lördag 3 oktober 2009

Lördag morgon och Susanne Ljung. Stil! Toppen-stil!



Klockan åtta på lördag morgon inträffar Susanne Ljungs kulturprogram Stil. Man blir uppåt.
I morse får hon med allt. Smycken. Mannen som kom från Sicilien, Fulco de Verdura. Han som började göra stora smycken.
Och var släkt med mannen som skrev Leoparden, hertigen av Lampedusa. En av mina favoritböcker. Den är en skildring av aristokratins dekandens på Sicilien. 1860-talet. Ungefär fem år senare skulle Italien enas.
Och Lampedusa krev bara denna enda bok vid 59 års ålder.
En svensk kännare träder in i progammet inträder. Han kan dessa smycken som först kom till under den strikta Coco Chanels översyn.
Därefter byter vi scen. Vi är i New York. Och 70 av dessa smycken ska ställas ut i sju dagar.
Verdura hade kunder som var miljonärer. Bland dem Greta Garbo.
Han vill inte träffa någon, inte bli känd. När de fina kunderna kom och bad om några ord fick personalen order om att meddela: Verdura är död.
Han gjorde en tiara av dyrbara stenar som liknar en indians fjäderkrans.
Men kunden var en amerikanska vars man blivit ambassadör i England. Hon ville slå ut den engelska societeten med deras ärvda trista tiaror.
Plötsligt dyker Salvador Dalí upp. Han har funnit en tvillingsjäl. Vi får veta att Dalí bara kan följande ord på engelska: I have come for my money!
Jag som studerat Cole Porter, historia, musik, texter, blir inte förvånad. Det är förstås Cole Porter som finansierar galleri eller butik , ja lite av varje. Och beställer cigarrett-etuier. Det gör även Cole Porters fru Linda.
I detta program som i sin kärna handlar om hur det gick till när de små, exklusiva, ärvda smyckena fick konkurrens.
Av en ädling som var en stor och på sätt och vis surrealistisk konstnär. En sicilianare som ville ge världen mer fantasi.
Dalí gör också smycken. Och nu och en god tid framöver kan vi se Dalí på Moderna museet.
Var kommer allt ifrån? Det kan vi inte veta. Hur fick Dalí sina delvis morbida idéer?
I programmet Stil får vi så många ledtrådar till 40 och 50-talen att vi börjar leta i våra böcker och läsa mer och vi beger oss till Dalí. Trots att vi, i alla fall jag, varit i Figueres där Dalí-muset finns (Katalonien) och Cadaqués, där Dalí bodde.
Dalí blev, som en och annan kanske erinrar sig, utesluten ur surrealisternas grupp. Om det var Bréton som höll yxan. Jag vet inte.
Men skälet var att Dalí var för kommersiell. Han var väl som Warhol. Men mycket tidigare.
Dalí - en förgångare. Jag har inte riktigt sett honom så.
Men i Susanne Ljungs program finns så många trådar att man måste tänka efter.
Hur är det med Dalí egentligen? Och med Gala, hans fru. Som påstods ligga bakom allting.
Kort sagt: Tvivlet på mitt eget omdöme gör sig märkbart. Ett gott tecken.
Solen skiner denna friska oktobermorgon. Kan man bli på annat än gott hurmör?
Tack Susanne!

Dagens Nyheter - varför plågar du mig?



