Jag har flyttat till en bättre lägenhet - på bloggen förstås

Häng me´ . Precis som ni alltid hänger me´ när Robban Aschberg säger åt er.
Ni vet : Vi är snart tillbaka med nästa grannfejd. Häng me´ då.
Jag tar ingen paus, ingen reklampaus. Utan det handlar bara om att man måste svimma lite då och då.
Nu har jag vaknat upp och andas normalt.
Häng me´ - eller, ifall ni är från Västmanland - Häng mä´ !!! Alles klar???
Här är nya adressen till min blogg:

www.annettekullenberg.se

Jag tar om det igen

www.annettekulllenberg.se

Jag vet att ni fattade redan första gången. Men. Jag är så stolt över min adress. Jag har flyttat. Kul.

Vad kostar en kista?

NI kanske tror att jag är död

Det var en dag i veckan då jag läste en kolumn av Annika. Rubriken var Så sparar du till din egen kista.

Annika vet allt om ekonomi. Bra! Men vad vet om människors rädsla för att bara försvinna i tomma intet. Behöver man någon kista?

En mängd frågor malde och gnagde. Jag blev tvungen att lämna huvudstaden och söka mig till lugnare trakter där själen kan få ro.

Men. Det finns inga lugnare trakter. Jo, jag vet. Det är vackert med natur. När Canada-gäss flyger i stora stim.

Över öppna sjöar. Vassen vissnar sakta. Så här blir det när jag ska försöka mig på lite naturlyrik. Men problemet kvarstår, fastän jag står på en liten brygga den sista dagen i oktober: Hur ska jag spara ihop till kistan?

Samt frågan: Vad spelar det för roll den dagen då en kista verkligen behövs. Då är inte jag med. Jag har hamnat i ett cirkelresonemang. Jag blickar upp i oändligheten.

Canada-gässen i stora flockar.

Fiskarna har gått till botten och simmar inte längre i stora stim.

Den blå bilden är borta och här sitter Jennie och säger: ...alltså.

Forts. följer

Åk till Östermalm om du vill få komplimanger!

Hej på er och glad helg!
Man kan inte vara mer än uppåt när man kommer från Östermalmstorg med omgivningar.
Man står mitt i gatan och så kommer en attraktiv man och säger: Vad snygg du är!
Har aldrig sett honom förut.
Jag: Tack, vad vänlig du...
Borta är han.
I en butik har de satt upp en artikel jag skrivit. Satt upp den i ett särskilt ställ. Bravo Östermalm!
Eftersom jag inte har så bra moral varenda dag så går jag in i en butik. Fastän jag vet att jag inte kommer att gå ut tomhänt.
Oj, vad snygg du är i orange. Vilken vacker ring!
Får jag höra!
Och armbandet!
- Det där säger ni bara för att ni vill sälja!
Nej nej, det vill de inte.
Så då är det bara att handla. En vacker blus. Märkesblus. Jag vet, vad ni tänker. Men det var en scarf till i samma mönster. Men det var en liten väst bakom, på ryggen och sen liksom. Hum.
Det var ingen lös scarf.
Tur att ingen såg mig.
Och sen är den så elegant och du kan ha en liten topp under. Och allt vad det var. Som de sa.
- Så kul att se dig. Att du kom in till oss!
Säger innehavaren.
Jag: Du, jag kommer snart tillbaka.
Det värsta är att jag menade det. Man är inget helgon precis.
Men sen går jag på pumpen, bara så ni vet. Jag går in en boutique för att köpa parfym och möter en kvinna som säger Å de parfym.
Eau de parfum, som det stavas och heter på franska.
Parfum, försöker jag.
Parfym, säger hon.
Jo men, snälla du. Det uttalas så här. Nasalt. Jag ville bara vara vänlig.
Och så uppfattas det också. Försäljerskan säger helt lugnt: Vi uttalar det parfym här.
Jaha.
Fortsätt på den vägen så hamnar ni i helvetet. Tänker jag. Men säger inget i den stilen. Utan ler bara så där som alla parfymflaskor gör.
Har ni sett de där obehagliga rosa flaskorna. Jag vill köpa Joy de Patou. Jag vill. Jag vill.
Men det finns bara en enda flaska i hela Sverige och den kostar 4.500 kronor.
Så det blir inget av med det. Men det blir ett gammalt märke.
De har inte Guerlain. Suck. Shalimar. Det är min favorit av de dofter som Guerlain skapat. Det blir en annan klassisk doft.
Skam den som hänger upp sig på småsaker. In på närmsta kondis. Och där får man tunna pannkakor med sylt.
Östermalm är rena himmelriket.
Tur att jag inte bor där eftersom...ja, hum. Jag såg en del andra vackra ting som jag tänkte köpa men insåg att jag bara har två händer och att...ja, jag stod där på Humlegårdsgatan och kom på att nu får det vara nog.
Då kommer ytterligare en herre spatserande: - Jag älskar dina böcker!
Jag var nära att trilla baklänges, men hur hade det sett ut? När man har...jag vet inte hur många små kassar jag hade i händerna.
Plus cigarrettpaketet och den största tändstickask man kan tänka sig. Bara för att jag aldrig hittar min tändare.
En sällsynt bildad iranier kom och hämtade upp mig och vi talar oupphörligt om Iran och vad som händer ifall landet skaffar atombomb. Om de inte redan gjort det. Sen talar vi om shahen och jag skriver på en stor lapp "Shahernas shah" av Kapuçinski. Den bästa boken ifall man vill förstå bakgrunden till den revolution som till slut stoppade den diktator som kallade sig shah.
Men INNAN denne taxichaufför anländer så kör en helt annan taxi fram och ställer sig på trottoaren. Det är en helt annan man från Iran. Han vill bara prata en stund med mig.
- Har det hänt något i Teheran? undrar jag.
- Ingenting.
Jag börjar berätta om Erich Maria Remarques bok om första världskriget: Från västfronten intet nytt.
- Jaha, säger den iranske taxichaufförn och fortsätter att prata om Iran.
- Du måste skriva: Från Teheran intet nytt, säger jag.
Sen kommer den taxi jag verkligen beställt. Hela stan är avstängd. Vad är klockan? Vad har jag gjort?
Shoppat lite grand. Ingenting att skriva hem om.

Jag sa ju att du är bäst, Calle!

Om du hör några stycken som hurrar så är det vi, flera tusen som står här på Hornstull och surrar. CALLE VANN! Surrar vi. Sen tar vi oss en grillad med bröd och en cola. Och så börjar det om: Heja Calle, Heja Calle!

Nu är det en bit över vattnen bort till dig, så du kanske inte hör så noga. Men så är det.

Vi har stått där ett bra tag, men nu kommer kylan. På söndag är det vintertid. Inget vi vill tänka på just nu.

Utan vi tänker på dig. Du är bäst. På att blogga. På att fira. Ja, vad finns det mer?

Dessutom är du så snäll så man blir tårögd. Det är inte så många som man säga så om. Men det är sant.

FÖRR - när det var kul på Nobelfesten

Läste att Alex Schulman varit på nobelfest och haft tråkigt. Jag förstår honom. Annat var det på den gamla goda tiden då Stig Ramel skötte ruljangsen.

Jag har väl varit på en tolv, tretton nobelfester. I början var vi journalister behandlade som verkliga murvlar. Vi fick inte komma i närheten av vetenskapsmän och fint folk. Utan vi fick ett EGET bord, precis nedanför trappan.

Det bästa utsiktsbordet. BÄSTA BORDET.

Där satt vi murvlar i frack och lång klänning. Vi kände varann och visste att det var lite folkpark över det hela.

Leif Kronlunds orkester spelade till dansen. Rena Skansen egentligen. För där spelade Kronlund när jag gick i plugget.

Stig Ramel, chef för nobelstiftelsen var en Guds gåva till oss murvlar. Vi rörde oss obehindrat och kilade som små möss fram och tillbaka mellan de fina borden och hörde oss för.

Men. På en av dessa fester blev jag helt utscoopad av Per Svensson. Reporter från Expressen.

Sedermera blev han kulturchef.

Det står marskalkar där framme på podiet, studenter i frack och luva, dvs studentmössa.

Och plötsligt svimmar en av dessa unga marskalkar. Faller ihop. Som träffad av en pistolkula.

Äntligen händer det något, tänkte jag och stirrade som en galen. Jag jobbade på Aftonbladet.

Det skulle jag inte ha gjort. Suttit och stirrat.

Under tiden hade nämlign Per Svensson, Expressen, pigg som en vessla, försvunnit spårlöst.

Vart de bär ut avsvimmade marskalkar under nobelfester vet jag än i denna dag inte.

Men Per Svensson vet. Och dagen efter fick jag skämmas.

Expressen toppade med Per Svenssons skildring av den arme mannen som svimmat mitt inför konungens och alla pristagarnas ögon. Det var intervju med den hulkande fästmön.

Frågan är om inte Svensson även hade inside från något sjukhus.

När jag äntligen vaknade till var det för sent. Den avsvimmade hade försvunnit tillsammans med Expressens utsända.

Det var bara att ta skeden i vacker hand och äta efterrätt och svära en omgång. Det var partystämning.

Jag skulle ta igen allt när dansen började. Jag skulle intervjua Anders Wall som inte missat en nobelfest på femtio år. Man förstår honom. Så många ordnar som den mannen har. När ska han visa upp dem?

Det finns fler som har ordnar sedan gammalt. Samt utländska ordnar. Men det är svårt att bära upp ordnar ifall man tillbringar en natt på Spy Bar. Folk fattar inte detta med ordnar. Att människor (enbart män, näranog) kan vara så stolta över sina ordnar är rent ut sagt mystiskt. Men människan är nu en gång ganska mystisk.

När Nobels testamente äntligen räddades till Sverige och alla pengarna fonderades tillhörde Norge vårt rike Så därför fick Norge dela ut fredspriset. Så kan det gå när man är i union.

Konungens valspråk var Brödrafolkens väl. Ni minns inte? Nej, men det var så i början av 1900-talet och kungen hette Oscar II.

Vitsen i början av förra århundradet gick så här: Oscar den ene så blixtrar den andre.

Jag hör till dem som gillar gamla mossiga roligheter. Sånt som de satt och skojade om på Berns för mer än hundra år sedan.

Nuvarande ordning på nobelfesterna är trist. Ledningen har nämligen bestämt att även journalister ska betraktas som människor och bestämt sig för att sprida ut dem, lite var som helst.

En professor kan utan att ana något bli plaeerad bredvid en murvel från en kvällsblaska. Murveln undrar: Vad händer? Hur länge ska vi sitta här?

Professorn som sett fram emot att få umgås med sina gelikar börjar mumla i skägget. Detta var ju ändå Festen och då...ja, pressen tränger sig in överallt.

Kort sagt: Det var bättre förr på Ramels tid.

Därom vet jag besked, ty jag var med.

Hur snäll är Lill-Babs?

Lill-Babs är hur snäll som helst. Det har hon varit hela sitt liv. Varje gång jag läser något om Lill-Babs så är hon snäll. Ibland är det synd om henne, men hon är snäll ändå.

Hon mår, vad jag förstår, oftast bra. När hon hjälper en äldre person med väskan. När hon lyfter upp en barnvagn åt någon, när hon överraskar med presenter.

Hur det hela går till har jag inte en aning om. Jag tror att hon varit gift ett par gånger. Hur gör man för att skiljas och vara snäll. Samtidigt.

Det som är ohyggligt och en fasa för många av oss biter inte på Lill-Babs. Hon är liksom snäll ändå.

Nu är hon även snäll mot sig själv. Det konstiga är att hon äter frukost i en timme. Medan andra äter frukost i två timmar eller tre.

Men en timme räcker och genom att hon kommit på detta trick så är numera Lill-Babs snäll även mot sig själv.

Annars tänker hon mycket på andra. Scenarbetare, servitriser. Varenda en. Hon tänker säkert på små djur och små katter. Det tar inte slut.

Har du någon fråga du skulle vilja ställa till Lill-Babs?

Jag har inte en enda fråga. Det står helt stilla. Sånt är läget.

Hur tänker Fredrik och Filip?

Fredrik och Filip tänker väl som folk gör mest. Vem kan slå dem? Vem vill slå dem? I vaddå?

Jo, jag vet. Spektakulära grenar. Gäsp.

De tycker om att göra tv med sina kompisar. Nu är Felix Herngren med.

Tre män i en båt. Men de är inte Mark Twain. Jag begär inte det.

Jag har en invändning bara. De vill njuta " innan det kommer en massa yngre människor och kör oss av banan".

