Jag blev stum, Mona!

Det var igår när jag läste i Expressen att Mona Sahlin, partiledare med mera, åkt till Mallorca för att fira en festfixare - det var då som jag blev stum.
Till slut fick jag tag på en kompis. Han morrade som en schäfer: Hon har helt tappat omdömet. Grrrrr...
Mmm sa jag.
Men idag lördag fick jag tag på några sverigedemokrater jag känner. De bor i Västmanland.
Ingen av dem hade varit på Mallorca. Det var ett för mig välgörande samtal. Jag fick tillbaka talförmågan. Vad jag än sa så visste dom inte: Vem är Jonas Åkerlund? Vem är en som heter Bindefeldt? Vem är Tarras Wahlberg.
- Va?
- Tarras Wahlberg.
Jag ringde ett enda nummer men där var det tre kompisar. På samma adress. Alla arbetslösa. Det visste jag. Men att de flyttat ihop. Det blir billigare att flytta ihop en lägenhet på ett och ett halvt rum.
- Du det finns dusch och så.
- Men Carola, då? Hon är på fest på Mallorca.
Det är klart d visste
Marie Fredriksson?
Inget svar.
- Jaha sa jag. Och annars.
- Nä, vi var ute igår
- Jaha. Har ni nån mat?
De hade varit och köpt strips och hade ketchup hemma.
- I morgon är det söndag. I alla fall. Sa jag.
- Än sen då.
- Jag menar att det är väl fint väder hos er med och...
- Vi ska gå i kyrkan.
Så mycket mer blev inte sagt. Men dessa tre sverigedemokrater skulle rösta i kyrkovalet för de hade tagit i hand på det. Inte varandra precis. Men det hade varit något meeting.
Folk hade tagit varann i hand.
- Hur har du det, sa en kille som heter Kenny. För nån ska heta det. Cenny. Förlåt. Det ska vara med C.
Jag: Du vet hur det är i Stockholm.
- Ja, fy faen.
- Jag vet vad du tycker. Alltså. Ska ni vara med på gudstjänsten?
Allihop skulle vara med på gudstjänsten och sen var det kaffe. Visste de.
Så alla har sina fri och rättigheter i god ordnng. Sverigedemokraterna får rösta i kyrkovalet och äta sig så mätta de kan på bullarna till kyrkkaffet.
Och Svergies blivande regeringschef, som hon säger att hon ska bli, hon Mona, hon har sina rättigheter. Rätten att åka till Mallorca och umgås med fint folk. Ni vet såna där rika. Som vet hur man gör när man bor på hotell.
Många av de där rika är det inget större fel på. Men det är klart - en del har inte mycket i bollen. I skallen.
Samma grej faktiskt. Samma grej som de brukar anklaga sverigedemokraterna för. Att de inte begriper vad som är bra för Sverige.

Mona Sahlin - lär av SKAVLAN!

Frisk ljus morgon. Men vilket dunkel. Mona Sahlin i DN: "Det handlar inte om att bli populär - utan att få respekt"

Nu kommer det inte nån fras: Jag sätter kaffet i halsen.

Det gör jag inte. Jag faller ner i missmod. Är det november, är det snösörja, är det kolmörkt på morgonen?

Står pendeltågen stilla?

Nej, det är Mona.

- Jag har varit med så länge...

Som hon börjar i en intervju, publicerad idag. Den har krävt två reportrar.

Respekt. Ja, det är vad soldater känner för regementschefen.

När jag gick i plugget kände jag respekt för rektorn. Speciellt när jag blev uppkallad till rektorsexpeditionen.

Nedslagna ögon, vågar inte säga något, vill bara försvinna.

Jag röstade inte på rektorn.

En enda reporter i P1 intervjuar nu på morgon Skavlan - mannen som kommit till svensk tv och visar oss hur en människa kan vara. När hon är som bäst.

Det finns inga hemligheter bakom Skavlan. Han är begåvad. Och han vet vad som krävs för att människor ska sitta kvar i tv-soffan, sluta zappa.

Det handlar om atmosfären, att skapa en stämning, menar han.

De som medverkar ska känna trygghet. Ordet respekt hör man inte ens suset av.

Att göra fel: Det kan vara bra om man gör fel.

Visst. Skavlan betonar det mänskliga.

Och känslorna. Han räknar väl upp ett tiotal känslor som skapas när han gör program.

- Det värsta som kan hända är likgiltighet.

När människor märker ifall det är ett program till som man ska ta sig igenom därför att alla andra... hela detta elände som tynger många program i tv. Tynger dem som cementblock. Likgiltigheten.

Skavlan tar sig själv på allvar, som alla som har humor gör. Han vet hur gästerna ska sättas samman.

Det måste bli konflikter, skratt, tårar. Det kan bli vad som helst.