Det är så här. Jag har svårt för Dagens Nyheter. Den är, tycker jag, alltför tråkig. Även jämfört med andra svenska dagstidningar som inte är för roliga.
Mottot är i allmänhet: Vi gör allt för läsarna inte ska skratta!
Dagens Nyheter är värst i all sin tristess. Men. Jag fick ett erbjudande i somras. DN för 19 kronor i en månad
Kör till, sa jag till mig själv. Var inte så tyken!
DN kom. Första numret innehöll en artikel där P.O Tidholm förklarade hur värdelös Tomas Ledin är.
Allt var som vanligt i DN. Den där artikeln hade jag läst tio gånger under de år jag läste DN.
Sen kom ett nummer med en nylansering av Kulturen.
Ett enormt foto av Kerstin Ekman prydde första sidan på denna nylansering. Ekman såg inte glad ut. Det brukar hon inte göra. Men, som "alla" vet, så har DN:s kulturchef Maria Schottenius doktorerat på sagda Ekman.
Så vad skulle Schottenius ta sig till? Det fick bli Ekman. Som vanligt. Jag slängde en blick in i Ekmans vattniga ögon och beslöt mig för att inte läsa en rad.
Jag var prenumerant en enda månad. Vad angick detta mig?
Sen ringde de från DN och erbjöd mig ett bra pris för ett halvårs prenumeration. Jag sa ja.
För att försöka uppnå mitt stora mål - att bli en innemänniska som begriper vad folk talar om.
Jag hade fram till denna stund tänkt att det räcker med att höra på radion om det stått något särskilt på DN debatt.
Och sen somna om.
Så fort räkningen kom betalade jag.
Sen bröt helvetet löst. Överdrift. Men det synes mig som om DN nu gör sitt bästa för att trakassera mig för alla de år då jag inte läst tidningen.
De skickar mig varje morgon 2 (två) ex. De läggs ovanpå Svenska Dagbladet, Sveriges bästa dagstidning.
Det finns en tidningshållare utanför min dörr. Där trängs 3 (tre) tidningar och försöker hålla i varann för att inte trilla ner på golvet.
Jag blir mycket trött. Jag får dessutom ett reklambrev undertecknat av chefredaktören. Han undrar om jag är nöjd.
Man ska svara till en reklamavdelning.
En dag ringer en man från Dagens Nyheter och undrar om jag vill förnya min prenumeration.
Jag: - Det har jag redan gjort!
Han: - Jo, men nu när det gått en månad drygt.
Jag:- Hallå där. Jag har förnyat och betalat. Därför undrar jag om ni kan SLUTA att skicka mig 2 (två) ex. varje dag. Släng era tidningar själva. Om ni tillåter denna anmärkning. Sluta plåga mig, snälla ni!
Han: - Va? Jag ska kolla här. Ja, det stämmer. Det har blivit något fel här.
Jag: - Det kan man lugnt säga. Jag tänker inte betala extra!
Han:- Självklart inte!
Nästa dag får jag en enda Dagens Nyheter. 1 ex (ett).
Äntligen. Försöker bläddra igenom och fastna någonstans. Inte så enkelt.
Men.
Säg den lycka som varar beständigt.
Dagen efter får jag 2 (två) DN. Igen.
Och så har det fortsatt.
Varje morgon samma sak. Hur mycket pengar har de? Får alla prenumeranter två ex? För att sälja vidare eller helt enkelt ge bort ett exemplar?
Hur går det ihop med budgeten?
De kanske inte har någon budget?
Varje teori. Eller gissning. Vad du än kommer på. Mottages tacksamt i form av en kommentar.
Mitt liv kan inte fortsätta på detta sätt. Jag är nu helt begravd av Dagens Nyheter, en tidning jag helst inte vill läsa.
Eftersom jag inte driver fiskaffär kan jag inte ens använda allt detta papper för att slå in strömming i.
Alla förslag om att jag ska starta fiskeaffär tillbakavisas. Det är nämligen alltför svårt att få tag på gös.