Det är vad de säger till Svenska Dagbladet.

Tänk om det kommer äldre människor? De får ha sin bana ifred för alla, tycker jag.

Men situationen är hemsk. De är rädda för unga människor. Det är inte jag.

Tanken har dock inte slagit dem att det kan komma äldre människor. Riktiga gamlingar som är 43 år. Tänk om det kommer några sådana.

Vad vill de säga? Att de är rädda för konkurrens?

Jag tror att de är så speciella att ingen vill ta upp kampen. De behöver inte ängslas.

Men hörni grabbar. Plan B. Tänk på att det finns en värld utanför tv.

Sätt er tillsammans och släck alla lampor och bara sitt där och tänk.

Alla lampor har slocknat. Hur känns det? Hur länge står ni ut?

Hela Sverige verkar vara fyllt av människor som är dörädda. När strålkastarna slocknat. Vad händer?

Man ska inte ge människor råd om allt mellan himmel och jord. Jag säger bara: Plan B.

Så att ni har något i beredskap, stackars satar.

Vad som helst med inte Bodström!

Huru tänka de där på Sveavägen där högkvarteret ligger. Ty visst är det väl så.
Igår såg jag sagde Bodis på tv och han var bäst på allt. Tyckte han själv. Ett fel som Bodström gör är följande: Han tänker inte på att det finns människor som kan börja må illa.
I mitt fall händer det när han kallar sig författare. Under en ganska lång tid var jag tvungen att gå förbi en bokhandel där de hängt upp en idolbild av Bodström. Den var så stor att den täckte hela skyltfönstret.
Jag satte upp ena handen som skydd för att slippa uppleva dekadensen, fåntratten som
drar ner oss medborgare i bubblande dypölar varur ingenting kan växa.
Igår satt han (eller stod) i tv och förklarade att han stått i talarstolen i riksdagen och gjort reklam för ännu en "bok". Sen hade han fått kritik för detta tilltag av talmannen.
Då smilade den hala ålen. Vid minnet av åthutningen. Och berättade att det varit reparation på gång och att han då trott att... plus att han hade bett om ursäkt.
Karin Pettersson har nu flyttat från Fokus där hon var en bra chefredaktör till socialdemokraterna. Tydligen för att hjälpa dem att vinna valet.
Det går inte, Karin. Det går inte ifall Bodström ska stå som första namn i Stockholm. En kille som inte fattat att det är slut på mäklarbrickorna nu.
Slut på att beställa in helrör med vodka.
En person som utan minsta skam i kroppen kallar sig författare och sedan ställer på talmannens plats i riksdagen och gör reklam för sig själv kommer direkt från Stureplan. Han har inte ens varit hemma och bytt kläder.
Ifall jag har fel. Ifall det är så att Bodström inte sitter på Stureplan och super så vill jag ställa en fråga: Mannen har tydliga problem. Han representerar ett parti som säger sig bry sig om de svagaste i samhället. Men detta parti, som också säger sig vara för republik, gör ingenting för att hjälpa honom. Min fråga är: Varför hjälper ni inte denne man?
Jag ser hur det blir framöver: Bodström springer in i riksdagen och ropar: Jag är Napoleon.
Då är det så dags.
Att partiet i fråga - (s) alltså - sätter upp Bodström som första namn i Stockholm visar att man redan givit upp huvudstaden. Stockholmare går inte på vilka brats som helst.
Men att samma parti lurat över den förträffliga Karin Pettersson till Sveavägen tyder på ren hänsynslöshet. Mot henne. Vad har hon gjort för ont.
Vad är hennes uppgift? Har de köpt kvast och skyffel till henne. Ska hon skickas ut och sopa upp resterna av Bodström? Har talmannen upprättat en öppen linje till partiets högkvarter? Om oreda utbryter i kammaren.
Å andra sidan - så långt behöver det inte gå. Bodström har själv sett till att han är övervakad. I en av de roller han spelar, författarens, kan han ha fått kunskap om att George Orwell är död. Liksom Huxley.
Det är riktigt. Men den starka känslan att det nu är 1984 och att det är natt klockan tolv på dagen har infunnit sig.
"Vilket monstruöst djur som blir en fasa för sig själv, som plågas av sina glädjeämnen och betraktar sig själv som olycka! Det finns somliga som gömmer undan sitt liv...Det finns fok där man avskyr solen och tillber mörkret."
Det kan faktskt vara så att Bodström inser att han är en fasa. Men att vi som bor i närheten ska förvandlas till människor som tillber mörkret - det har han inte tänkt på.
Vi som redan börjat sakna de långa sommarkvällarnas ljusa löften om att våra liv är vackra.
Nu blir det vår lott att tillbe mörkret. Det är Bodströms fel.
Hjälp oss, Karin Pettersson!

En liten rund gullig dammsugare

Jag måste ha en liten rund dammsugare som går själv och snurrar själv och söker sig längs väggarna. Den gångna helgen har jag klippt ut den ur ett reklamblad. Den är döpt till Rulle av mig. Frågan är ifall jag har dammsugare. Jag måste svara ja. Men. En sån där som man bara släpper loss och sen går och lägger sig på sängen och tittar på tv. Kan det va´ nåt?
Jag tycker det är som hittat. För mig. Nu är det måndag.
Och i DN läser jag om en man som heter Claes. Han tänker sälja allt han har och sedan vandra till ett kloster i Sala.
Vad ska det vara bra för?
Jo, det är bra för då kommer man ifrån känslan av att allt bara handlar om konsumtion. Såna där långa tröttsama artiklar om frihet är inget för mig. Men sagde Claes tycks ha tröttnat på en hel del och jag läser några ord här och där: "...mänsklig utveckling genom att stimulera till reflektion."
Sånt snack gör mig utmattad. Och det är då en liten rund självgående dammsugare kommer till pass. Man kan sätta på den samtidigt med diskmasknen och tvättmaskinen och drömma sig bort och läsa Kafka.
Sen alltså. Inte börja med Kafka. Utan drömma medan maskinerna gör allt jobb. Sen blir man pigg. Allt är rent. Man klappar på Rulle, den lilla dammsugaren.
Och så är det dags för en kopp kaffe plus Kafka.
"När städerskan kom dit tidigt på morgonen - i all sin handlingskraft och brådska slog hon, hur många gånger man än bett henne att försöka undvika detta, så hårt i alla dörrar att det var omöjlgt att helt lugnt fortsätta sova sedan hon anlänt..."
Förvandlingen heter berättelsen som handlar om Gregor Samsa.
Han påminner ganska mycket om Claes Svedberg, som DN skriver om.
Gregor är lite trött på livet.
Städerskan försöker få lite liv i Gregor Samsa genom att kittla honom med en kvast.
Ja, läs själva.
Min enkla tanke är: Tack och lov kommer ingen städerska och smäller i dörrarna. Smarta dammsugare underlättar mitt liv. Alltmedan en helt annan person längtar efter att inte äga något och sitta och sura på ett kloster.
Hur kul är det att inte ha några filmkanaler när vintern kommer?
Eller om man vill läsa om Gregor Samsa:
"- Gregor, ropade någon - det var hans mor - klockan är kvart i sju. Skulle inte du med tåget?"
Finns det någon bokhandel i närheten av det där klostret i Sala?
Undrar en typisk materialist som aldrig får nog av el-prylar som brummar lite grann.

Polanski - olycksfödde gubbe!

Det var dumt av Polanski att våldta en 13-årig flicka för mer än 30 år sedan. Det går aldrig att försvara. Men hallå. Det finns något som heter preskriptionstid. I Sverige är den 25 år för mord. Det gäller alla, vad jag vet. Även den eller de som mördar en statsminister.
Vilka brott som är värst får Gud bedöma. Men människan kan ändå hitta på så här mycket: Vi kan inte förfölja en människa hela hans liv.
Jag bryr mig inte om det faktum att Polanski är en framstående regissör.
Det har inte med saken att göra. Han flydde från sitt brott. Inte ovanligt.
Människor på flykt. Vill ni byta ert liv mot deras? Polanski tog risken. Att leva som en brottsling på flykt.
Men nu får det vara nog. Enligt mitt europeiska sätt att se på saken. Jag förstår mig inte på amerikansk lagstiftning. Det tror jag inte Polanski gör heller. I så fall hade han aldrig rest till Schweiz som nu tänker sig att utlämna den åldrade mannen till USA och deras bödlar.
Att inte förstå är en sak. Men man vet, eftersom man läst en del och sett en del amerikanska filmer, att de, i USA, är kvar på grottbjörnens stadium.
Det är öga för öga och tand för tand. Hämnden är ljuv. Du ska sluta i helvetet. Du ska sona ditt brott medan du ännu lever.
Polanski vet vad våld är. Bättre än jag. Tusen gånger bättre.
Han kan gestalta våld. Han har helt enkelt lärt miljoner människor hur våld kan se ut.
Men det våld han nu själv är utsatt för är sanslöst och bortom rim och reson.
Vi i Europa är inte bättre. Vi har blod på våra händer. Men vi försöker ändå att komma bort från det eviga hatet, hämnden som aldrig upphör.
Tyvärr har protesterna som gäller det faktum att Polanski nu ska utlämnas till USA för att sona sitt brott kommit att handla om att det är just han.
En framstående konstnär. Kulturministrar och andra beskäftiga typer är i farten. Inte minst franska intellektuella gör sitt bästa och tycker att det är för hemskt för att det är Poanski det gäller. De skymmer det stora problemet:
Hur gör vi för att protestera mot omänskliga lagar? Instiftade av Storebror.
Kom tillbaka George Orwell! Eller vad ska man utropa? När en stormakt aldrig får nog.
En stormakt, en val som simmar likt en outtröttlig Moby Dick, för alltid på jakt efter sitt byte.
Det finns lagstiftning i USA, men de som stiftar lagar är upptagna av annat. Afghanistan, Irak. Och en ensam människa åker dit efter dryga trettio år.
Det blir inget God Bless America här.

Svenska Dagbladet! Vilken toppenrubrik!

Det finns inget bättre än en bra rubrik.
Just denna onsdag slår Svenskan till. På ledarplats:
ROLIGARE ÄN SÅ HÄR BLIR DET INTE MED SAHLIN

Det är jag som skrivit det hela i versaler.

Rubrik-klassiker. Roligare än så här blir det inte i Sverige.
Denna totala rättframhet. Gråheten, det vardagliga. Det vi alla känner igen.
Roligare än så här blir det inte ... så det är nog bäst att vi tackar för oss.
Man har inte roligare än vad man gör sig.

Det vore bra om turistbranschen hakade på. Alla hotell, alla dessa lunchrestauranger som stänger klockan 14. Roligare än så här...
Ärlighet varar längst.
Ledaren innehåller en del citat av Sahlin. "Klassresor ställs in. Vägen till frihet blir längre och längre..."
Det är svensk politisk retorik. Roligare än så blir den inte.
Men hur kul är motståndaren på ledarsidan som invänder: "Politiskt trams."
Själv har jag aldrig varit på en enda klassresa. Vägen till frihet, som Sahlin uttrycker sig.
Det är rena Sartre. Blandat med Harry Martinson.
Men. Jag vet. Det handlar om skatter.
Det blir inte roligare än så. Skatter.
En valrörelse som handlar om skatter. Man vill lägga sig ner och dö.
Men så läser jag rubriken en gång till.
Den är på pricken. Tristessen. Svenskan - ni har fångat alltihop i nio ord.
Frihet och trams. Det är inget att hänga upp sig på. Vanliga fraser.
Frihet anser jag vara omöjligt att definiera. Det har filosoferna försökt göra i några tusen år.
Vad menas?
Vägen till att definiera frihet blir allt längre. Det kan jag gå med på.
Har varje människa en fri vilja?
Ni märker hur det blir. Man trasslar in sig.
Vi har de politiker som passar oss. Jag kan till och med tänka mig att det finns misslyckade svensexor där en del män, utklädda till ballonger, utbrister: Roligare än så här...
Undermedvetet har jag letat efter en sammanfattning. Var befinner jag mig? Jo, i landet "Roligare än så här blir det inte..."
Svenska Dagbladet har idag givit mig en kompass på den långa vägen genom Sverige. Vad jag vet är det bara två personer som givit sig ut på den: Robert Aschberg och Gert Fylking.
De gick från Ystad till Haparanda. För att ... ja, man vet inte riktigt varför.
Men dessa två beundransvärda män muttrade hela tiden: Roligare än så här...
Jag är säker på att de höll sig uppe med dessa ord.
En gång kommer vi att få läsa en lång essä där de beskriver sin oändliga vandring längs den väg som bara blev längre och längre.
Denna essä har titeln: Roligare än så här blir det inte...
Tack allihopa. Ni som vandrar, ni som söker friheten och tack till det geni som kom på rubriken.