Men ändå inte. Ty över allt vakar just Skavlan. Han är påläst. Som ett favoritprogram han gjort nämner han ett där författaren Amos Oz medverkade. Oz är en av världens nu levande bästa författare.

Jag tänker: Skavlan läser på. Sen tänker jag: Skavlan läser.

Så kan det vara. En intelligent människa som tycker om att läsa. Som inser att kan han få med Amos Oz ska han ta chansen.

Något hyckleri finns inte i radiointervjun nu på morgonen. Tv-programmet nu på fredagskvällen spelades in igår. Det är lite nedklippt. Men de stuvar inte om i det.

"Vi erbjuder verkligen något nytt", säger Mona Sahlin i intervjun i DN. "Det finns något oerhört attraktivt i tyngden

och erfarenheten som finns hos socialdemokratin. den frihetliga gröna dimensionen som miljöpartiet alltmer..."

Jag orkar inte läsa färdigt den l-å-n-g-a meningen. Den som börjar med att Mona erbjuder något nytt.

Någon författare eller konstnär nämns inte. Ingen enskild människa.

Ändå vill Sahlin "minska klyftorna mellan människorna".

Genom respekt tydligen. Respekt för Mona.

Den lättsamma inställning som Skavlan har till sig själv är en av nycklarna till hans framgång. Intuitionen. Känslan för vad som får människor att gå igång. Att säga saker de inte tänkt säga för att det är för ... pinsamt fräckt, avslöjande.

Skavlan har en förmåga att ge av sig själv. Intrycket är: Han är generös.

Utan att tänka närmare på saken känner miljoner just detta. I Sverige och Norge som nu samsänder. Alla känner något liknande: Vi behöver möta en människa som har något att ge oss. Även om det är genom en tv-ruta.

Hur mycket tror ni att de flesta har att välja på?

Han är bäst utan manus, säger han. Han har sitt manus i huvudet.

Marita Ulvskog - hon som alltd vet bäst. Om allt.

Äntligen fick Barroso skratta och kramas om. José Manuel är förnamnet. Titeln är Ordförande i EU-kommissionen. I fem år till. Han blev omvald.
Han tackade och lovade göra sitt bästa. På portugisiska. Det lät som en sång.
Barroso har jobbat på samma post sedan 2004. Han var enda kandidat. Han åtog sig det svåra jobbet en period till. Jag uppfattar honom som en trygg pelare. En person som ger EU stabilitet.
Han är en bestämd man som kan kompromissa. Alltid utsatt för kritik.
Allt detta är självklart. Liksom att kommisionen föreslår lagar i EU.
Sen har vi Marita Ulvskog som skickades till Bryssel i våras, år 2009. Hon tyckte inte det var bra med Barroso. Hon sa i tv igår att Barroso är för konservativ.
Nånting måste de ordna åt Marita U. Hon som var partisekreterare för socialdemokraterna och gjorde varje människa ledsen och uttråkad.
Vad skulle hon få som dög åt henne? Partiet med stort P beslöt att skicka henne till Bryssel. En EU-fientlig politiker.
Vissa händelser kan man inte göra något åt. Försök att spotta i motvind. Dömt att misslyckas.
Jag vill anmäla självkritik: Aldrig kunde jag ana att Marita Ulvskog som suttit drygt åtta månader i EU-parlamentet saknade ödmjukhet inför detta uppdrag.
Som svensk kände jag skam när hon mästrade Barroso. När damen ifråga var medlem i KFML (kommunistiska förbundet marxistleninisterna) var hon ung.
Varför hon blev socialdemokrat känner jag inte till. Att hon offentligt aldrig visade något prov på humor kändes trist. Varför hennes partis kvinnoförbund inte dög åt henne vet jag inget om. Men hon startade eget: Feministas. En förening för ... tja, kuttersmycken. Något feminint var det.
Hon såg mycket nöjd ut när hon kritiserade valet av Barroso.
Det var inte roligt att bevittna. Men det är bara att gilla läget. Samtidigt som man undrar: Är Bryssel en avstjälpningsplats. Ett ställe dit ett parti som socialdemokraterna skickar misslyckade toppolitiker.
Så att de får sin försörjning tryggad.
Barroso kommer från ett land som under mer än 40 år var en diktatur, som på många sätt var värre än den spanska diktaturen. Om det finns grader i helvetet.
Om Barroso kan man säga att han känner Europa och dess historia. När det gäller Ulvskog så förefaller hon vara vad som förr kallades en lantlolla. EU duger inte. Barroso duger inte. Ingenting duger åt Marita. Utom Marita förstås.

Ingen lammstek snälla Karlavagnen!