fredag 2 oktober 2009

Roman Polankski och nollan Magnus Sundholm



Roman Polanski har gripits i Scheiz och riskerar utlämning till USA. Han begick ett brott gör 31 år sedan.
Polanski är en av världens förnämsta filmregissörer. Han har givit oss, publiken, så mycket att han skulle - i rättvisans namn - få slippa Magnus Sundholm.
Denne är nöjeskrönikör i Aftonbladet. Han skriver från Hollywood där han har bott alltför länge, vad jag förstår.
Igår, fredag, skriver Sundholm och anklagar Polanski. Sundholm skriver helt enkelt av vad amerikanska medier lägger Polanski till last. Det rör sig om en våldtäkt på en 13-åring för 30 år sedan.
Detta räcker som sakupplysning. Men. I detalj beskriver Sundholm hur övergreppet gick till.
Det är den värsta sortens journalistik som existerar. Blåögda kändisputtar som gottar sig i gamla brottsprotokoll. Skadeglada och intresserade av att tjäna ännu mer pengar på Gamla Skandaler.
Puritanska, konservativa murvlar i det republikanska Californien får tjäna som källor. Kan man mjölka ur lite mer ur den där våldtäkten?
Sundholm förefaller så att säga helkorkad och refererar tll en kolumnist i Los Angeles Times, Steve Lopez: Skulle de ha engagerat sig lika hårt för en vanlig" sexbrottsling för att han vunnit en Oscar?
"De" är t.ex. Martin Scorcese, David Lynch, Debra Winger.
Sundholm inser inte att han skriver för en svensk publik. Hans uppgift är väl för höge farao att redogöra för preskriptionsreglerna när det gäller brott.
I Sverige preskriberas ett mord efter 25 år. Det gäller även ifall offret är en statsminister.
Har ingen skyldig kunat påträffas och dömas så försvinner brottet.
Frågan från en svensk publik är: Hur ser preskriptionsreglerna ut i Caifornin, där brottet begicks? Eller är det kanske ett federalt brott? Troligen inte.
Finns det en allmän opinion eller några liberala grupper som arbetar för att sänka preskiptionstiderna?
Skall en person som är misstänkt för våldtäkt kunna förbli misstänkt för detta brott hela sitt liv?
Sundholm har i sin enfald dömt Polanski. Men någon rättegång har inte ägt rum.
Så här avslutar Sundholm sin krönika:
"En sak är klar. Att som Polanski ha Woody Allen på sin sida i det hr fallet torde inte öka sympatierna för den fällde - särskilt inte utanför Hollywoods gränser".
Jaså, minsann. Det handlar inte om Polanski, du Sundholm. Gör dig inte till!
Yttrandefrihet är självklart av godo. Men alla idiotier behöver inte tryckas.
Sundholm skriver på fredagar. Ibland gör han verkliga bottennapp. I Aftonbladet kan ni se hur botten har gått ur på sidan 7 i Nöjesbladet.
Hur är det möjligt? Lågenvattenmärke är bara förnamnet.
Ursäkta så mycket att jag använder denna fras "...är bara förnamnet."
Ibland kan man inte låta bli.
Gå hem och dra några gamla skvallertidnngar över dig, Sundholm.
Eller sup dig full. Vad som helst. Jag begär inte att du ska börja tänka, eftersom det vore för mycket begärt.

Calle, jag vet att du minns din mamma



Ända sedan jag läste Calle Schulmans inlägg i Expressen (sidan 4, 30 sept) har jag känt mig melankolisk.
Han skriver om "små små band mellan en pappa och en son som tillsammans blir oerhört starka kättingar som håller hela livet ut."
När han tänker på sin mamma minns han inget liknande. "Minns inga bus".
Ja, vad är minnen? Är det exakta händelser som man kan vårda och senare under livet vrida och vända på. Och läsa in en speciell betydelse i.
Mamma. En sån som jag själv. Är det så att vi står och diskar.
"Så fort pappa tog sig tid var det något extra".
Jag försöker förstå detta. Men mamma finns där hela tiden. Och minnet av mamma är helt annorlunda. Det kan vara en färg, lusblå som köksgardinen. Det kan vara när mamma öppnar fönstret första vårdagen.
Sen kan det vara mamma som serverar korvgryta två dagar i rad för att hon glömde... och så är det mamma som glömt igen
Mamma finns det ingen mjölk? Finns det ingen ost?
Även om man har vuxna barn, som jag, så hoppar jag till ute på stan. Det är när något barn ropar högt och misslynt: Mamma!
Vad har jag nu glömt? Bröd, kan det vara.
Calle skriver att "vi från nu kommer att lära våra barn annorlunda."
'Det är oklart vad han menar. Det går nog inte att lära barn vad de ska minnas. Vuxna människor är barn inuti och de minns vissa saker som följt dem.
När det gäller mamma. När mamma ger dig beröm, Calle. När mamma parar ihop alla dina sockor. Och när mama ligger där på golvet i varuhuset och försöker få på dig nya pjäxor.
Det kan ibland vara lättare att minnas pappa. Eftersom pappa så sällan har tid. Så när han har tid så minns man det.
Men mamma, har hon alltid tid? Calle, minns du när mamma sa: Jag går och lägger mig oh vilar ett tag. Säg till när portatisen är klar.
Såna misstag gör mammor. Mamma beundrar sina barn och tror att de vet när potatisen är klar. Så hon vilar sig och somnar till och vaknar av att det luktar bränt.
Och där mitt på spisen står kastrullen och potatisen är torrkokt och sitter fast i botten.
Då minns du hur mamma suckar, Calle. "Men jag sa ju att..."
Som många mammor säger när de försökt.
Och så är det en sak med mammor att de vet var bären växer så det är nog så att du fick ditt första smultronstrå av mamma. Var det så, Calle?
Att leta i sitt inre efter minnen av mamma tar sin tid.
Och Calle kan inte hjälpa att han växer upp i ett samhälle där tiden tagit slut. Men när han var barn fanns det tid.
Så kanske är det så att det tar tid med mamma. Mamma växer fram när du tar tillbaka tiden.
Jag vet inte hur man fångar tiden, återför den in i sitt eget liv och ser till att den alltid finns där. Om man springer ut på en äng med en fjärilshåv så kommer tiden tillbaka för då springer man långt och tiden både försvinner och kommer tillbaka.
Och där står mamma bakom bärbuskarna: Calle, jag har hittat vildhallon!
Men nu är det höst och då kan man fånga tiden genom att sätta sig på ett fårskinn på en brygga och där kan man sitta och fiska.
Inte en enda fisk nappar men tiden kommer tillbaka och där står mamma och säger: Vet du vad Calle, jag har stekt strömming. Som du tycker så mycket om.
Och sen ska vi läsa om Alfons Åberg.
Visst minns du?