Hoppas att FILTER inte får pris!

Det finns en tidskrift som heter Filter. Antingen ni läst den eller inte. Enligt de två grabbar som gör den är den bäst av alla tidskrifter i norra Europa.
I söndags hade Dagens Nyheter flera sidors reklam för detta magasin som kommer ut varannan månad. Obetald reklam i form av reportage.
Det kallas så ifall det står ett journalistnamn under. "Reportage". My foot.
Upplagan ökar och hyllningar haglar, stod det i reklamen.
Det handlade alltså INTE om bibeln eller koranen.
De två män som gör tidningen är 37 och 42 år. Och den reporter som låg vid deras fötter och dreglade är väl ... ja, 38 kanske.
I det näst sista numret fanns "en uppmärksammad intervju med Killing-gäget inför deras Dramatenpjäs."
Vem har läst detta nummer? Näst senaste. Om en tidskrift som kommer varannan månad.
Killing-gänget är väl också en massa grabbar som är cirka 37 år.
En av de mest tröttsamma åldrar som förekommer i Sverige för närvarande.
Jag har läst en del i nummer 1 av Filter som där publicerade ett otäckt reportage om nazisten Carl Lundström.
Jag tycker inte han behöver någon reklam. Hemma hos mig fick hans namn inte nämnas. Det berodde på att hans föräldrar, farbror Kalle och tant Gunvor hade drabbats hårt. De var mina föräldrars vänner.
Farbror Kalle Lundström ägde Vasa-bröd, allt som hade med hårt bröd att göra. När han dog ärvde ende sonen Carl allting. Han var nog den förste som sålde ut ett helsvenskt familjeföretag.
För pengarna finansierade han svenska nazister.
Det försökte jag förklara för Mattias Göransson, en av Filters redaktörer. Han flinade med sina spetsiga tänder och pekade på texten: Det står där.
Vad jag än sa så pekade denne Göransson och sa: Det står där!
Var det något slags scoop han menade? Jag bslöt mg för att aldrig någonsin läsa den där tidskriften.
Ingen nazistpropaganda för min del. Sån propaganda kan lätt förkläs i så kallade reportage.
Ungfär som Dagens Nyheter nu förklär sin reklam för Filter till reportage.
Tro dem inte.
I sanningens namn ska påpekas att det finns en kvinna i redaktionen. Ika Johansson. Hon ser glad ut på den lilla lilla pyttebild där hon får förekomma.
"Filterredaktörernas stora lidelse för det tryckta ordet..."
Jaha. De kanske får pris som bästa nykomling. Avdelning floskler.
Det finns något som heter Tidskriftsgalan.
Den är till för herrar, kan man tänka.
I reklamreportaget finns stora bilder på två snillen till som arbetar på Filter: Ola Carlson, art dirctor.
Samt en som heter Erik Almqvist. Han kan bli "årets journalist".
Inga galor för min del. Inga reklam-reportage.
Inte hela högar med grabbar som är mellan 35 och 42 år och påstår att de är bäst och kan allt.
Det är i så fall bättre att ge den lille lortgrisen en grindslant eller den fattiga änkan en skärv.
Människor som är intresserade av att läsa hänvisas av mig till biblioteken. Där finns böcker. Och tidskrifter. Som man kan bläddra i.
Det räcker. Eller är ni av annan mening?

Min status är hög. Som ett hus.

Hur kan jag påstå att jag har någon status? Det beror på ett sms. Där står det: Jag är i New York. Hörde inte när du ringde.
Nej, det var ju synd. Hon som bara "är" i New York heter Malena.
Man vet ingenting om sina medmänniskor. Man tror att de är hema i sin lägenhet på söder. I vart fall är hon vacker som en modell. Och nästan i samma ögonblick som jag får detta sms och känner mig själv som en världskändis - finns ingen anledning - så läser jag om Irving Penn.
Och börjar tänka tillbaka.
Vem kunde tro att han lever. Han är 92 och fotograferar mode. Fortfarande. Jag skulle tro att det är Penns bilder som väckte mitt intresse för elegans.
Eller om det var fru Penn. Lisa Fonssagrives. Hon var modellen. Det var alltid foton i studio. Lisa var lång, smal, hade lång hals och var svenska.
Hon hade en otrolig stil. Vi talar nu om slutet av 40-talet och 50-talet. Det var då jag började stirra på de där bilderna som hennes man tog. Hon var som en svan. Penn, fotografen, var och är ett geni.
Han är raka motsatsen till Cartier Bresson. Han tog inte en bild av en slump. Det var ateljéfotografering. För mig var det perfekta bilder. De var som sagor.
Jag var så stolt över Lisa. Hon kom från Uddevalla där hennes far var tandläkare och hette Anderson. Men han bytte namn till Bernstone.
Bärnsten. Det var sånt som tandläkare kunde hitta på förr i tiden.
Irving Penn som är änkling sedan många år fortsätter att publicera sina bilder. I Vogue.
Här visas inga bilder. Det är nog förbjudet.
Jag undrar hur många flickor, kvinnor som präglats av Penns bilder. Om han var i Marocko eller Paris - det spelade ingen roll. Det var ateljé, inte ett hårstrå låg på sned.
Det var perfektionen. Och han fortsätter på samma sätt.
Det finns böcker med bilder av Penn, det pågår alltid någon utställning.
Penn kommer att leva tio år till. Tror jag. Och hans fru Lisa är odödlig. Hon kallade sig själv för
klädhängare.
Det här är inte så länge sedan. Trots allt. Hennes karriär som modell var väl slut i mitten av 50-talet. Då började hon själv göra kläder, började skulptera - i marmor, brons, fiberglas.
Lisa levde tills hon var 80 år.
Hon är en ikon. De där aftonklänningarna. Det där sällsynta. Det exklusiva.
För mig är hon på sätt och vis alla tiders modell. Jag läste mängder av reportage om henne.
Tanken att hennes man fortfarande arbetar och ställer ut och är lika evig som sin fru fascinerar mig. Här kan vi tala om Vintage.
När jag får ett sms från New York börjar jag läsa om och tänka på Irving Penn. Och sedan tänker jag: Hoppas han får syn på Malena. Penn borde fotografera henne.
Det vore som en saga. Om Malena blev upptäckt. Hon är en verkligt bra galge.
Sånt händer inte i verkligheten, säger ni. Nej, jag vet. Men att en fotograf som Penn fotograferar mode vid 92 års ålder. Det händer varje vecka. Jag meddelar detta till dem som aldrig riktigt vill tro på mig. Det är sant! Obs!

Bästa rubriken på många år!

Expressen slår rekord. Förlåt reklamen. Men tidningen ifråga sätter följande rubrik:
SÖKES:
FOLKKÄR KVINNA

Det är en av de där rubrikerna som blir en klassiker. Datum 2 oktober 2009.

Hur ska det gå för oss svenska kvinnor? Är vi inte folkkära?
NEJ. Vi duger icke.
Vi duger inte åt Oldsberg. Jag är trött på den mannen. Säg vad ni vill om den saken.
Men en tv-stjärna som ständigt löneförhandlar via medier. Som köper herrgård och är nära att gå i konkurs men räddas via gratisannonser i pressen.
Ibland blir han sjuk. Då kommer han på löpsedeln.
Tänk på en sak - alla ni som vill bli kända.
Ni kan inte påstå att ni är kända ifall det inte står på löptsedeln när ni har brutit en tå.
Kvinnor kan i och för sig bli kända. Ifall de dör i fasansfulla olyckor. Då kan de komma på löpsedeln. Utan att kunna uppleva att de ÄNTLIGEN blev kända. Det kom för sent.
Minns ni när Arne Hegerfors kom på löpsedeln varje gång han snubblade och ramlade på golvet. Han fick hemskt ont i ryggen. Fler exempel mottages gärna.
Det är någonting sjukt med detta daltande med män som får en sticka i fingret eller misslyckas i sin jakt på folkkära kvinnor.
Kända män som misslyckas, saknar pengar. För tillfället. Eller blir övergivna av kvinnor som INTE STÅR UT. Män som skjuter rådjur från badrumsfönstret blir kända i all evighet.
De hamnar på löpsedeln. De säljer. Det kan helt enkelt inte vara sant att de inte klarar allt!
Läs och häpna!
Medan fattiga, övergivna kvinnor som TV har glömt. Tror ni att de hamnar på löpsedeln?
Svaret är NEJ!
Enda chansen är ifall de talar ut om att de är alkoholister. Som Susanne Reuter. Hur kunde du Susanne?
Kvinnors enda möjlighet att bli omskrivna och få rubriker är fylla.
Att de talar om att...oj. De dricker för mycket. Men nu har de slutat.
Sånt behöver aldrig Oldsberg ägna sig åt. Alla vet att han aldrig någonsin dricker för mycket.
För hans del räcker det med att han inte kan hitta en folkkär kvinna.
Sen är det klippt. RUBRIK.
Tänk er själva hur det blir i vinter ifall han halkar på en osandad väg.
Hoppas inte. För hans egen skull.
Men jag ser rubriken framför mig: OLDSBERG FÖRD TILL SJUKHUS - HALKADE PÅ VÄG TILL TV.
"Filip och Fredrik på väg till sjukbädden.
Oldsberg: Det gjorde ont. Men jag klarar mig nog."
Sen kan de heta Zelmerlöw hur mycket de vill. De kommer inte på löpsedeln ifall de halkar.
Det gråter jag inte för. Det finns annat som är värre.
Under en period kom Gudrun Schyman på löpsedeln. Ni vet varför. Kvinna. Full. På offntlig plats. Det finns inget annat sätt.
Gry Forssell: Folkkär man sökes.
Det blir ingen löpsedel.
Slutsats: Kvinnor kan helt enkelt inte bli kända. Ifall de envisas med att vara nyktra.
Men är de fulla och rumlar runt och slår ner vakter och gormar och har sig. Då blir de kända. Men FOLKKÄRA. Nej, det blir de inte.
Utan usch!

Lördag morgon och Susanne Ljung. Stil! Toppen-stil!

Klockan åtta på lördag morgon inträffar Susanne Ljungs kulturprogram Stil. Man blir uppåt.
I morse får hon med allt. Smycken. Mannen som kom från Sicilien, Fulco de Verdura. Han som började göra stora smycken.
Och var släkt med mannen som skrev Leoparden, hertigen av Lampedusa. En av mina favoritböcker. Den är en skildring av aristokratins dekandens på Sicilien. 1860-talet. Ungefär fem år senare skulle Italien enas.
Och Lampedusa krev bara denna enda bok vid 59 års ålder.
En svensk kännare träder in i progammet inträder. Han kan dessa smycken som först kom till under den strikta Coco Chanels översyn.
Därefter byter vi scen. Vi är i New York. Och 70 av dessa smycken ska ställas ut i sju dagar.
Verdura hade kunder som var miljonärer. Bland dem Greta Garbo.
Han vill inte träffa någon, inte bli känd. När de fina kunderna kom och bad om några ord fick personalen order om att meddela: Verdura är död.
Han gjorde en tiara av dyrbara stenar som liknar en indians fjäderkrans.
Men kunden var en amerikanska vars man blivit ambassadör i England. Hon ville slå ut den engelska societeten med deras ärvda trista tiaror.
Plötsligt dyker Salvador Dalí upp. Han har funnit en tvillingsjäl. Vi får veta att Dalí bara kan följande ord på engelska: I have come for my money!
Jag som studerat Cole Porter, historia, musik, texter, blir inte förvånad. Det är förstås Cole Porter som finansierar galleri eller butik , ja lite av varje. Och beställer cigarrett-etuier. Det gör även Cole Porters fru Linda.
I detta program som i sin kärna handlar om hur det gick till när de små, exklusiva, ärvda smyckena fick konkurrens.
Av en ädling som var en stor och på sätt och vis surrealistisk konstnär. En sicilianare som ville ge världen mer fantasi.
Dalí gör också smycken. Och nu och en god tid framöver kan vi se Dalí på Moderna museet.
Var kommer allt ifrån? Det kan vi inte veta. Hur fick Dalí sina delvis morbida idéer?
I programmet Stil får vi så många ledtrådar till 40 och 50-talen att vi börjar leta i våra böcker och läsa mer och vi beger oss till Dalí. Trots att vi, i alla fall jag, varit i Figueres där Dalí-muset finns (Katalonien) och Cadaqués, där Dalí bodde.
Dalí blev, som en och annan kanske erinrar sig, utesluten ur surrealisternas grupp. Om det var Bréton som höll yxan. Jag vet inte.
Men skälet var att Dalí var för kommersiell. Han var väl som Warhol. Men mycket tidigare.
Dalí - en förgångare. Jag har inte riktigt sett honom så.
Men i Susanne Ljungs program finns så många trådar att man måste tänka efter.
Hur är det med Dalí egentligen? Och med Gala, hans fru. Som påstods ligga bakom allting.
Kort sagt: Tvivlet på mitt eget omdöme gör sig märkbart. Ett gott tecken.
Solen skiner denna friska oktobermorgon. Kan man bli på annat än gott hurmör?
Tack Susanne!

