Girls, vill ni titta på något? Vi är här för att sälja in en skiva. Exklusivt till presidenten. Musik Fattar ni?
Vad vill han?
Plötsligt öppnar han väskan. Inuti ligger en AK 4:a.
Vad är det som händer?
- Vi måste sticka nu, muttrar gubben vid bordet intill.
Ulla Lemberg är mer snabbtänkt än jag. Hon vrålar:
- Det är Paul Anka. PAUL ANKA!
Jag är trött, magsjuk. Men Ulla störtar upp. De två männen springer genom hotellets lobby. Efter springer Ulla: Paul Anka! Paul Anka! PAUL ANKA!!!
Av alla som dyker upp. En närmast skallig gubbe om skrivit en låt som heter Diana. Och Ulla - hon får spel.
Mannen har spelat in 900 låtar, givit ut 124 album. Han var i Las Vegas nr Carl Cohen slog ut Sinatras tänder. Han skrev My Way åt Sinatra. Det tog honom fem timmar.
Nu är det liv kring familjen Anka. Han, Paul, kommer på plats 21 bland världens mest framgångsrika artister. Han har en fru som heter Anna som aresterades när hon klädde upp honom med ett isblock.
- Bara en detalj, sa Paul då. Lite trubbel bara,
Han har av någon anledning kommit i bakgrunden i Sverige. Men han har varit med. Han är från den tiden då det inte gck att plantera in hår. När han for til Peru hade han personlig livvakt som medförde eget vapen. Anka är ingen slarver. Han är en överlevare. En av de sista riktigt stora som underhållit miljoner mänskor i så där 50 år.
Egentligen skulle han ha blivit journalist. För mer än 50 år sen. Han var då tungen att lära sig stenografi. Det var så på den tiden. Han åkte ut från skolan med huvudet före.
Sen skrev han Diana och sålde 20 miljoner skivor. Då var han 17 år. Nu är han farfar och turnerar sex månader om året.
Den 28 april firar de Paul Ankas dag i Ottawa i Canada. Han kommer därifrån men har libanesiskt ursprung
Miraflores där han satt och häckade vid en hotellbar för några decennier sedan är en exklusiv förort till Lima. Och den peruanske författaren Vargas Llosas litterära miljö. När han skrev sina främsta verk. Såsom Det gröna huset. När han var ung.
Då var han bäst. Men Paul Anka har inte blivit sämre med åren. Lyssna på honom Han låter bättre än frun Anna. Vem vill lyssna till Paul Ankas fru?

Synd om Ingmar Bergman. Och Anita.

Jag vet. Söndag kväll. Då ska man inte sätta sig och titta på Ingmar Bergman. Tom Ahland har träffat Bergmans hushållerska Anita. Hon som tänkte skriva en bok om sina åtta år hos Bergman men som fick höra att hon inte kunde skriva. Av Bergman förstås.
Ja, vad kunde Anita egentligen? Ibland var det fel på köttbullarna. Ibland var det fel på sängen. Den var felbäddad.
Det var som att titta på någonting från 1800-talet. En dålig pjäs som påminde om Ibsen. Två människor som inte hade någonting med varann att göra. Men som ändå höll ihop. Hur lätt är det att få ett jobb när man är 58 år, som Anita sa.
Kverulanter, kontrolldårar. De är likadana. De letar efter någon att plåga. Bergman hittade Anita. Hon höll i åtta år. Människor som hon finns också på denna jord.
I stället för att slå en stekpanna i huvudet på geniet så bet hon ihop när han kallade henne slyna. Tråkigt nog så fann hon sig. Men blev urgröpt. Precis som husbonden.
Det fanns nog inte en enda tittare som inte anat sig till att Bergman hade svarta, sadistiska sidor. Det räcker med att man ser några av hans filmer för att förstå detta.
Hushållerskan Anita fick stå ut med mycket. Hon förmådde inget annat. Men dokumentären var tunn. En gubbe som snart ska dö plågar en kvinna som inte kan försvara sig.
Framgång, konstnärskap, den besatthet som krävs av en regissör som Bergman har sitt pris. Det förefaller ganska självklart att det fanns andra i hans närhet som fick lida mycket mer än Anita.
Hon var ingen värdig motståndare för den arme Bergman. Demonerna rev och slet i honom. Mot slutet fick han hålla till godo med att klaga på att Anita inte kunde steka lammstek.
Sadister hittar alltid någon masochist. Det är ett välkänt tema hos Bergman.
Hur snål var Bergman? Egentligen. Den frågan togs inte upp av Alandh. Vi tittare skymtade ett anställningskontrakt. Jag tyckte mig se summan 7.000 kronor.
Var det allt hon fick, Bergmans Anita?

Den filmen ska jag INTE se!

De har gjort film på Scener ur ett äktenskap.
Scener ur ett äktenskap. Den långa serien av Ingmar Bergman. Den som gick på tv i början av 70-talet.
Det räckte att se hur Liv Ullman och Erland Josephson försökte prata och prata om... ja, det var ingen mening längre.
Av sadistiska skäl hade SVT lagt ett avsnitt på Valborgsmässoafton. Då var vi bortbjudna. Det skulle vara eld. Man skulle ut och se på elden.
Vi var bara par. Vi hade ätit. Det skulle bli en otrolig brasa. "Alla" hade samlat till brasan i veckor.
Den där kvällen stannade alla kvinnor inne och glodde som besatta på Liv och Erland.
Inte en karl fanns inom synhåll. De försvann som skållade råttor.
Bergman. Något så larvigt. Så dumt. Titta på Scener ur ett äktenskap på Valborg.
De bara försvann, alla våra män.
Och vi kvinnor satt stumma och glodde. Vi såg in i vår egen framtid. Eller. Vad trodde vi att vi såg? Hur kunde han? Hur kunde hon? Det var påhittat. Men ändå.
Vi hade fest. Eller hur? Men hälften hade försvunnit.
Hur var det egentligen? Kunde ingen av oss tala med våra män?
Alla tänkte samma sak. Ingen sa något.
Alla dessa närbilder på Liv och Erland. Måste de förstöra allting?
Ja, de var tvungna. Ingmar Bergman hade sagt åt dem. Så mycket förstod vi.
De gjorde det för pengar. De var olyckliga och förebådade livets alla hemskheter.
Men vi hade det bra. Frågan var bara - varför satt vi där? Såsom fastklistrade, förstummade.
Vad ville Bergman? Att alla mäniskor skulle skiljas?
Sen tog det slut.
- Vi sätter på lite kaffe.
Hur kan man minnas den där kvällen så tydligt? Den där hurtigheten som vi kämpade oss till.
- Det här var inget för karlar.
- Nää.
Nu ska jag snart se filmen om Ingmar Bergmans hushållerska.
Forts. följer.