torsdag 1 oktober 2009

Nä nu jävlar i min lilla låda



Heja Östhammar. Jag är inbjuden till er ORDFESTIVAL. Ett mycket finare ord än bokmässa.
Varje år är det ordfestival mellan ett och fem en söndag och jag ska upp i Roslagen och prata. Det kommer skärgårdsgubbar med grått skägg och Vegamössa.
Enligt uppgift är en hel hög ur släkten ´an ´Österman på väg.
Jo, man får kaffe och doppa.
Roslagen i oktober. Inte en sommargäst i sikte. Men författare. Alla är åkej och så.
Men så är det Björn Ranelid. Han ska också dit. I valet mellan Ranelid och Anna Anka. Tvinga mig inte att välja men de talar på samma sätt och är uppfyllda av sig själva.
Vi ska hålla till i Missionskyrkan och jag lovar att Ranelid kommer att suga i sig all luft och att alla kommer att svimma på grund av syrebrist.
Har läst att den ende riktige cowboy som finns kvar i Sverige, Robban Aschberg, fått kritik för att han dragit en fräckis när han intervjuade Anna Anka.
Kritiken kommer från en yngre generation som inte gjort lumpen, som aldrig varit en tvättäkta bokstavskommunister och aldrig slagit ner folk på stan. I sin ungdom. Eller supit sig äkta dyngraka. Med mera.
Så här var Robbans fräckis. Samtalet kom in på att Anna Anka misshandlat sin man Paul Anka med is.
Vilket hon självklart förringade. Det var bara en liten isbit som råkat halka på Paul Ankas huvud på ett oturligt sätt så att blodvite uppstått. Sånt är ingenting i Hollywood.
Vet du vilken den bästa isen är, undrade Robban. Och svarade själv: Det är klitorisen.
Ska detta vara något att himla sig över?
Nä, hörni alla purister, ni verkar lite väl känsliga.
Eller också kan det vara så att ni aldrig hört Gert Fylking dra en fräckis.
Fylking är virtuos även på detta område.
Av olika skäl är varken Robban eller Fylking inbjudna till Ordfestivalen i Missionshuset i Östhammar.
Men det är alltså Ranelid. Senaste gången jag råkade honom hörde han sig för: Var ska Annette Kullenberg sitta? Jaså där. Ja, då sätter jag mig på så långt avstånd från henne som möjligt.
Den listiga läsaren inser vilken typ av man som jag föredrar.
Som ledtråd kan jag ange att något Paul Anka ska vi inte ha. Vi ska inte ha det trist och tjäna en massa pengar utan vi ska resa runt och festa. Medan tider är.
Och från Missionshuset sätter jag högsta fart mot stadshotellet. Östhammar! Ni har väl stadshotell? Samt smör ost och sill. Och biff med lök.