Dagens Nyheter - varför plågar du mig?

Det är så här. Jag har svårt för Dagens Nyheter. Den är, tycker jag, alltför tråkig. Även jämfört med andra svenska dagstidningar som inte är för roliga.
Mottot är i allmänhet: Vi gör allt för läsarna inte ska skratta!
Dagens Nyheter är värst i all sin tristess. Men. Jag fick ett erbjudande i somras. DN för 19 kronor i en månad
Kör till, sa jag till mig själv. Var inte så tyken!
DN kom. Första numret innehöll en artikel där P.O Tidholm förklarade hur värdelös Tomas Ledin är.
Allt var som vanligt i DN. Den där artikeln hade jag läst tio gånger under de år jag läste DN.
Sen kom ett nummer med en nylansering av Kulturen.
Ett enormt foto av Kerstin Ekman prydde första sidan på denna nylansering. Ekman såg inte glad ut. Det brukar hon inte göra. Men, som "alla" vet, så har DN:s kulturchef Maria Schottenius doktorerat på sagda Ekman.
Så vad skulle Schottenius ta sig till? Det fick bli Ekman. Som vanligt. Jag slängde en blick in i Ekmans vattniga ögon och beslöt mig för att inte läsa en rad.
Jag var prenumerant en enda månad. Vad angick detta mig?
Sen ringde de från DN och erbjöd mig ett bra pris för ett halvårs prenumeration. Jag sa ja.
För att försöka uppnå mitt stora mål - att bli en innemänniska som begriper vad folk talar om.
Jag hade fram till denna stund tänkt att det räcker med att höra på radion om det stått något särskilt på DN debatt.
Och sen somna om.
Så fort räkningen kom betalade jag.
Sen bröt helvetet löst. Överdrift. Men det synes mig som om DN nu gör sitt bästa för att trakassera mig för alla de år då jag inte läst tidningen.
De skickar mig varje morgon 2 (två) ex. De läggs ovanpå Svenska Dagbladet, Sveriges bästa dagstidning.
Det finns en tidningshållare utanför min dörr. Där trängs 3 (tre) tidningar och försöker hålla i varann för att inte trilla ner på golvet.
Jag blir mycket trött. Jag får dessutom ett reklambrev undertecknat av chefredaktören. Han undrar om jag är nöjd.
Man ska svara till en reklamavdelning.
En dag ringer en man från Dagens Nyheter och undrar om jag vill förnya min prenumeration.
Jag: - Det har jag redan gjort!
Han: - Jo, men nu när det gått en månad drygt.
Jag:- Hallå där. Jag har förnyat och betalat. Därför undrar jag om ni kan SLUTA att skicka mig 2 (två) ex. varje dag. Släng era tidningar själva. Om ni tillåter denna anmärkning. Sluta plåga mig, snälla ni!
Han: - Va? Jag ska kolla här. Ja, det stämmer. Det har blivit något fel här.
Jag: - Det kan man lugnt säga. Jag tänker inte betala extra!
Han:- Självklart inte!
Nästa dag får jag en enda Dagens Nyheter. 1 ex (ett).
Äntligen. Försöker bläddra igenom och fastna någonstans. Inte så enkelt.
Men.
Säg den lycka som varar beständigt.
Dagen efter får jag 2 (två) DN. Igen.
Och så har det fortsatt.
Varje morgon samma sak. Hur mycket pengar har de? Får alla prenumeranter två ex? För att sälja vidare eller helt enkelt ge bort ett exemplar?
Hur går det ihop med budgeten?
De kanske inte har någon budget?
Varje teori. Eller gissning. Vad du än kommer på. Mottages tacksamt i form av en kommentar.
Mitt liv kan inte fortsätta på detta sätt. Jag är nu helt begravd av Dagens Nyheter, en tidning jag helst inte vill läsa.
Eftersom jag inte driver fiskaffär kan jag inte ens använda allt detta papper för att slå in strömming i.
Alla förslag om att jag ska starta fiskeaffär tillbakavisas. Det är nämligen alltför svårt att få tag på gös.

Roman Polankski och nollan Magnus Sundholm

Roman Polanski har gripits i Scheiz och riskerar utlämning till USA. Han begick ett brott gör 31 år sedan.
Polanski är en av världens förnämsta filmregissörer. Han har givit oss, publiken, så mycket att han skulle - i rättvisans namn - få slippa Magnus Sundholm.
Denne är nöjeskrönikör i Aftonbladet. Han skriver från Hollywood där han har bott alltför länge, vad jag förstår.
Igår, fredag, skriver Sundholm och anklagar Polanski. Sundholm skriver helt enkelt av vad amerikanska medier lägger Polanski till last. Det rör sig om en våldtäkt på en 13-åring för 30 år sedan.
Detta räcker som sakupplysning. Men. I detalj beskriver Sundholm hur övergreppet gick till.
Det är den värsta sortens journalistik som existerar. Blåögda kändisputtar som gottar sig i gamla brottsprotokoll. Skadeglada och intresserade av att tjäna ännu mer pengar på Gamla Skandaler.
Puritanska, konservativa murvlar i det republikanska Californien får tjäna som källor. Kan man mjölka ur lite mer ur den där våldtäkten?
Sundholm förefaller så att säga helkorkad och refererar tll en kolumnist i Los Angeles Times, Steve Lopez: Skulle de ha engagerat sig lika hårt för en vanlig" sexbrottsling för att han vunnit en Oscar?
"De" är t.ex. Martin Scorcese, David Lynch, Debra Winger.
Sundholm inser inte att han skriver för en svensk publik. Hans uppgift är väl för höge farao att redogöra för preskriptionsreglerna när det gäller brott.
I Sverige preskriberas ett mord efter 25 år. Det gäller även ifall offret är en statsminister.
Har ingen skyldig kunat påträffas och dömas så försvinner brottet.
Frågan från en svensk publik är: Hur ser preskriptionsreglerna ut i Caifornin, där brottet begicks? Eller är det kanske ett federalt brott? Troligen inte.
Finns det en allmän opinion eller några liberala grupper som arbetar för att sänka preskiptionstiderna?
Skall en person som är misstänkt för våldtäkt kunna förbli misstänkt för detta brott hela sitt liv?
Sundholm har i sin enfald dömt Polanski. Men någon rättegång har inte ägt rum.
Så här avslutar Sundholm sin krönika:
"En sak är klar. Att som Polanski ha Woody Allen på sin sida i det hr fallet torde inte öka sympatierna för den fällde - särskilt inte utanför Hollywoods gränser".
Jaså, minsann. Det handlar inte om Polanski, du Sundholm. Gör dig inte till!
Yttrandefrihet är självklart av godo. Men alla idiotier behöver inte tryckas.
Sundholm skriver på fredagar. Ibland gör han verkliga bottennapp. I Aftonbladet kan ni se hur botten har gått ur på sidan 7 i Nöjesbladet.
Hur är det möjligt? Lågenvattenmärke är bara förnamnet.
Ursäkta så mycket att jag använder denna fras "...är bara förnamnet."
Ibland kan man inte låta bli.
Gå hem och dra några gamla skvallertidnngar över dig, Sundholm.
Eller sup dig full. Vad som helst. Jag begär inte att du ska börja tänka, eftersom det vore för mycket begärt.

Calle, jag vet att du minns din mamma

Ända sedan jag läste Calle Schulmans inlägg i Expressen (sidan 4, 30 sept) har jag känt mig melankolisk.
Han skriver om "små små band mellan en pappa och en son som tillsammans blir oerhört starka kättingar som håller hela livet ut."
När han tänker på sin mamma minns han inget liknande. "Minns inga bus".
Ja, vad är minnen? Är det exakta händelser som man kan vårda och senare under livet vrida och vända på. Och läsa in en speciell betydelse i.
Mamma. En sån som jag själv. Är det så att vi står och diskar.
"Så fort pappa tog sig tid var det något extra".
Jag försöker förstå detta. Men mamma finns där hela tiden. Och minnet av mamma är helt annorlunda. Det kan vara en färg, lusblå som köksgardinen. Det kan vara när mamma öppnar fönstret första vårdagen.
Sen kan det vara mamma som serverar korvgryta två dagar i rad för att hon glömde... och så är det mamma som glömt igen
Mamma finns det ingen mjölk? Finns det ingen ost?
Även om man har vuxna barn, som jag, så hoppar jag till ute på stan. Det är när något barn ropar högt och misslynt: Mamma!
Vad har jag nu glömt? Bröd, kan det vara.
Calle skriver att "vi från nu kommer att lära våra barn annorlunda."
'Det är oklart vad han menar. Det går nog inte att lära barn vad de ska minnas. Vuxna människor är barn inuti och de minns vissa saker som följt dem.
När det gäller mamma. När mamma ger dig beröm, Calle. När mamma parar ihop alla dina sockor. Och när mama ligger där på golvet i varuhuset och försöker få på dig nya pjäxor.
Det kan ibland vara lättare att minnas pappa. Eftersom pappa så sällan har tid. Så när han har tid så minns man det.
Men mamma, har hon alltid tid? Calle, minns du när mamma sa: Jag går och lägger mig oh vilar ett tag. Säg till när portatisen är klar.
Såna misstag gör mammor. Mamma beundrar sina barn och tror att de vet när potatisen är klar. Så hon vilar sig och somnar till och vaknar av att det luktar bränt.
Och där mitt på spisen står kastrullen och potatisen är torrkokt och sitter fast i botten.
Då minns du hur mamma suckar, Calle. "Men jag sa ju att..."
Som många mammor säger när de försökt.
Och så är det en sak med mammor att de vet var bären växer så det är nog så att du fick ditt första smultronstrå av mamma. Var det så, Calle?
Att leta i sitt inre efter minnen av mamma tar sin tid.
Och Calle kan inte hjälpa att han växer upp i ett samhälle där tiden tagit slut. Men när han var barn fanns det tid.
Så kanske är det så att det tar tid med mamma. Mamma växer fram när du tar tillbaka tiden.
Jag vet inte hur man fångar tiden, återför den in i sitt eget liv och ser till att den alltid finns där. Om man springer ut på en äng med en fjärilshåv så kommer tiden tillbaka för då springer man långt och tiden både försvinner och kommer tillbaka.
Och där står mamma bakom bärbuskarna: Calle, jag har hittat vildhallon!
Men nu är det höst och då kan man fånga tiden genom att sätta sig på ett fårskinn på en brygga och där kan man sitta och fiska.
Inte en enda fisk nappar men tiden kommer tillbaka och där står mamma och säger: Vet du vad Calle, jag har stekt strömming. Som du tycker så mycket om.
Och sen ska vi läsa om Alfons Åberg.
Visst minns du?