Noll noll. Sånt är livet. Barca låg över. Dansade med Inter som de sa i spanska radion.
Zlatans feta chans. Ja.
Och så slår jag på radion P4 för lite kommentarer. Men Karlavagnen har börjat. Helvete.
Första och sista gången jag svär uti denna blogg.
Men VARFÖR börjar de, när klockan är 11 på kvällen, att berätta om hur man steker lammstek. Detta kan varje levande människa som fyllt elva år.
Men göra mål i Champions League. Det är ganska knepigt.
Sen har vi Ibras gamle tränare i Inter. En sur typ. Han påstår sig vara nöjd. Han sålde Zlatan och fick råd att köpa Snejder, Lucio, Thiago Motta och Milito.
Samt Eto´o, geniet från Kamerun.
Mourinho heter den sure mannen. Men vacker som en gud är han.
Såg ni matchen? Det finns ingen rättvisa i världen. Barca borde ha vunnit.
Men - det finns inget borde i fotboll.
Sen kommer Karlavagnen med sin förbenade lammstek. Och kantarelltoast.
Läge att citera Magnus Uggla: Jag mår illa.
Att Paraguay lyckas dribbla bort Argentina är fel. Det ska inte ske. Men nu snackar vi Argentina och tränaren Maradona.
Det kan inte hjälpas. Tårarna trillar. Rena tangon. En tragedi. Maradona är Argentinas öde. Han är sitt hemlands egen Hamlet. Fast lite tjockare.
Messi! Du gjorde rätt som stack från Rosario, Argentina. Allt du gjort är rätt. Nu är du i samma lag som våran Ibrakadabra.
Du spelar med världens främste anfallsspelare.
Samt bara en fråga: Vad tycker ni om Guardiola, som är Barcelonas tränare? Är han snyggare än Mourinho i Inter?
Jag har inga bilder på dem här.
Men om ni tänker er motsatsen till Lagerbäck. Honom finns det bilder på. Varje dag.
Det beror på att vissa sidor i tidnngarna görs av män. För män.
Då blir det som det blir. Kantarellmacka.

Guardiola är diplomatisk. Det är inte charmigt. Men. Han är inte ful precis.

Mats Knutsons grönaste slips

Igår hade Mats Knutson i Rapport en gräsgrön slips. Och då menar jag gräsgrön som gräset är på våren. Till slipsen bar han en oklanderlig, himmelsblå skjorta. Blåare skjorta har ingen dragit på sig i SVT. Samt kavaj i mörk ton.
Jag har hittills mest följt Mats Knutsons hår eftersom jag är rädd att det ska blåsa bort när han ståuppar utomhus. Det är lite smårött, en virvel till vänster som drar iväg.
Svårt att säga om det är löshår.
Och, tyvärr, svårt att uppfatta vad han pratar om. Eftersom man känner att man kan få vara med om en sensation: Rapports reporter tappade håret under sändning!
Det är sånt man inte vill missa.
Men igår var han inomhus. Han var lugn och samlad. Jag håller på Mats. Han har gått med på att låta en stylist färglägga honom. Så att säga.
Knutson är en förebild. Det var hans företrädare K.G. Bergström också. På sitt mästrande sätt. Han log lite snett när han hade rätt. Det blev lite tjatigt eftersom han ALLTID hade rätt.
Sån är inte Mats. Han har glimten i ögat.
En kunnig man. En cool kille. Gräsgrönt. Än sen då. Just det Mats. Det är färg-tv.
Alla som kollar på Rapport: Inse! En reporter som har fattat att vi har färg-tv i Sverige.

Ibracadabra - våran Zlatan och spanjackerna

Det är fullt ös nu. Våran Zlatan uttalar sig om att han aldrig haft några problem med Mourinho, tränaren i Inter.

Nu är Ibra i Barcelona och bara han talar med Marca, den spanska fotbollstidningen, så blir det 177 kommentarer.

Spanien är ett land där fotboll är på allvar. Vad är det för fel på Ibra?

- Han är för ful, menar signaturen Skunk.

Det är ingen skönhetstävling, idiot! Påpekar några dussin.

- Pepepotamos heter en som säger ifrån: Hörredu gubbe som påstår att Ibra är dålig. Du vet ingenting om fotboll. Han har slagit in 25 mål och gjort 23 assist. Jag föredrar Ibra framför Etoo.

Jag var i Gestafe och såg Ibracadabra.

Den eviga striden mot Madrid är i full sving: Stackars madridmänskor. Vad har ni för er?Kritiserar Ibra. Ni säger att Ibra är ful. Hörni. Titta er själva i spegeln.

Allt är huller om buller,

En sak bara: En spanjor - eller katalan, vilket alla är som bor i Barcelona är - kan inte säga Zlatan.

Det beror på att det inte går att uttala ett s följt av en konsonant.