onsdag 30 september 2009

När man känner sig utanför


Det kan hända vem som helst. Jag känner ingen. De förstår inte vad jag säger. Varför blir jag aldrig bjuden hem till...jaså, det var en ny bar. Jag är inte bjuden. De sa vilka som skulle komma och jag visste inte vilka de talade om.
Ska det vara boots i höst. Eller lila schaletter och benvärmare.
Man är nollställd. Det är inte bara att gå fram till vem som helst och säga: Uppdatera mig!
Då säger de: Tyvärr. Jag har inte tid.
En del lägger till: Just nu.
Det är de som aldrig har tid.
För att inte besvära köpte jag en tidskrift som heter Bon. Jag fick för mig att "alla" läser den.
Igår kom jag inte långt. Det var för små bokstäver.
Men idag i dagsljus inser jag hur oerhört många människor det går åt för att göra ett magasin som alla läser. Förutom chefredaktör behövs Creative Director, Redaktionschef, Modechef, Framtidsredatör, Skönhetsredaktör, New York-redaktör, Grafisk formgivare, Indexredaktör och korrektur, Copy och redigering, Repro, Redaktionsassistenter, Designassistenter, VD, Sales Director, Marknadsassistent, Ekonomi, Medgrundare, Milano Office, Savigny Office, Tryck, Papper, Text, Fotografi, Mode, Konst.
Bus och bh Miu Miu.
När jag läst allt som behövs för att tillverka en Tidskrift Som Heter Bon överfölls jag av en stark önskan att sova. Jag blev utmattad av att tänka på allt arbete som gått åt. Mitt på blanka förmiddagen somnade jag med en bild av en konstig regnrock av galon över ögonen. Med stora bokstäver stod det ZZegna.
2 stycken Z. Mer än detta kan jag tyvärr inte minnas.
Men det kommer en dag imorgon också. Ni kan inte begära att jag ska bli inne-människa på bara några timmar. Det är mycket att plugga på innan man ens blir antagen till en 20-poängskurs.
Det bästa för mig vore nog att studera på distans.
Miu Miu

tisdag 29 september 2009

Varför läsa icke tyskarna?

Det var märkligt medan muren fanns och delade Tyskland i två. Censuren var benhård. Men det fanns ett vattenhål: bblioteket.
Alla böcker, så gott som, innehåller nya tankar. Jag har tidigt lyssnat på en utmärkt krönika av radions Gunnar Bolin som talat med en tysk bibliotekarie.
En man som först i aderton år lånar ut böcker ill östtyskar.
Sen faller muren. Yttrandefrihet. Förbjudna böcker plockas fram och ställs tillbaka på hyllorna.
Men...var är låntagarna? De kommer inte längre till biblioteken.
Bibliotekarien funderar över vad som krävs: Bildning, kunskaper.
Det är vad som krävs för att läsa.
För varje bok så blir läsaren något mer upplyst. Varje bok? Inte sånt där skräp som Dan Brown producerar.
Varför läser människan? När det är så mycket annat...oljud. Läsning. Då krävs tystnad och tid.
Var ska vi hitta dessa varor? I vilket snabbköp ska vi gå in? På vilken hylla förvaras tystnaden?
Kan man köpa tid? Jaså, härintill. Ni menar i tidningskiosken.
- Ja, han säljer tid i små burkar. Hur mycket tid behöver ni?
- Jag tänkte läsa Buddenbrocks.
- Nu förstår jag inte.
- Thomas Mann.
Ingen har hört talas om en människa som i en vecka köper tid för att läsa denna roman. I vart fall har ingen hört det på mycket länge.
Bolins samtal med bibliotekarien fick mig att fantisera. Min fantasi var som en spiral och i centrum snurrade tiden allt fortare.
Jag tog fram en gammal fjärilshåv för at fånga tiden. Men jag var för sävlig.
Tiden snurrade genom hallen och försvann ut genom brevlådan.
Jag öppnade dörren och tittade ut. Allt var som vanligt. Dagen börjar med mina vanliga försök att fånga tiden. Jag får tag på Marlene Dietrichs självbiografi: Nehmt nur mein Leben.
Det är bara inbillning att jag hör något droppa in genom brevlådan.
Jag bryr mig inte. Jag faller handlöst in i Marlenes upplevelse: Ofta föreföll det mig som om jag helt ensam bodde i en cell, konstruerad bara för mig...
"Har du inget annat för dig?" Var kommer de tusen stränga blickarna ifrån?
Jag vänder ryggen till. Det är min bok. Den blå ängeln - i några timmar är hennes liv mitt.
Ganska snabbt upptäcker jag att hon läser samma författare som jag, Gore Vidal.
Jag kommer aldrig att rekryteras av några rånare. "Plötsligt försjunker hon i en bok och verkar helt borta. Vet inte vad klockan är. Opålitlig."
Dessa rånare i Västberga. Vad ska de med pengarna till? Det är så litet man kan köpa för pengar. Har rånarna lånekort på biblioteket? Böcker är gratis om man lånar dem.
Frihet är också gratis. Ifall man inte begår något brott. Då kan frihet bli dyrarare än någonting annat.
Säg mig något mer som inte går att köpa för pengar!

