Att äta lunch med Mats W.

Att

Mats ringer och frågar om jag vill vara med i Debatt, ett tv-program som sänds från Göteborg.

Jag vet att detta program fått en ny programledare som heter Belinda Olsson. Henne känner jag inte, men Mats känner jag sen hundra år.

Programmet sänds från Göteborg. Och det är just där jag befinner mig.

Kommer inte på frågan att säga nej. Inte när Mats ringer. Han blir glad så klart. Jag är på plats. SVT slipper betala för min resa. Ämnet är inte roligt: Det ska handla om att tv4 köpt in hovets tidigare presschef Tarras Wahlberg för att rapportera om kronprinsessans bröllop.

Ellung som är ansvarig för samhällsprogram på tv4 ska också vara med. Och så jag. Antagligen för att det ska bli debatt.

Hovet har självklart lagt upp en strategi för hur monarkin och dess olika riter skall presenteras för svenska folket och i världen. Fru Tarras Wahlberg är inte journalist så hovet behöver inte befara några kritiska frågor eller något indiskret avslöjande.

Jag tycker dock att jag bör vara med. För Mats skull Han är pensionär numera och har varit ute i världen ett bra tag och gjort mycket av allt det där som många pensionärer drömmer om.

Men så ringer de från SVT Göteborg och kan helt enkelt inte klara sig utan Mats. Så han och frugan ställer kosan mot Göteborg och Mats går upp på SVT där han är såsom ingrodd.

Vi bestämmer att äta lunch tillsammans, Mats och jag. För att fira att vi ska samarbeta. Att jag av en slump råkar vara i Göteborg. Solen skiner och rikets andra stad upplever en ny sommar.

Alla sitter ute och äter. När vi satt oss ner säger Mats: Det blir inget program.

Jag: Va?

Mats förklarar att ingen från hovet vill komma. Eller tv4. Kanske är det samma sak.

Kul! Jag slipper vara med. Vem vill vara med i ett debattprogram? Jag har inte sett den nya versionen med Belinda Olsson. Inget ont om henne. Men det måste ändå vara så att det samlas folk som skriker i mun på varandra.

Och sen får man betala. Jag i form av otrevliga mail och allt det missnöje som svenska folket upplever när de hör en livs levande republikan. Något arvode utgår aldrig om man medverkar i ett debattprogram. Om någon trodde det. Men det kostar att medverka.

Jag ser dock fram emot att äta lunch med Mats i solskenet. Tyvärr blir det inte mycket av denna lunch. Det är inte mitt fel. Men det är svårt att äta lunch med någon som hela tiden får telefon. Han har mobil, som alla andra.

Själv stänger jag alltid av mobilen ifall jag ska träffa någon. Det är min stil.

Mats stil är att svara på alla samtal. Han reser sig upp och går en runda. Jag vet inte vart. Han försvinner helt enkelt.

Där sitter jag med en ljummen moussaka. Den var ljummen när den kom in. Överst låg ett tjockt lager med gräddfil. Tyvärr. Det liknar inte riktigt mat. Det är inget jag kan äta.

Så jag sitter still. Och tänker positivt. Jag slipper vara med i Debatt, som jag sagt ja till för att jag tyckte att det var en lycklig slump att jag var på plats. Och jag gillar Mats.

Fler positiva tankar: Mats kommer nog tillbaka. Han har inte hunnit äta och...

Jo, där är han. - Hej, Mats!

Men sen ringer det. Borta är han.

När han kommer tillbaka igen, för det gör han, så undrar han om jag ska skriva något om de kungliga bröllopen.

- Nej, säger jag.

- Varför...

Han hinner inte fullfölja sin fråga för nu ringer det igen. På mobilen.

Och där, ungefär, tar lunchen slut.

Göteborg är vackrare än någonsin. Det är en välsignad sommardag i september. Och ifall man jämför finns det inga människor som är trevligare än göteborgarna.

Tänker jag när jag promenerar längs avenyn. Något som ens kommer i närheten av avenyn har vi inte i Stockholm.

Ta inte ifrån mig MITT storbråk

De gör sitt bästa på Svenska Dagbladet och sätter rubriken STORBRÅK.

Såklart gäller det Jan Guillou och Peter Bratt. Och IB-affären, salig i åminnelse.

Nu är det emellertid så att STORBRÅKET är mitt. Det står i alla möjliga tidningar i Västra Sverige. Göteborg är Sveriges ansikte. Glöm aldrig det!