Nä nu jävlar i min lilla låda

Heja Östhammar. Jag är inbjuden till er ORDFESTIVAL. Ett mycket finare ord än bokmässa.
Varje år är det ordfestival mellan ett och fem en söndag och jag ska upp i Roslagen och prata. Det kommer skärgårdsgubbar med grått skägg och Vegamössa.
Enligt uppgift är en hel hög ur släkten ´an ´Österman på väg.
Jo, man får kaffe och doppa.
Roslagen i oktober. Inte en sommargäst i sikte. Men författare. Alla är åkej och så.
Men så är det Björn Ranelid. Han ska också dit. I valet mellan Ranelid och Anna Anka. Tvinga mig inte att välja men de talar på samma sätt och är uppfyllda av sig själva.
Vi ska hålla till i Missionskyrkan och jag lovar att Ranelid kommer att suga i sig all luft och att alla kommer att svimma på grund av syrebrist.
Har läst att den ende riktige cowboy som finns kvar i Sverige, Robban Aschberg, fått kritik för att han dragit en fräckis när han intervjuade Anna Anka.
Kritiken kommer från en yngre generation som inte gjort lumpen, som aldrig varit en tvättäkta bokstavskommunister och aldrig slagit ner folk på stan. I sin ungdom. Eller supit sig äkta dyngraka. Med mera.
Så här var Robbans fräckis. Samtalet kom in på att Anna Anka misshandlat sin man Paul Anka med is.
Vilket hon självklart förringade. Det var bara en liten isbit som råkat halka på Paul Ankas huvud på ett oturligt sätt så att blodvite uppstått. Sånt är ingenting i Hollywood.
Vet du vilken den bästa isen är, undrade Robban. Och svarade själv: Det är klitorisen.
Ska detta vara något att himla sig över?
Nä, hörni alla purister, ni verkar lite väl känsliga.
Eller också kan det vara så att ni aldrig hört Gert Fylking dra en fräckis.
Fylking är virtuos även på detta område.
Av olika skäl är varken Robban eller Fylking inbjudna till Ordfestivalen i Missionshuset i Östhammar.
Men det är alltså Ranelid. Senaste gången jag råkade honom hörde han sig för: Var ska Annette Kullenberg sitta? Jaså där. Ja, då sätter jag mig på så långt avstånd från henne som möjligt.
Den listiga läsaren inser vilken typ av man som jag föredrar.
Som ledtråd kan jag ange att något Paul Anka ska vi inte ha. Vi ska inte ha det trist och tjäna en massa pengar utan vi ska resa runt och festa. Medan tider är.
Och från Missionshuset sätter jag högsta fart mot stadshotellet. Östhammar! Ni har väl stadshotell? Samt smör ost och sill. Och biff med lök.

När man känner sig utanför

Det kan hända vem som helst. Jag känner ingen. De förstår inte vad jag säger. Varför blir jag aldrig bjuden hem till...jaså, det var en ny bar. Jag är inte bjuden. De sa vilka som skulle komma och jag visste inte vilka de talade om.
Ska det vara boots i höst. Eller lila schaletter och benvärmare.
Man är nollställd. Det är inte bara att gå fram till vem som helst och säga: Uppdatera mig!
Då säger de: Tyvärr. Jag har inte tid.
En del lägger till: Just nu.
Det är de som aldrig har tid.
För att inte besvära köpte jag en tidskrift som heter Bon. Jag fick för mig att "alla" läser den.
Igår kom jag inte långt. Det var för små bokstäver.
Men idag i dagsljus inser jag hur oerhört många människor det går åt för att göra ett magasin som alla läser. Förutom chefredaktör behövs Creative Director, Redaktionschef, Modechef, Framtidsredatör, Skönhetsredaktör, New York-redaktör, Grafisk formgivare, Indexredaktör och korrektur, Copy och redigering, Repro, Redaktionsassistenter, Designassistenter, VD, Sales Director, Marknadsassistent, Ekonomi, Medgrundare, Milano Office, Savigny Office, Tryck, Papper, Text, Fotografi, Mode, Konst.
Bus och bh Miu Miu.
När jag läst allt som behövs för att tillverka en Tidskrift Som Heter Bon överfölls jag av en stark önskan att sova. Jag blev utmattad av att tänka på allt arbete som gått åt. Mitt på blanka förmiddagen somnade jag med en bild av en konstig regnrock av galon över ögonen. Med stora bokstäver stod det ZZegna.
2 stycken Z. Mer än detta kan jag tyvärr inte minnas.
Men det kommer en dag imorgon också. Ni kan inte begära att jag ska bli inne-människa på bara några timmar. Det är mycket att plugga på innan man ens blir antagen till en 20-poängskurs.
Det bästa för mig vore nog att studera på distans.
Miu Miu

Varför läsa icke tyskarna?

Det var märkligt medan muren fanns och delade Tyskland i två. Censuren var benhård. Men det fanns ett vattenhål: bblioteket.
Alla böcker, så gott som, innehåller nya tankar. Jag har tidigt lyssnat på en utmärkt krönika av radions Gunnar Bolin som talat med en tysk bibliotekarie.
En man som först i aderton år lånar ut böcker ill östtyskar.
Sen faller muren. Yttrandefrihet. Förbjudna böcker plockas fram och ställs tillbaka på hyllorna.
Men...var är låntagarna? De kommer inte längre till biblioteken.
Bibliotekarien funderar över vad som krävs: Bildning, kunskaper.
Det är vad som krävs för att läsa.
För varje bok så blir läsaren något mer upplyst. Varje bok? Inte sånt där skräp som Dan Brown producerar.
Varför läser människan? När det är så mycket annat...oljud. Läsning. Då krävs tystnad och tid.
Var ska vi hitta dessa varor? I vilket snabbköp ska vi gå in? På vilken hylla förvaras tystnaden?
Kan man köpa tid? Jaså, härintill. Ni menar i tidningskiosken.
- Ja, han säljer tid i små burkar. Hur mycket tid behöver ni?
- Jag tänkte läsa Buddenbrocks.
- Nu förstår jag inte.
- Thomas Mann.
Ingen har hört talas om en människa som i en vecka köper tid för att läsa denna roman. I vart fall har ingen hört det på mycket länge.
Bolins samtal med bibliotekarien fick mig att fantisera. Min fantasi var som en spiral och i centrum snurrade tiden allt fortare.
Jag tog fram en gammal fjärilshåv för at fånga tiden. Men jag var för sävlig.
Tiden snurrade genom hallen och försvann ut genom brevlådan.
Jag öppnade dörren och tittade ut. Allt var som vanligt. Dagen börjar med mina vanliga försök att fånga tiden. Jag får tag på Marlene Dietrichs självbiografi: Nehmt nur mein Leben.
Det är bara inbillning att jag hör något droppa in genom brevlådan.
Jag bryr mig inte. Jag faller handlöst in i Marlenes upplevelse: Ofta föreföll det mig som om jag helt ensam bodde i en cell, konstruerad bara för mig...
"Har du inget annat för dig?" Var kommer de tusen stränga blickarna ifrån?
Jag vänder ryggen till. Det är min bok. Den blå ängeln - i några timmar är hennes liv mitt.
Ganska snabbt upptäcker jag att hon läser samma författare som jag, Gore Vidal.
Jag kommer aldrig att rekryteras av några rånare. "Plötsligt försjunker hon i en bok och verkar helt borta. Vet inte vad klockan är. Opålitlig."
Dessa rånare i Västberga. Vad ska de med pengarna till? Det är så litet man kan köpa för pengar. Har rånarna lånekort på biblioteket? Böcker är gratis om man lånar dem.
Frihet är också gratis. Ifall man inte begår något brott. Då kan frihet bli dyrarare än någonting annat.
Säg mig något mer som inte går att köpa för pengar!

Ingmar Bergmans gaffel och jag

Ifall middagen blir klar någon gång fram emot kvällen så kan jag lova er att vi äter den gratinerade koljafilén med äkta rostfritt bestick från Ikea. Tanken att köpa gamla bestick som tillhört en annan person är mig så främmande att jag... är beredd att konvertera till en annan religion.
Nej. Det vore överdrivet. Men försäljarna påstår att då, ifall man köper Bergmans bestick, så har man alltid något att tala om vid middagen. Det kan hända att mänskor inte äter middag alla dagar.
Tänk på det, bästa småborgerliga auktionsförrättare.
Det är inget fel på er. Men försök inte återskapa Ingmar Bergmans middagsbord i var mans matsal.
Det är feltänkt. Försök få människor att undvika att köpa en död mans bestick. Jag vet - det är för sent.
Men den där idén ni har på Bukowskis - att man i så fall. Utifall man ropar in sagda bestick alltid har ett samtalsämne till hands tyder på en viss naivitet.
Ifall jag själv skulle bli bjuden på middag och värdinnan hälsar välkommen med orden: "Och kan ni tänka er - just de här knivarna och gafflarna har Ingmar Bergman stoppat i munnen i minst 40 år. Så jag köpte dem på Bukowskis : Visst är det pikant!"
Om en värdinna hälsar välkommen med dessa ord. Plus ett förväntansfullt småleende, som om hon skulle få en applåd.
Då.
Död mans gaffel. Var ligger puderrummet, kära värdinna?
Av hänsyn till övriga gäster spolar jag innan jag kastar upp det lilla rotmos jag hunnit få i mig.
Sen springer jag därifrån.
Och försöker glömma. Aldrig i livet att jag klottrar något på ett bord mitt i natten. Jag vill inte minnas.
Vad Bergman verkligen skapade befinner sig i vetenskapliga arkiv.
Att han tyckte det var lika bra att sälja sina kastruller när han väl var död tyder på att han var en konstnär som gjorde film. Det anade väl alla.
Ingen har någonsin sett Ingmar Bergman sälja gamla kaffekppar på en loppmarknad.
Sånt fick andra ta hand om.
Men det han skapade var heligt. Något för evigheten. Och med detta ordnade han i god tid före sin död.
Resten är tystnad. Eller också är det en massa tjatter om schackpjäser. Rekvisita.
Schackbrädet skapade ingen film. Det var Bergman som skapade Sjunde inseglet. Delvis med den idé han fick att man skulle kunna spela schack med döden.
Det var originellt. Hans fantasi, skaparkraften var hans.
Men själva schackbrädet. Hoppa högt i min lilla låda.
Döda ting. Alla ni som betalade för Bergmans arma kvarlevor - hur mår ni idag?

När jag kom bort på BOKMÄSSAN

Otroligt trött är jag på Bokmässan. Såg ni mig där? Det var jag som satt på en scen på en hög barstol och blev intervjuad av Göran Hägglund (kd).
Nej, så var det inte. Jag blev intervjuad av Ulf Elfving.
Han inledde med frågan: Tillhör du kultureliten?
Jag trodde då att jag gått fel och hamnat hos Göran Hägglund. Men det var Elfving som gått fel och hamnat bredvid mig.
Därvid uppstod den någorlunda kända Göteborgs-skandalen. Jag kunde nämligen inte svara på frågorna.
Jag tänkte: Om jag ändå vore Pelle Holmberg. Han med svampböckerna. Pelle Holmberg vet precis. Är det en flugsvamp så vet han det.
Om Ulf frågar honom: Är det här en murkla så får han svar direkt.
Jag har lyssnat på programmet Elfving möter Pelle Holmberg. Ett av de bästa program jag hört. Redigt. Mycket sakligt. Ute i naturen.
En massa publik står och lyssnar. Inne i mässhallen i Göteborg. Allteftersom tiden går börjar publiken klia sig i huvudet.
De anlägger minen: Vet mänskan ingenting?
Svaret är jo. Jo, jag vet en del. Men jag kan inte svara på frågor.
Vilken författare tycker du bäst om?
Om det ändå hade varit ett svampprogram hade jag svarat trattkantarell.
Ifall jag fått frågan: Vilken svamp tycker du bäst om?
Medan inspelnngen pågår ser jag hur teknikerna och Elfving gör uppgivna tecken till varann.
Hur ska de få ihop det här?
Det ska ju vara musik. Var femte minut ska det vara musik.
Det har radiochefen eller kulturministern bestämt. Ni vet sån där musik som ni kan höra i hissar.
Jag hävdar med stor emfas. Alltså gester och utrop. Viftar med armarna och hela kroppen.
Jag tillhör INTE kultureleiten. Jag är kulturarbetare.
Sen talar jag om vad detta yrke innebär.
Det är inte roligt. Att lyssna på. Elfving ser för en gångs skull inte så glad ut. Kulturministern har bestämt att det inte ska vara roligt. Att vara kulturarbetare.
Ändå ska det tydligen vara kultur. I någon form.
Ni såg inte mig? Nej.
Jag vet. Hela mässan var fylld av mäniskor som bloggade om varann. Hallå! Det var jag som hade en marockansk klänning och apelsinfärgade byxor?
Inte ett ord i en enda blogg eller twitter. Inte en bild.
Men i Bokförlaget Atlas monter var det andra bullar. Alla kände igen mig.
Så jag var glad ändå. Inte lika glad som Ulf Elfving. Ty det är han ensam om. Men lite glad var jag. När jag åkte därifrån.
En del passar på mässor. Medan andra, som gör sitt bästa och allt. Medan andra, som jag, som alltid gör mitt bästa och lägger mig mycket tidigt ifall jag ka vara med i någonting.
På mässor passerar jag såsom en osynlig. Men.
Man ska va gla att man är svensk. Som Birgitta Andersson så träffande uttryckte det.
Obs! Detta gäller även i Göteborg, säger jag till mig själv.

Ge upp alla miljöknuttar!