Ingmar Bergmans gaffel och jag



Ifall middagen blir klar någon gång fram emot kvällen så kan jag lova er att vi äter den gratinerade koljafilén med äkta rostfritt bestick från Ikea. Tanken att köpa gamla bestick som tillhört en annan person är mig så främmande att jag... är beredd att konvertera till en annan religion.
Nej. Det vore överdrivet. Men försäljarna påstår att då, ifall man köper Bergmans bestick, så har man alltid något att tala om vid middagen. Det kan hända att mänskor inte äter middag alla dagar.
Tänk på det, bästa småborgerliga auktionsförrättare.
Det är inget fel på er. Men försök inte återskapa Ingmar Bergmans middagsbord i var mans matsal.
Det är feltänkt. Försök få människor att undvika att köpa en död mans bestick. Jag vet - det är för sent.
Men den där idén ni har på Bukowskis - att man i så fall. Utifall man ropar in sagda bestick alltid har ett samtalsämne till hands tyder på en viss naivitet.
Ifall jag själv skulle bli bjuden på middag och värdinnan hälsar välkommen med orden: "Och kan ni tänka er - just de här knivarna och gafflarna har Ingmar Bergman stoppat i munnen i minst 40 år. Så jag köpte dem på Bukowskis : Visst är det pikant!"
Om en värdinna hälsar välkommen med dessa ord. Plus ett förväntansfullt småleende, som om hon skulle få en applåd.
Då.
Död mans gaffel. Var ligger puderrummet, kära värdinna?
Av hänsyn till övriga gäster spolar jag innan jag kastar upp det lilla rotmos jag hunnit få i mig.
Sen springer jag därifrån.
Och försöker glömma. Aldrig i livet att jag klottrar något på ett bord mitt i natten. Jag vill inte minnas.
Vad Bergman verkligen skapade befinner sig i vetenskapliga arkiv.
Att han tyckte det var lika bra att sälja sina kastruller när han väl var död tyder på att han var en konstnär som gjorde film. Det anade väl alla.
Ingen har någonsin sett Ingmar Bergman sälja gamla kaffekppar på en loppmarknad.
Sånt fick andra ta hand om.
Men det han skapade var heligt. Något för evigheten. Och med detta ordnade han i god tid före sin död.
Resten är tystnad. Eller också är det en massa tjatter om schackpjäser. Rekvisita.
Schackbrädet skapade ingen film. Det var Bergman som skapade Sjunde inseglet. Delvis med den idé han fick att man skulle kunna spela schack med döden.
Det var originellt. Hans fantasi, skaparkraften var hans.
Men själva schackbrädet. Hoppa högt i min lilla låda.
Döda ting. Alla ni som betalade för Bergmans arma kvarlevor - hur mår ni idag?