Mitt storbråk handlar om mig själv och Cecilia Gyllenhammar. Jag har inte ens hälsat på denna författare. Men jag har stått på samma podium som hon i Skövde. I måndags.

Det är inte varje dag man blir inblandad i storbråk och jag vill så gärna ha det här för mig själv.

Mikael Olmås ringde just idag , fyra dagar för sent. Han jobbar på Sveriges Radio i Borås.

Enligt Mikael så har Cecilia hoppat av en föreläsning i Kinna därför att hon är så arg på mig. Det enda jag vet om Kinna är att ett statsråd som brukade allas Kinna-Ericsson kom därifrån.

Sen är det Krister Persson från Borås Tidning. Vad handlar det hela om, undrar han.

Precis som Börje Andersson från Västgöta Tidningar.

Verkligt STORA RUBRIKER tar Expressen till: STORBRÅKET.

Och en bild av mig (självklart är mitt namn felstavat) och en bild av Cecilia.

På sidan 8 står det att jag fått sparken. Eftersom jag inte har någon anställning så undrar jag vad som menas.

Jag pratar med alla som ringer: Roland Johansson t. ex (han är själv från Skövde) som ringde igår kväll. Men vad man än säger så blir det feeeel! Wrong. Åt helskotta.

Sånt händer inte mig varje dag. Jag bad de vänliga damerna på biblioteket i Skövde att dokumentera allt som skulle sägas. Det hade de aldrig någonsin gjort vid något författarbesök, men de skaffade två tonband. Eller fler.

Dock! Bandspelaren de hittade var trasig. Ett bibliotek är ett enda stort arkiv. Till ett arkiv hör ljudarkiv. Statens arkiv för ljud och bild är till för alla, utom en del som bara får användas av forskare. Såna som jag själv.

Det är synd om människorna, som Strindberg sa. Särskilt synd är det om alla de reportrar som inte var i Skövde i måndags.

De ringer som tokiga getingar som vaknat till liv i den högsommar som återuppstått här på Västkusten.

Någon måste de stinga. Det får väl bli mig, då. Vad spelar det för roll?

Någon kommentar från fru Gyllenhammar står inte att finna. Hon gömmer sig i något slott eller någon koja. Det är hennes ensak.

Jag gömmer mig inte för någon. Nu ska jag till Göteborgs stadsbibliotek och tala om mina böcker.

Har jag tur så blir det STORBRÅK igen. Jag menar att ett storbråk måste vara aktuellt, högst en vecka.

Att dra upp ett av Jan Guillous gamla bråk, som nu är inne på sitt 25:e år och kalla det storbråk är fantasilöst. Kan inte Svenska Dagbladet komma med något nyskapande i stil med GAMMELMANSFEJDER?

Yipee! Jag har gjort bort mig hos överklassen!

Yi

Det är onsdag kväll och redaktör Johansson från Expressen ringer och berättar att Cecilia Gyllenhammar sagt till Göteborgsposten att hon aldrig vill träffa mig mer.

Det är sånt som kan få vissa mänskor att grubbla. Men jag tar det med en klackspark. Om det är sant så är hon lika trist som Hemmets Veckotidning var på 50-talet.

Hallå fru Gyllenhammar! Min farmors far var amiral och chef för svenska flottan.

Du har kanske inte tänkt på att Sverige har en östkust. Också.

På denna östkust, Östersjön, seglade min farmors far med Oscar II på somrarna. Farmor fick vara med ombord, iförd matroskostym. Och med flätorna på ryggen.

Johansson som ringer till mig låter som en stockholmare. Korthuggen. Effektiv. Det nya Stockholm.

Men han är från Skövde. Varför han lämnade denna stad vill han inte berätta. Det vill ingen som inte är från stan. Huvudstaden. Det är bara vid jul som de kommer igång och man kan få höra om julbord och granar och tomtar.

Samt gröt med mandel. Hela Sverige är vid jultid ett enda stort Fanny och Alexander. Utom Stockholm.

Problemet med Skövde verkar vara att de som bor där inte förstår att uppskatta sin egen stad.

"Tyck till! Vi vill veta vad folk tycker."

Det menar Håkan Ahlström. Han är kommundirektör.

Kan man bli något finare? Förlåt, Håkan. Jag tycker genast till: Byt titel. Folk är rädda för direktörer. Det är såna som ger folk sparken.