Rubriken är lite överdriven. Men. Ifall ett företag gör en hel bilaga för att man ska köpa deras prylar som alla drivs med batterier och el.
Och det finns ett sådant företag. Och samtidigt skriver: Stäng av vattet under tiden du borstar tänderna!
Då är det en inhyrd miljötomte som fått fnatt.
"Under tiden". Hur lång tid tror ni att det tar? Att borsta tanden.
Det heter medan. Pundhuvud!
Plus: Undrar ni ifall jag kan läsa? Ni tror inte det?
Det är därför ni lått en inhyrd konsult rita en vattenkran som droppar tre droppar vatten och över den har ni ritat ett förbudstecken.
Så att man ska fatta vad ni menar. Är det en ny lag. Eller?
Jag tycker ofta reklam är rolig. Men ifall man känner att säljaren tror att alla kunder är dumma i huvudet så vill jag bara utstöta ett kraftigt GRRRR!
Så dumma är vi inte. Att vi stänger av vattnet.
Vi har annat att göra.

När det plingade i pastorns huvud

Det kan hända att ni missade Tomas Sjödins pling. Han berättade om det i morse strax före sju i radion.
Det var så här: Tomas bodde på ett enkelt hotell med tvättställ på rummet och dusch i korridoren.
Men när han kom ner i frukostmatsalen fick han helt enkelt fnatt.
Så mycket vacker mat hade han sällan sett.
Sjödin är både pastor och författare.
Alltnog blir han sur. För han ska till att skära upp en bit surdesgsbröd. Och det finns INGEN PLATS!.
Buffén är överlastad. Inte en plätt, grumsar Sjödin. Inte ett enda hotell har kommit på att det måste finnas plats så att man kan skära upp sitt bröd.
Han måste gå en extra tur till sitt bord. Lika sur som brödet som han ska börja...
Just då säger det Pling!
Inuti huvet på sagde Sjödin.
Detta är ett i-landsproblem, kommer han på.
- Jag kände mig så ertappad, erkänner han.
Ingen märkte något. Utom Gud förstås. Som ser allt.
Sjödin står där med sitt surdegsbröd och lider. Han tänker på de fattiga i Indien.
I detta ögonblick liknar han min mamma som brukade säga: Tänk på de fattiga i Indien!
Det var när jag inte ville äta upp de otäcka saftsoppor hon påstod var efterrätter.
Men strunt i det.
Sjödin. Maken till mänska att tänka till vid ett frukostbord finns inte. Har ni hör talas om någon som Sjödin?
Man ska inte fylla sin agenda för då blir den full. Och då blir det inget tomrum. Och i så fall så finns risken att man inte upplever något alls.
Utom tomhet. Ifall man har fullt upp.
Livet rymmer inte allt, menar pastor Sjödin. Det krävs rymd.
Man ska hålla ytor i sin kalender tomma.
Försöker fundera ut om han har tagit hårdkokt ägg. Eller är det äggstanning och bacon som gäller i Sjödins fall? Brukar han äta gröt?
Pastej med gurka? Eller är det filmjölk han älskar mest?
Hur full är pastorns tallrik?
Det verkar klart att han lyckas skära upp surdegsbröd. Men sen får man inte veta mer.
Jag vill veta vad folk äter till frukost. Jag är en person som undrar hur man över huvud taget står ut med att se en frukostbuffé i ögonen.
Själv sitter jag med en kopp nattsvart kaffe och en skorpa. Jag blundar.
Men ibland tar jag upp min agenda och kollar så att jag inte missar något möte.
Hur menar Sjödin? Ska man fylla tallriken men tömma agendan?
Blir resultatet då att man upplever mer?
Bäste pastor! Hur vore det om du bara satte dig ner och lät maten tysta mun. Tänk inte på de fattiga i Indien. Koppla av lite och njut.
Det finns många som du, som blir lyckliga av en frukostbuffé. Yipee! MAT! Klockan sju på morgonen.
Ost, skinka. Fruktsallad. Jag har hamnat i himlen.
Det är självklart viktigt att pastor Sjödin tänker på de globala orättvisorna. Att jorden håller på att gå under. Allt det där man brukar se på film.
Men arme pastor, spar detta till dess att du går in i din kyrka. Du har bara ett liv och du har rätt att äta hur mycket som helst. Ingen ser hur många gånger du tar om.
Njut av livet. Och sluta en gång för alla att predika om att man ska hålla ytor i sin kalender tomma. Låt oss fylla våra kalendrar och leva våra liv ifred. Så får du fylla dina tallrikar.
Pling på dig, pastorn och ta en smörgås till. Kort sagt: Cool it, baby!
Jag respekterar din uppenbarelse men kan omtala att i-ländernas problem inte består i att det finns för lite utrymme på frukostbufféerna. Så att man inte kan skära upp limpa hur som helst och riskera att välta ut marmeladburkarna.
I-ländernas problem är något mer komplicerade och för att dessa problem någon gång ska nalkas en lösning så krävs en mängd människor. Vilka fyller sina agendor med tider då de ska träffas och resonera.
Utrymmet på svenska frukostbufféer finns inte med på agendan. Emedan, som du själv säger, pastor Sjödin, livet rymmer inte allt.

Nej, Daniel! Sluta INTE skriva böcker!

Är ni utled på bokmässan? Make till mässa där mänskor som trampar ner varann finns inte. Då inflyter nyheten att Daniel Sjölin slutar skriva.
Observera att jag inte skriver att denna nyheten slår ner som en bomb.
Det är en försynt nyhet som gör mig ledsen.
Sjölin som publicerat tre romaner av hög klass funderar kring sitt beslut. Jag citerar honom i Svenska Dagbladet: " Jag är numera en vit medelklasskille i ett rikt land. Vad kan jag skriva som är så fruktansvärt intressant ur ett samhällsperspektiv? Jag är ju bara en lycklig snubbe på Gärdet i Stockholm."
Jag tänker inte komma med några goda råd: Ryck upp dig grabben!
Jämför Sjölin med Strindberg. Båda är vita medelklasskillar som bor på Gärdet i Stockholm.
Båda tvivlar på sig själva.
Strindberg skriver oupphörligt om att han inte har något att säga. I sin förtvivlan försöker han tillverka guld.
Och börjar skriva om det. Alltd intresserar det någon. Inferno heter den boken.
Den tanke som vidare slår mig är att Sjölin, arme sate, för tllfället ser livet som statiskt.
Han ÄR... Jaja, Sjölin. Säg vad du vill.
Men.
Livet är dynamiskt. Plötsligt är det du Sjölin som sitter på buss 40 och stiger av vid Hornstull och sätter dig bland gubbarna på bänken.
Du vet den där bänken intill klädbutiken Zazza.
Flera av dem kan behöva hjälp med... tja, det kan vara små ärenden in på systemet som ligger intill. Eller en peng till kaffe som Seven Eleven säljer.
Du vet där på hörnet till Hornsbruksgatam.
Livet ÄR inte. Livet rör på sig. Det är som Martin Ljung säger: Är det inte Fingal Olsson som sitter därborta? Jo, men han rör på sig.
Så är det med Sjölin. Han rör på sig.
Svik inte mig, Sjölin. Jag läser dina böcker. Svik för bövelen inte din läsekrets.
Ikväll kan ni se Sjölin tala med författare. På tv i Babel. Ställa sina intelligenta frågor. Få igång mumifierade typer. De som kallas författare.
Sjölin! Du har rätt att känna dig förtvivlad. Jag uppfattar att du befinner dig i rörelse mot ditt inre. Jag uppfattar att du samlar trådar. Det är en väv som glittrar i mörkret.
Det är början till din nya roman.

Calle är etta. Han kan tvätta en dator!

På något märkligt sätt har Calle Schulman hamnat på plats elva bland la jeunesse dorée.
De gyllene unga männen.
De andra som nominerats är inte särskilt unga. Och frågan är om de kan tvätta en dator.
Där är Calle helt suverän. Jag vill gärna erkänna att jag var rädd att han skulle reta mig för att min dator är smutsig.
Det är för mycket aska och brödsmulor mellan tangenterna. Samt otäckt svarta klistermärken runtomking. Och läppstiftsmärken.
Har jag pussat på min dator? Svar nej.
Calle är en gentleman. Som bekant. Inte ett ord över hans läppar. Ingenting i stil med: Är du inte klok? Vet du vad en sån här dator kostar?
Inget sånt.
Helt lugnt tar mannen fram en sprayflaska. Samt en särskild duk. Han slår ut allt vad Via, Ajax och fönsterputs heter. Han har en magisk flaska.
På 47 sekunder rengör han tyst och metodiskt min dator. Den är nu som NY.
För Calle är det helt naturligt att rycka in och han avfärdar alla överdrivna tacksägelser.
Om han någon gång skulle behöva lite extra inkomster kan han starta företaget: CALLE SCHULMANS DATORTVÄTT: Jag tvättar er dator. Utan kommentarer som skulle kunna såra er.
Bara ett tips Calle! Du är nummer 1.
Nummer elva är fel. Tryckfel. Ta bort en etta från 11 och det blir 1.
På denna plats hör Calle hemma!

Vad tycker du Charlie?

Jag har förstått att din utveckling går i rekordfart och att du själv öppnar dina paket. Här är en liten födelsedagspresent till dig. Kanske kan vi köra den tillsammans. Eller också får det bli så här: Spara den till julafton. Det är en dag, kan jag berätta för dig, då du kan göra vad du vill. Ytterst få föräldrar klappar till sina ungar den dagen och man kan köra utav bara helvete.

MINA BÄSTA MODESIDOR

Det är på fredagar som Svenska Dagbladet publicerar två helsidor med snygga kläder. Allt har nummer. Just nu sitter jag stirrar på nummer 12.
Fuskpäls. Och FÖRSÄSONGSRABATT!
Ett nytt ord. Säsongen är vinter. Eller höst. Men just i år är det sommar. Vad ska hända med alla fuskpälsar?
Vi är inne i en helt ny årstid, påhittad av affärsmän.
Vi befinner oss i försäsongen.
Då får det inte heta rea. Det ger fel signaler. Sånt som politiker avsyr: Fel signaler.
Det ska heta rabatt när sommaren aldrig tar slut.
Ett annat annonsord är NU.
Det betyder: Speciellt lågt pris eftersom vi inte säljer något.
Eller varför inte gå efter SNÄLL PENG.
Det är samma sak.
Det får inte heta rea. REA bort! Då kan folk tro att det är restlager.
Vad betyder TOPPENPRISER? Det betyder INTE höga priser utan tvärtom - det är särskilt bra och låga priser. Det är just detta som är toppen.
Men det verkliga klippet är LYXUTFÖRSÄLJNING!
Snart är det löning. Eller va? Och då gäller det att...njuta av solen, åka på picnic. Sommarens sista. Bada en enda gång till.
Inne i butikerna står alla de som säljer kläder. Det är de som fryser. Alla som är rädda får knottror på armarna.
En pärla NU!
Nej, det får vara för vi ska på utflykt. Tyvärr. NU åker vi.
Var glad att du inte säljer kläder! Om så är fallet.
Vi andra tänker så här: Vad är det för fel på den där fina jackan jag köpte förra hösten? Den får hänga med ett år till. Såna är vi kunder. Vi kan tänka. Lite längre än de som gör annonserna.

Han säger: Kall höst! Ty han vill sälja. HM&sånt.

Alla tiders svärdomsdröm. Han heter Karl-Erik Persson. Han var med på tv. Välklädd. Det kan vem som helst fatta. Trevlig, snygg. Begåvad. Behöver ingen medieträning av såna där rena bluffar som Paul Ronge.
Ronge var en gång fackklubbsordförande på Aftonbladet och jobbade för att vi stackars lågavlönade satar skulle få bättre betalt.
Vad som sen blev av Ronge vet jag inte riktigt. Han spolade ned sig själv i det kommersiella träsket. Kan man tänka.
Karl-Erik Persson är arvtagare och utsedd av styrelsen. Men han säljer inga vinterkläder.
Där har vi problemet. September är som rena sommaren. September är människans dröm denna höst.
Och där står H&M med en massa kappor och fuskpälsar... de står där och stirrar på galgar med hela vintern. Vintern hänger på sned.
Persson verkade se ironin i det hela. Såna chefer är bra. Han brydde sig inte om att hymla om att hans farfar och far underlättat för styrelsen att utse just honom till ny chef.
En morgon när Persson vaknar snöar det. Då blir han glad igen, vilket är honom väl unnat.

Förlåt, Djurgården!