måndag 28 september 2009

När jag kom bort på BOKMÄSSAN



Otroligt trött är jag på Bokmässan. Såg ni mig där? Det var jag som satt på en scen på en hög barstol och blev intervjuad av Göran Hägglund (kd).
Nej, så var det inte. Jag blev intervjuad av Ulf Elfving.
Han inledde med frågan: Tillhör du kultureliten?
Jag trodde då att jag gått fel och hamnat hos Göran Hägglund. Men det var Elfving som gått fel och hamnat bredvid mig.
Därvid uppstod den någorlunda kända Göteborgs-skandalen. Jag kunde nämligen inte svara på frågorna.
Jag tänkte: Om jag ändå vore Pelle Holmberg. Han med svampböckerna. Pelle Holmberg vet precis. Är det en flugsvamp så vet han det.
Om Ulf frågar honom: Är det här en murkla så får han svar direkt.
Jag har lyssnat på programmet Elfving möter Pelle Holmberg. Ett av de bästa program jag hört. Redigt. Mycket sakligt. Ute i naturen.
En massa publik står och lyssnar. Inne i mässhallen i Göteborg. Allteftersom tiden går börjar publiken klia sig i huvudet.
De anlägger minen: Vet mänskan ingenting?
Svaret är jo. Jo, jag vet en del. Men jag kan inte svara på frågor.
Vilken författare tycker du bäst om?
Om det ändå hade varit ett svampprogram hade jag svarat trattkantarell.
Ifall jag fått frågan: Vilken svamp tycker du bäst om?
Medan inspelnngen pågår ser jag hur teknikerna och Elfving gör uppgivna tecken till varann.
Hur ska de få ihop det här?
Det ska ju vara musik. Var femte minut ska det vara musik.
Det har radiochefen eller kulturministern bestämt. Ni vet sån där musik som ni kan höra i hissar.
Jag hävdar med stor emfas. Alltså gester och utrop. Viftar med armarna och hela kroppen.
Jag tillhör INTE kultureleiten. Jag är kulturarbetare.
Sen talar jag om vad detta yrke innebär.
Det är inte roligt. Att lyssna på. Elfving ser för en gångs skull inte så glad ut. Kulturministern har bestämt att det inte ska vara roligt. Att vara kulturarbetare.
Ändå ska det tydligen vara kultur. I någon form.
Ni såg inte mig? Nej.
Jag vet. Hela mässan var fylld av mäniskor som bloggade om varann. Hallå! Det var jag som hade en marockansk klänning och apelsinfärgade byxor?
Inte ett ord i en enda blogg eller twitter. Inte en bild.
Men i Bokförlaget Atlas monter var det andra bullar. Alla kände igen mig.
Så jag var glad ändå. Inte lika glad som Ulf Elfving. Ty det är han ensam om. Men lite glad var jag. När jag åkte därifrån.
En del passar på mässor. Medan andra, som gör sitt bästa och allt. Medan andra, som jag, som alltid gör mitt bästa och lägger mig mycket tidigt ifall jag ka vara med i någonting.
På mässor passerar jag såsom en osynlig. Men.
Man ska va gla att man är svensk. Som Birgitta Andersson så träffande uttryckte det.
Obs! Detta gäller även i Göteborg, säger jag till mig själv.

Ge upp alla miljöknuttar!



Rubriken är lite överdriven. Men. Ifall ett företag gör en hel bilaga för att man ska köpa deras prylar som alla drivs med batterier och el.
Och det finns ett sådant företag. Och samtidigt skriver: Stäng av vattet under tiden du borstar tänderna!
Då är det en inhyrd miljötomte som fått fnatt.
"Under tiden". Hur lång tid tror ni att det tar? Att borsta tanden.
Det heter medan. Pundhuvud!
Plus: Undrar ni ifall jag kan läsa? Ni tror inte det?
Det är därför ni lått en inhyrd konsult rita en vattenkran som droppar tre droppar vatten och över den har ni ritat ett förbudstecken.
Så att man ska fatta vad ni menar. Är det en ny lag. Eller?
Jag tycker ofta reklam är rolig. Men ifall man känner att säljaren tror att alla kunder är dumma i huvudet så vill jag bara utstöta ett kraftigt GRRRR!
Så dumma är vi inte. Att vi stänger av vattnet.
Vi har annat att göra.