Skövdeborna får tycka till om det som är bra, det som är dåligt.

På nätet. Dygnet runt.

Kan ni tänka er att skaffa en litet roligare kulturchef? Jag begär inte det omöjliga. Men en som kan skilja på konjunktiv och konditionalis skulle höja stadens anseende.

Skövde kallar inte folk för folk. Inte ens medborgare. De som bor i stan har klättrat ett pinnhål.

- Vi är till för våra kunder, säger Håkan.

Han menar vanligt folk, som han själv var en gång.

Starkast intryck på mig gör följande satsning: Skövde ska skicka 15-18 ungdomar till Algeriet. För kulturutbyte.

Inget fel på kultur. Men - hur mycket pengar finns det i Skövde? Hur många kan franska? Skövde Alger tur och retur. Bonne chance, citoyens de Skövde! Alla ni kunder. Les Clients du Nord.

Jag tänker inte ta mig för pannan. Om Skövde ska till Algeriet så är det bara å åk.

Men ändå. Som kund i Sverige kan jag inte låta bli att oroa mig.

Algeriet är helt enkelt så himla osvenskt. Skrivet av en som varit där flera gånger och varit dörädd. Det är bara att erkänna rakt av.

Utbuad i Skövde

Hej på er. Det är den 1 september och morgon. Framför mig ser jag några av SJ:s allra vackraste tåg. Jag bor på hotell Skövde, vid stationen.

Annat var det igår kväll. Då var jag på biblioteket i den här stan på cirka 50.000 pers.

Hundra stycken hade kommit till bibblan.

Jag tog ett bloss på gården utanför och när jag kom in i salen hade alltihop börjat. Det stod en tjej i trasiga jeans av den där typen som kostar 7.300 om man köper dem i Positano (Amalfikusten).

Hon läste något om Suss och Tuss. Nåt i den stilen.

Jag hörde inte vad hon sa, tyärr. Men jag stod på podiet bredvid henne.

När hon läst en del sa hon: Jag har ju bara en kvart. Hon tittade på mig.

- Jag är deprimerad, sa jag.

Ett sus av besvikelse for genom de hundra tappra. De hade förmodligen läst fel på affischen och trott att de skulle möta Lillbabs.

- Hur tror ni en bok kommer till, försökte jag. Hur tror ni en författare fungerar?

Jag hade bett arrangörerna Tove och Christina och Gunilla och Louise att dokumentera alltihop. Men de hade inte ens en bandspelare.

De aldrig någonsin dokumenterat ett författarbesök. Fastän de haft dussintals, kanske hundratals.

I presentationen av mig fick jag höra att jag hade en stor produktion bakom(!) mig.

Då invände jag och bytte ut detta ord mot FRAMFÖR mig.

Det var väl då jag blev deprimerad på allvar.

Fyra personer på första bänk blev så förnärmade att de reste sig upp och lämnade lokalen.

Kort dessförinnan hade jag fått en affisch där det stod vad jag och flickan som stod intill och läste om Suss skulle tala om.

Överklass.

Från publiken hördes rop av den här typen: Tala om boken om Marianne Höök.

En mängd minnen av gamla lärare vällde över mig. Sadisterna.

- Tyvärr, sa jag, ni kan inte befalla över mig.

Jag försökte få reda på vad den unga flickan bredvid mig hette. Hon sa att det inte var viktigt.

- Är det Gyllenhammar, försökte jag.

- Det är inte viktigt.

- Du heter Charlotte, eller hur?

- Cecilia, sa hon.

En i publiken reste sig upp och ropade: Jag är besviken! Här kommer man och ska lyssna på författare och så...

Orden dränktes i applåder.

Det är grubbmobbning, sa jag. Högt. Ni håller på med gruppmobbning.

Jag blev utbuad. Igen.

Författare Gyllenhammar viskade till mig att hon höll med. Det är gruppmobbning, viskade hon väluppfostrat.

- Låt Cecilia läsa, tjöt publiken.

Jag hade tagit fram en mängd intressanta fakta om Skövde, vars kommun har en utmärkt hemsida.

VAD VILL DU FÖRÄNDRA I SKÖVDE? är bara en av många rubriker. De folkvalda vill verkligen ha kontakt med befolkningen.

När jag började berätta om hur mycket jag beundrade Skövdes attityd spred sig en stor oro.