Helt felaktigt har jag påstått att ni i Djurgården uppträtt ohyfsat på en resa till en match.
Det var Hammarby.
Jag tänker inte håna Hammarby genom att säga : Det var självklart Hammarby.
Bajen. Har en känsla av att de får tillräckligt mycket skäll. Som det är.
Djurgården är mitt lag. Det går långt tillbaka i tiden. Knivsta Sandberg. Stenson med sina orimligt höga bollar. Tjugu meter upp i luften.
Det var Stadion och pjogjam pjogjam med signalsystemet.
Hur kunde jag misstänka Djurgården för att svina ner i en buss och , ja med mera...
Förklaringen är att jag blev fascinerad av att en reporter i en svensk tv-ruta började skratta.
Jag blev glad. Så fort någon skrattar blir jag uppåt. Och så tog jag fel.
Pennan slant.
Vad vill ni att jag ska säga? Att det var motvind och att jag hade solen i ögonen.
Det enda jag kan säga till Djurgården och deras fans är: FÖRLÅT!
Självmål.
Det är sånt som händer. Men det är ingen tröst. Jag är en enda stor ynkedom.
TACK! till er som lagt märke till mitt misstag! Jag sjönk faktiskt ner genom jorden. Hur kunde jag?
Bättring utlovas.
Så här får det helt enkelt inte gå till. Som mina chefer ständigt förklarat för mig. Och då menar jag CHEFER.

Är Anna Anka farlig?

Är Annika Anka farlig, Per Wirtén?
Det var inte jag som fick frågan. Det var Per Wirtén.
Det var i en debatt i radion.
Eftersom skratt inte förekommer i radion. Utom när det är underhållning. När det står i programtablån.
Och eftersom det är Wirtén, en mycket radikal person från tidskriften Arena, som får frågan så tar han den på allvar. Fattas bara. Han skrattar inte. Hur många komiska frågor får en man under sin livstid?
Nu fick Wirtén en rolig fråga. Men han tog inte chansen.
En svensk skrattar inte i onödan.
Men nya ord. Det handlar i detta avsnitt om berlusconifiering.
Det hittar Wirtén på. Hoppas jag stavar rätt.
Skratta och var glad, var svaret på vad berlusconifiering är. Illa.
Det ska vi inte ha.
Men var det Wirtén som gjorde denna definition?
Vissa mänskor skrämmer livet ur mig. Jag säger inte vilka.
Men det är en hel del. Allvarliga män skrämmer mig.
De som är rädda för att skratta. Lås hellre in mig i en mörk garderob än presentera mig för en man som tar sig själv på allvar.

Simma lugnt! POLISEN SPÄRRAR AV!

RÅNET från luften sätter myror i huvudet på polisen. Men de har gjort sin plikt. De har spärrat av i Arninge. Där har helikoptern med rånarna och deras byte landat.
"Vi spanar på varst de här personerna har tagit vägen", uppger polisen.
De är nämligen inte kvar på platsen.
Vidare har polisen spärrat av vid Myttinge. Det är där deras egen helikopter saboterats.
Men vad vet polisen?
" Vi vet att det är person som kan framföra en helikopter på låg höjd. Antingen är det en kriminell som klarar detta. Eller så har de hyrt in någon."
En bristsituation kan nu uppstå: Det kan bli ont om kontanter i bankautomaterna. Har ni bunkrat sedlar? I annat fall - uppsök närmaste bankomat.
Ifall ni har något att hämta. Ifall ni är betrodd med kontokort. Ifall ni har papper på att ni är ni och ifall ni inte tillhör den där gruppen som befinner sig i "utanförskap".
Vilka dessa är försöker vår regering specificera.
Denna regering gör det inte lätt för sig. Utanförskap är ett existentiellt begrepp. Jag vill hänvisa till Kierkegaard. Obs! Ett tips till rgeringen.
Inte till polisen Polisen hänvisar jag till fler avspärrningar. Spikmattor kan också komma ifråga. Varst "personerna" befinner sig är oklart. Men om de påträffas kan vattenkanon komma ifråga.
Damma av den. Ifall den inte är saboterad i förebyggande syfte. Försök ta reda på varst de är, skurkarna!
Sen kan ni ta och skaffa fram en annan helikopter.
Vad vill du ge polisen för råd?
Hur ska de hantera sitationen?
Sitationen är den att våra pengar är på villovägar. Så vill vi inte ha det.

Nästa dag skrattar de på TV. En gång till!

Ibland blir Djurgården för mycket. De svinar ner för mycket. Det är när grabben i ABC-Nytt ska berätta hur de svinar ner i bussen på väg till match som det brister.
Först berättar han hur en av busarna skiter i bussen. Men sen. Det är när han ska berätta att de tar sig in på en hamburgerkedja och snor cd-skivor som han börjar skratta.
Per-Erik, han som sköter vädret, börjar också skratta. Han syns inte. Ingen av de två som befinner sig i studion klarar av att behärska sig.
Reportern säger att fansen nu får ordna egna bussar om de ska till matcher och att klubben tar avstånd... det gamla vanliga.
Men han skrattar. Och man blir uppåt. Är det tillåtet att skratta rakt in i tittarnas vardagsrum? Kan det bli löneavdrag?
Eller tvärtom. Kan det bli högre lön? Ett nytt moment har uppfunnits. En del så kallade nyheter är löjliga. Men reportrarna ser allvarliga ut. Sen börjar en enda skratta åt eländet.
Vad som än händer representerar de det högsta möjliga ämbetet i vårt land. De sitter på Gud faders högra sida. Det vill säga Eva Hamiltons sida. Hon är chef för SVT. Ingen modern människa i Sverige förnekar att Gud, den kristna guden, lika väl kan ha varit en kvinna.
Ställföreträdaren som framträder i rutan ska inte skratta. Utom i de fall där han är särskilt inhyrd för att skratta. En lokalreporter som skrattar åt svinaktiga fotbollsdårar - vad händer med honom?
Och du Per-Erik, du som har hand om vädret. Måste du sabba för din kompis? Han kan bli av med jobbet. Jag undrar bara: Vad är det som händer?

Killing-gänget grillas på Berns. Och.

Hamnar i ett program som tycks vara fyllt av Killinggänget. De är på Berns för att hylla Robert Gustafsson. Reprisprogram, antar jag. Hamnar alltid i repriser.
Han är Sveriges roligaste man. Gustafsson. Eftersom jag inte har några källor drar jag till med Wikipedia.
Det enda jag minns är Henrik Schyfferts skratt.
Han får frågan: Kan ni tänka er att vara roliga utan att få betalt?
Det skratt som då hörs är så högt och uppfriskande att tv:n börjar skaka. Den rör på sig.
Ingen tv är van vid spontana högljudda skratt.
Nu har jag en återställarknapp på min tv.
Inte Jägermeister. Utan en riktig knapp. Som går att klicka på.
Men inget händer.
Schyffert skrattar och kan inte sluta.
Jag stänger av tv:n. Så kan det gå när Schyffert får en verklig kanonfråga.
Den faller på sin egen orimlghet, denna fråga.
Men Schyffert kan helt enkelt inte behärska sig. Dagen efter...

Helikopter ner. Och upp.

Oj! En helikopter sänks ner och "tungt beväpnade män" stjäl pengar. Sen lyfter helikoptern. Då får man höra av polisen: Ett flygande föremål kan man inte plocka ner hur som helst.
Inte? Det plockas ner helikoptrar dygnet runt.
I Afghanistan. I Pakistan. Irak.
Personerna var "väldigt" tungt beväpnade.
Efter att ha flugit en bit landade de.
Nu kan man inte klandra polisen alls. Det går helt enkelt inte. Eftersom deras egen helikopter blivit saboterad. Vakten var och drack kaffe.
Så det kan ha kommit in några tungt beväpnade män och sabbat polishelikoptern. Innan de lyfte för att... ja, usch RÅNA!
Det finns en förklaring till alltihop: Bristande resurser!
Vem som helst inser följande: Det behövs fler poliser.
Polisen går inte säker. Inte ens på sin egen helikopterbas.
Facket kräver att vakthavande ska ha sina pauser.
Sen är oturen framme. Och just då...
Sensationellt rån från luften! Åsa-Nisse! Var är du?
Och Klapparn.
När ni behövs som bäst.

Och där i Lima sitter Paul Anka

Det är i mitten av 80-talet och jag själv och fotografen Ulla Lemberg sitter i baren på ett hotell i Miraflores i Lima, Peru.
Jag sveper så där tio koppar grönt te, en mängd växter ligger och flyter i koppen. Klockan är närmare tolv på natten och Montezumas hämnd har drabbat mig. Peru är helt under isen. Det är ekonomisk turbulens, hyperinflation. Svält. Terrorism.
Valutan har bytt namn från Sol till Inti. Det är quechua och betyder också sol. Men vad hjälper det?
Ulla och jag gör reportage om Peru. Vid ett bord i baren sitter två ensamma män. I övrigt är det tomt. En blek, tunnhårig gubbe och en mörk, yngre man. De säger inte ett ord.
Men plötsligt reser sig den mörkhårige mannen och kommer fram till oss. Han har tråkigt och slår sig ner. Mitt på bordet lägger han en mycket stor diplomatportfölj. Svart skinn.
Vad ska man säga. - Vi sticker snart, säger mannen.
- Jaha, mitt i natten?
- Säkrast eller hur?
Ingenting är säkert i Peru. Det är livsfarligt och gerillan Sendero Luminoso (den gyllene stigen) täner ta makten från presidenten. Denne heter Alan García. Han berordrar massakrer och tvingas fly från sitt land.
- Girls, säger mannen med portföljen. Girls, vill ni titta på något? Vi är här för att sälja in en skiva. Exklusivt till presidenten. Musik Fattar ni?
Vad vill han?
Plötsligt öppnar han väskan. Inuti ligger en AK 4:a.
Vad är det som händer?
- Vi måste sticka nu, muttrar gubben vid bordet intill.
Ulla Lemberg är mer snabbtänkt än jag. Hon vrålar:
- Det är Paul Anka. PAUL ANKA!
Jag är trött, magsjuk. Men Ulla störtar upp. De två männen springer genom hotellets lobby. Efter springer Ulla: Paul Anka! Paul Anka! PAUL ANKA!!!
Av alla som dyker upp. En närmast skallig gubbe om skrivit en låt som heter Diana. Och Ulla - hon får spel.
Mannen har spelat in 900 låtar, givit ut 124 album. Han var i Las Vegas nr Carl Cohen slog ut Sinatras tänder. Han skrev My Way åt Sinatra. Det tog honom fem timmar.
Nu är det liv kring familjen Anka. Han, Paul, kommer på plats 21 bland världens mest framgångsrika artister. Han har en fru som heter Anna som aresterades när hon klädde upp honom med ett isblock.
- Bara en detalj, sa Paul då. Lite trubbel bara,
Han har av någon anledning kommit i bakgrunden i Sverige. Men han har varit med. Han är från den tiden då det inte gck att plantera in hår. När han for til Peru hade han personlig livvakt som medförde eget vapen. Anka är ingen slarver. Han är en överlevare. En av de sista riktigt stora som underhållit miljoner mänskor i så där 50 år.
Egentligen skulle han ha blivit journalist. För mer än 50 år sen. Han var då tungen att lära sig stenografi. Det var så på den tiden. Han åkte ut från skolan med huvudet före.
Sen skrev han Diana och sålde 20 miljoner skivor. Då var han 17 år. Nu är han farfar och turnerar sex månader om året.
Den 28 april firar de Paul Ankas dag i Ottawa i Canada. Han kommer därifrån men har libanesiskt ursprung
Miraflores där han satt och häckade vid en hotellbar för några decennier sedan är en exklusiv förort till Lima. Och den peruanske författaren Vargas Llosas litterära miljö. När han skrev sina främsta verk. Såsom Det gröna huset. När han var ung.
Då var han bäst. Men Paul Anka har inte blivit sämre med åren. Lyssna på honom Han låter bättre än frun Anna. Vem vill lyssna till Paul Ankas fru?

Synd om Ingmar Bergman. Och Anita.