När det plingade i pastorns huvud



Det kan hända att ni missade Tomas Sjödins pling. Han berättade om det i morse strax före sju i radion.
Det var så här: Tomas bodde på ett enkelt hotell med tvättställ på rummet och dusch i korridoren.
Men när han kom ner i frukostmatsalen fick han helt enkelt fnatt.
Så mycket vacker mat hade han sällan sett.
Sjödin är både pastor och författare.
Alltnog blir han sur. För han ska till att skära upp en bit surdesgsbröd. Och det finns INGEN PLATS!.
Buffén är överlastad. Inte en plätt, grumsar Sjödin. Inte ett enda hotell har kommit på att det måste finnas plats så att man kan skära upp sitt bröd.
Han måste gå en extra tur till sitt bord. Lika sur som brödet som han ska börja...
Just då säger det Pling!
Inuti huvet på sagde Sjödin.
Detta är ett i-landsproblem, kommer han på.
- Jag kände mig så ertappad, erkänner han.
Ingen märkte något. Utom Gud förstås. Som ser allt.
Sjödin står där med sitt surdegsbröd och lider. Han tänker på de fattiga i Indien.
I detta ögonblick liknar han min mamma som brukade säga: Tänk på de fattiga i Indien!
Det var när jag inte ville äta upp de otäcka saftsoppor hon påstod var efterrätter.
Men strunt i det.
Sjödin. Maken till mänska att tänka till vid ett frukostbord finns inte. Har ni hör talas om någon som Sjödin?
Man ska inte fylla sin agenda för då blir den full. Och då blir det inget tomrum. Och i så fall så finns risken att man inte upplever något alls.
Utom tomhet. Ifall man har fullt upp.
Livet rymmer inte allt, menar pastor Sjödin. Det krävs rymd.
Man ska hålla ytor i sin kalender tomma.
Försöker fundera ut om han har tagit hårdkokt ägg. Eller är det äggstanning och bacon som gäller i Sjödins fall? Brukar han äta gröt?
Pastej med gurka? Eller är det filmjölk han älskar mest?
Hur full är pastorns tallrik?
Det verkar klart att han lyckas skära upp surdegsbröd. Men sen får man inte veta mer.
Jag vill veta vad folk äter till frukost. Jag är en person som undrar hur man över huvud taget står ut med att se en frukostbuffé i ögonen.
Själv sitter jag med en kopp nattsvart kaffe och en skorpa. Jag blundar.
Men ibland tar jag upp min agenda och kollar så att jag inte missar något möte.
Hur menar Sjödin? Ska man fylla tallriken men tömma agendan?
Blir resultatet då att man upplever mer?
Bäste pastor! Hur vore det om du bara satte dig ner och lät maten tysta mun. Tänk inte på de fattiga i Indien. Koppla av lite och njut.
Det finns många som du, som blir lyckliga av en frukostbuffé. Yipee! MAT! Klockan sju på morgonen.
Ost, skinka. Fruktsallad. Jag har hamnat i himlen.
Det är självklart viktigt att pastor Sjödin tänker på de globala orättvisorna. Att jorden håller på att gå under. Allt det där man brukar se på film.
Men arme pastor, spar detta till dess att du går in i din kyrka. Du har bara ett liv och du har rätt att äta hur mycket som helst. Ingen ser hur många gånger du tar om.
Njut av livet. Och sluta en gång för alla att predika om att man ska hålla ytor i sin kalender tomma. Låt oss fylla våra kalendrar och leva våra liv ifred. Så får du fylla dina tallrikar.
Pling på dig, pastorn och ta en smörgås till. Kort sagt: Cool it, baby!
Jag respekterar din uppenbarelse men kan omtala att i-ländernas problem inte består i att det finns för lite utrymme på frukostbufféerna. Så att man inte kan skära upp limpa hur som helst och riskera att välta ut marmeladburkarna.
I-ländernas problem är något mer komplicerade och för att dessa problem någon gång ska nalkas en lösning så krävs en mängd människor. Vilka fyller sina agendor med tider då de ska träffas och resonera.
Utrymmet på svenska frukostbufféer finns inte med på agendan. Emedan, som du själv säger, pastor Sjödin, livet rymmer inte allt.