- Läs Cecilia, skrek de.

Fröken eller fru Gyllenhammar sa: Jag försöker hela tiden komma ifrån överklassen.

Hon läste något mer om Suss och Tuss.

Sen sa hon plötsligt: Nu är jag så hungrig så nu måste jag gå och äta.

Efter varje besök ute i bygderna brukar man gå ut tillsammans, så jag insåg att Charlotte eller Cecilia eller vad det nu var helt enkelt ville ha ett stopp på alltihop. Att hon insåg att ingen människa i publiken hade en aning om litteratur eller ville veta hur en författare tänker.

Hon tummade på den enda bok hon skrivit och på några vita manusblad.

MEN SÅ VAR DET INTE!!!

Gyllenhammar skulle ut och äta med något som kallades "min vän".

Denne "min vän" stod och häckade nånstans utanför. Vem det nu var.

Jag fanns ensam kvar på podiet. Då upptäcker jag en hög med människor framme vid biblioteksdisken. De kräver pengarna tillbaka.

De har betalt 50 kronor för att lyssna till två författare och anser att de inte fått valuta för pengarna.

Till min stora förvåning får de tillbaka var sin femtiolapp. De glor hånfullt på mig. Där fick hon. Komma till Skövde och bara...

Märkligt nog var kulturchefen Gunilla Ceder med och betalade tillbaka.

Varje kommun har den kulturchef de förtjänar.

De styrande damerna skulle visa mig en restaurang där jag skulle sitta ensam och äta. Eftersom jag inte ätit på hela dagen.

Men sen tänkte de om och gick med och åt på en krog som heter Parnassen och stänger klockan 22 och värmer Västerbottenpaj i mikron. Det är så det är.

Kulturchefen berättade vida och brett om hur hon på söndagen, dagen före mitt bsök, plockat lingon och svamp och läst en bok om Österrike dit hon och bibliotekschefen skulle resa på onsdag. För EU-pengar.

- Så du läste ingen bok av mig då, invände jag med svag stämma.

- Vet du vad, sa fru Ceder - var det verkligen så att han Hitler var född i Österrike?

Hon hade trott att han var född i Tyskland.

Hon tänkte lite och så sa hon: Ja, det där är ju inget de vill höra talas om så det är ju ändå inget vi tar upp, eller hur. Hon vände sig därvid till reskamraten Gunilla.

Nu måste jag bomma igen. Sa grabben på krogen.

I fredags och lördags var det full fart i Skövde. På Matfestivalen. Sumobrottning, kram i kramrutan. Klättervägg. 55 personer togs för fylla.

När ni läser packar fru Ceder sin nya resväska som hon köpt för 1.800 kronor och så ska hon stryka. När hon kommer fram till Österrike ska hon och Gunilla festa på choklad.

Annette Kullenberg

Där gick Berlusconi på pumpen. Mamma mia!

Det kan finnas de som tror att Berlusconi äger bollen. Fotbollen. Men bollen är fri. Och nu på söndagen slog Inter motståndarna Milan med 4-0.

Nu är det så att Berlusca äger Milan, fotbollslaget. Hur är det då möjligt att Milan inte vinner varje match? Vad beror det på att Inter helt enkelt skåpar ut dem?

Det främsta målet tycks vara det fjärde som kom i 22:a minuten i andra halvlek. Ett häftigt mål på 35 (trettiofem) meters håll slogs in av Stankovic.

Där åkte kavaljeren och kvinnotjusaren Berlusconi dit. I Italien är fotbollen fri.

Jag vet att många inte tror mig. Men följ Gazetta dello Sport. Man kan få för sig att pressen är fri i Italien. Många tycker att detta verkar väl otroligt. Men läs själva. Kolla, så att säga.

I en kommentar efter matchen läser jag: "Jag är nöjd med det jag utfört hittills men jag är inte i toppform. Jag måste jobba till hundra procent för att det ska bli en bra säsong."

Det är Inters försvarsspelare Maicon (från Brasilien) som sammanfattar sin inställning.

Märkligt nog kunde jag inte sagt det bättre själv. Maicon läser mina tankar. Bättre kan jag.

Med den inställningen kan man gå hur långt som helst. Brukar det heta.

Eller som Helge Berglund, det gamla borgarrådet brukade säga: Kempa grabbar! Kempa!

Det var på den tiden då det inte fanns några tjejer.