Jag vet. Söndag kväll. Då ska man inte sätta sig och titta på Ingmar Bergman. Tom Ahland har träffat Bergmans hushållerska Anita. Hon som tänkte skriva en bok om sina åtta år hos Bergman men som fick höra att hon inte kunde skriva. Av Bergman förstås.
Ja, vad kunde Anita egentligen? Ibland var det fel på köttbullarna. Ibland var det fel på sängen. Den var felbäddad.
Det var som att titta på någonting från 1800-talet. En dålig pjäs som påminde om Ibsen. Två människor som inte hade någonting med varann att göra. Men som ändå höll ihop. Hur lätt är det att få ett jobb när man är 58 år, som Anita sa.
Kverulanter, kontrolldårar. De är likadana. De letar efter någon att plåga. Bergman hittade Anita. Hon höll i åtta år. Människor som hon finns också på denna jord.
I stället för att slå en stekpanna i huvudet på geniet så bet hon ihop när han kallade henne slyna. Tråkigt nog så fann hon sig. Men blev urgröpt. Precis som husbonden.
Det fanns nog inte en enda tittare som inte anat sig till att Bergman hade svarta, sadistiska sidor. Det räcker med att man ser några av hans filmer för att förstå detta.
Hushållerskan Anita fick stå ut med mycket. Hon förmådde inget annat. Men dokumentären var tunn. En gubbe som snart ska dö plågar en kvinna som inte kan försvara sig.
Framgång, konstnärskap, den besatthet som krävs av en regissör som Bergman har sitt pris. Det förefaller ganska självklart att det fanns andra i hans närhet som fick lida mycket mer än Anita.
Hon var ingen värdig motståndare för den arme Bergman. Demonerna rev och slet i honom. Mot slutet fick han hålla till godo med att klaga på att Anita inte kunde steka lammstek.
Sadister hittar alltid någon masochist. Det är ett välkänt tema hos Bergman.
Hur snål var Bergman? Egentligen. Den frågan togs inte upp av Alandh. Vi tittare skymtade ett anställningskontrakt. Jag tyckte mig se summan 7.000 kronor.
Var det allt hon fick, Bergmans Anita?

Den filmen ska jag INTE se!

De har gjort film på Scener ur ett äktenskap.
Scener ur ett äktenskap. Den långa serien av Ingmar Bergman. Den som gick på tv i början av 70-talet.
Det räckte att se hur Liv Ullman och Erland Josephson försökte prata och prata om... ja, det var ingen mening längre.
Av sadistiska skäl hade SVT lagt ett avsnitt på Valborgsmässoafton. Då var vi bortbjudna. Det skulle vara eld. Man skulle ut och se på elden.
Vi var bara par. Vi hade ätit. Det skulle bli en otrolig brasa. "Alla" hade samlat till brasan i veckor.
Den där kvällen stannade alla kvinnor inne och glodde som besatta på Liv och Erland.
Inte en karl fanns inom synhåll. De försvann som skållade råttor.
Bergman. Något så larvigt. Så dumt. Titta på Scener ur ett äktenskap på Valborg.
De bara försvann, alla våra män.
Och vi kvinnor satt stumma och glodde. Vi såg in i vår egen framtid. Eller. Vad trodde vi att vi såg? Hur kunde han? Hur kunde hon? Det var påhittat. Men ändå.
Vi hade fest. Eller hur? Men hälften hade försvunnit.
Hur var det egentligen? Kunde ingen av oss tala med våra män?
Alla tänkte samma sak. Ingen sa något.
Alla dessa närbilder på Liv och Erland. Måste de förstöra allting?
Ja, de var tvungna. Ingmar Bergman hade sagt åt dem. Så mycket förstod vi.
De gjorde det för pengar. De var olyckliga och förebådade livets alla hemskheter.
Men vi hade det bra. Frågan var bara - varför satt vi där? Såsom fastklistrade, förstummade.
Vad ville Bergman? Att alla mäniskor skulle skiljas?
Sen tog det slut.
- Vi sätter på lite kaffe.
Hur kan man minnas den där kvällen så tydligt? Den där hurtigheten som vi kämpade oss till.
- Det här var inget för karlar.
- Nää.
Nu ska jag snart se filmen om Ingmar Bergmans hushållerska.
Forts. följer.

Jag blev stum, Mona!

Det var igår när jag läste i Expressen att Mona Sahlin, partiledare med mera, åkt till Mallorca för att fira en festfixare - det var då som jag blev stum.
Till slut fick jag tag på en kompis. Han morrade som en schäfer: Hon har helt tappat omdömet. Grrrrr...
Mmm sa jag.
Men idag lördag fick jag tag på några sverigedemokrater jag känner. De bor i Västmanland.
Ingen av dem hade varit på Mallorca. Det var ett för mig välgörande samtal. Jag fick tillbaka talförmågan. Vad jag än sa så visste dom inte: Vem är Jonas Åkerlund? Vem är en som heter Bindefeldt? Vem är Tarras Wahlberg.
- Va?
- Tarras Wahlberg.
Jag ringde ett enda nummer men där var det tre kompisar. På samma adress. Alla arbetslösa. Det visste jag. Men att de flyttat ihop. Det blir billigare att flytta ihop en lägenhet på ett och ett halvt rum.
- Du det finns dusch och så.
- Men Carola, då? Hon är på fest på Mallorca.
Det är klart d visste
Marie Fredriksson?
Inget svar.
- Jaha sa jag. Och annars.
- Nä, vi var ute igår
- Jaha. Har ni nån mat?
De hade varit och köpt strips och hade ketchup hemma.
- I morgon är det söndag. I alla fall. Sa jag.
- Än sen då.
- Jag menar att det är väl fint väder hos er med och...
- Vi ska gå i kyrkan.
Så mycket mer blev inte sagt. Men dessa tre sverigedemokrater skulle rösta i kyrkovalet för de hade tagit i hand på det. Inte varandra precis. Men det hade varit något meeting.
Folk hade tagit varann i hand.
- Hur har du det, sa en kille som heter Kenny. För nån ska heta det. Cenny. Förlåt. Det ska vara med C.
Jag: Du vet hur det är i Stockholm.
- Ja, fy faen.
- Jag vet vad du tycker. Alltså. Ska ni vara med på gudstjänsten?
Allihop skulle vara med på gudstjänsten och sen var det kaffe. Visste de.
Så alla har sina fri och rättigheter i god ordnng. Sverigedemokraterna får rösta i kyrkovalet och äta sig så mätta de kan på bullarna till kyrkkaffet.
Och Svergies blivande regeringschef, som hon säger att hon ska bli, hon Mona, hon har sina rättigheter. Rätten att åka till Mallorca och umgås med fint folk. Ni vet såna där rika. Som vet hur man gör när man bor på hotell.
Många av de där rika är det inget större fel på. Men det är klart - en del har inte mycket i bollen. I skallen.
Samma grej faktiskt. Samma grej som de brukar anklaga sverigedemokraterna för. Att de inte begriper vad som är bra för Sverige.

Mona Sahlin - lär av SKAVLAN!

Frisk ljus morgon. Men vilket dunkel. Mona Sahlin i DN: "Det handlar inte om att bli populär - utan att få respekt"

Nu kommer det inte nån fras: Jag sätter kaffet i halsen.

Det gör jag inte. Jag faller ner i missmod. Är det november, är det snösörja, är det kolmörkt på morgonen?

Står pendeltågen stilla?

Nej, det är Mona.

- Jag har varit med så länge...

Som hon börjar i en intervju, publicerad idag. Den har krävt två reportrar.

Respekt. Ja, det är vad soldater känner för regementschefen.

När jag gick i plugget kände jag respekt för rektorn. Speciellt när jag blev uppkallad till rektorsexpeditionen.

Nedslagna ögon, vågar inte säga något, vill bara försvinna.

Jag röstade inte på rektorn.

En enda reporter i P1 intervjuar nu på morgon Skavlan - mannen som kommit till svensk tv och visar oss hur en människa kan vara. När hon är som bäst.

Det finns inga hemligheter bakom Skavlan. Han är begåvad. Och han vet vad som krävs för att människor ska sitta kvar i tv-soffan, sluta zappa.

Det handlar om atmosfären, att skapa en stämning, menar han.

De som medverkar ska känna trygghet. Ordet respekt hör man inte ens suset av.

Att göra fel: Det kan vara bra om man gör fel.

Visst. Skavlan betonar det mänskliga.

Och känslorna. Han räknar väl upp ett tiotal känslor som skapas när han gör program.

- Det värsta som kan hända är likgiltighet.

När människor märker ifall det är ett program till som man ska ta sig igenom därför att alla andra... hela detta elände som tynger många program i tv. Tynger dem som cementblock. Likgiltigheten.

Skavlan tar sig själv på allvar, som alla som har humor gör. Han vet hur gästerna ska sättas samman.

Det måste bli konflikter, skratt, tårar. Det kan bli vad som helst.

Men ändå inte. Ty över allt vakar just Skavlan. Han är påläst. Som ett favoritprogram han gjort nämner han ett där författaren Amos Oz medverkade. Oz är en av världens nu levande bästa författare.

Jag tänker: Skavlan läser på. Sen tänker jag: Skavlan läser.

Så kan det vara. En intelligent människa som tycker om att läsa. Som inser att kan han få med Amos Oz ska han ta chansen.

Något hyckleri finns inte i radiointervjun nu på morgonen. Tv-programmet nu på fredagskvällen spelades in igår. Det är lite nedklippt. Men de stuvar inte om i det.

"Vi erbjuder verkligen något nytt", säger Mona Sahlin i intervjun i DN. "Det finns något oerhört attraktivt i tyngden

och erfarenheten som finns hos socialdemokratin. den frihetliga gröna dimensionen som miljöpartiet alltmer..."

Jag orkar inte läsa färdigt den l-å-n-g-a meningen. Den som börjar med att Mona erbjuder något nytt.

Någon författare eller konstnär nämns inte. Ingen enskild människa.

Ändå vill Sahlin "minska klyftorna mellan människorna".

Genom respekt tydligen. Respekt för Mona.

Den lättsamma inställning som Skavlan har till sig själv är en av nycklarna till hans framgång. Intuitionen. Känslan för vad som får människor att gå igång. Att säga saker de inte tänkt säga för att det är för ... pinsamt fräckt, avslöjande.

Skavlan har en förmåga att ge av sig själv. Intrycket är: Han är generös.

Utan att tänka närmare på saken känner miljoner just detta. I Sverige och Norge som nu samsänder. Alla känner något liknande: Vi behöver möta en människa som har något att ge oss. Även om det är genom en tv-ruta.

Hur mycket tror ni att de flesta har att välja på?

Han är bäst utan manus, säger han. Han har sitt manus i huvudet.

Marita Ulvskog - hon som alltd vet bäst. Om allt.

Äntligen fick Barroso skratta och kramas om. José Manuel är förnamnet. Titeln är Ordförande i EU-kommissionen. I fem år till. Han blev omvald.
Han tackade och lovade göra sitt bästa. På portugisiska. Det lät som en sång.
Barroso har jobbat på samma post sedan 2004. Han var enda kandidat. Han åtog sig det svåra jobbet en period till. Jag uppfattar honom som en trygg pelare. En person som ger EU stabilitet.
Han är en bestämd man som kan kompromissa. Alltid utsatt för kritik.
Allt detta är självklart. Liksom att kommisionen föreslår lagar i EU.
Sen har vi Marita Ulvskog som skickades till Bryssel i våras, år 2009. Hon tyckte inte det var bra med Barroso. Hon sa i tv igår att Barroso är för konservativ.
Nånting måste de ordna åt Marita U. Hon som var partisekreterare för socialdemokraterna och gjorde varje människa ledsen och uttråkad.
Vad skulle hon få som dög åt henne? Partiet med stort P beslöt att skicka henne till Bryssel. En EU-fientlig politiker.
Vissa händelser kan man inte göra något åt. Försök att spotta i motvind. Dömt att misslyckas.
Jag vill anmäla självkritik: Aldrig kunde jag ana att Marita Ulvskog som suttit drygt åtta månader i EU-parlamentet saknade ödmjukhet inför detta uppdrag.
Som svensk kände jag skam när hon mästrade Barroso. När damen ifråga var medlem i KFML (kommunistiska förbundet marxistleninisterna) var hon ung.
Varför hon blev socialdemokrat känner jag inte till. Att hon offentligt aldrig visade något prov på humor kändes trist. Varför hennes partis kvinnoförbund inte dög åt henne vet jag inget om. Men hon startade eget: Feministas. En förening för ... tja, kuttersmycken. Något feminint var det.
Hon såg mycket nöjd ut när hon kritiserade valet av Barroso.
Det var inte roligt att bevittna. Men det är bara att gilla läget. Samtidigt som man undrar: Är Bryssel en avstjälpningsplats. Ett ställe dit ett parti som socialdemokraterna skickar misslyckade toppolitiker.
Så att de får sin försörjning tryggad.
Barroso kommer från ett land som under mer än 40 år var en diktatur, som på många sätt var värre än den spanska diktaturen. Om det finns grader i helvetet.
Om Barroso kan man säga att han känner Europa och dess historia. När det gäller Ulvskog så förefaller hon vara vad som förr kallades en lantlolla. EU duger inte. Barroso duger inte. Ingenting duger åt Marita. Utom Marita förstås.