Det klarar ingen spanjor!

De sätter ett e framför.

Därför heter Stockholm Estocolmo. På spanska. Och Stefan heter Estéban.

Ezlatan - det slipper vi höra.

Eto´o värvades till Inter, ersatte Ibra.

- Och nu är det så här: Jag föredrar Ibra före två stycken Eto´o.

Om den här Ibra är sämre än Eto´o så skär jag av mig handen.

Det är fullt krig bland alla de som kommenterar i Marca.

Förklaring: Eto´o var anfallsspelare i Barcelona. Innehade nummer nio. Nu har han köpts av Ibras gamla lag Inter.

Ibra har övertagit Eto´0s plats i Barcelona. Han är den nya nummer nio. Den anfallsspelare som alla hoppas på. Utom de som säger att han inte springer. UTAN BARA STÅR DÄR!

På onsdag spelar Barcelona med Ibra mot Inter och Eto´o.

Slaget står i Milano.

Vem som helst fattar att Barcelona vinner.

Eskunk på er!

Rädda G.W. Persson från honom själv! Rädda NU!

I sin excellenta krönika i Expressen i lördags skriver Leif G.W. Persson: "Eftersom ingen någonsin ha lyssnat på mig har jag numera bestämt att jag ska hålla truten på mig tills jag går i pension. Jag står helt enkelt inte ut med mitt eget tjat längre, blir mer och mer lik en vanlig rättshaverist för var dag som går."

Bäste G.W. ! Håll icke truten på dig. Såna där skrämskott kan få vem som helst, åtminstone mig, att ligga sömnlös.

Samtidigt kan jag förstå att det verkar lönlöst att kritisera svensk polis. Men om polisen inte lyssnar så finns vi andra, vi som inte är poliser.

I lördags skrev G.W. om den sadistiske brottslingen Janne Olsson. Han från Norrmalmstorg år 1973. Minnena kom tillbaka. Jag kan ge besked, ty jag var med, som det heter i Finland. Är det Döbeln vid Jutas jag citerar här?

Jag stod där på Norrmalmstorg och väntade i timtal. Till slut kom Jan Olsson ut, kedjad vid poliser. Börje Heed som stod intill mig började bua som en besatt.

Kanske buade han åt den "den passiva enfald som präglat ledningen av polisen under trettio år", som G.W. skriver.

Nej, det är omöjligt. När Heed, denne legendariske kriminalreporter, gapade och skrek hade trettio år av enfald inte hunnit förflyta.

Strunt samma. Vill påminna om svenska mediers hysteriska försök att få ordning på det kaos som pågick. Samtidigt, parallellt, dog gamle kungen. Gustaf VI Adolf.

Den intressekonflikt som infann sig fick många gamla - och garvade - redaktörer att kallsvettas. Vilken nyhet var viktigast: Busen Olsson eller statschefen, nuvarande kungens farfar?

Ni minns inte att stora starka karlar på redaktionerna började gråta. Innan de gick in på muggen och tog sig en rackabajsare i bruna påsen bakom handfatet längst bort till höger.

Just om detta dilemma har väl G.W. inga minnen.

I övrigt har han rätt om Janne Olsson.

Men han har fel när han tror att lösningen är att han, G.W., håller truten på sig.

Det blir ingen namninsamling, inget upprop. Inget sånt.

Jag säger bara ifrån: Du håller inte truten på dig, G.W.!

Att svika sina läsare är inte bra. Och svek vill du inte förknippas med, eller hur?

Åtta år av fascism, säger J.R. från Dallas

Man vaknar till de mest märkliga upplevelser. Larry Hagman från gamla TV-serien Dallas är i Madrid. Och i en intervju i El País är han som ny.

J.R. som vi kallar honom är 78 år. En ung man som säger som det är. Det vill säga: han gör inga krumbukter.

Larry är från Texas, en av USA:s mest konservativa stater. Ändå säger han, utan att blinka antar jag,: Jag tar avstår från åtta år av fascism. De år då George W. Bush var president.

Den ondskefulle J.R. är en man som inte hycklar. När han är sig själv, Larry Hagman.

Han är med i en ny såpa nu, "Vi är medbrottslingar". Varför?

- Därför att jag behöver pengar, säger våran J.R.

Larry Hagman reser alltid med en telefon som anger att han donerar alla sina organ.

Han har själv fått en ny lever 1995.

Vem kan säga att han är sig lik? Vem är han? TV-rollen eller sig själv.

Texashatten sitter på huvudet. Han erkänner att han är utled på den.

Men den är ett varumärke.

Nu spelar han en mångmiljonär. Ni som får in Antena 3 (spansk TV) kan se honom imorgon.

Vad är det för serie: "Vi är medbrottslingar"?

En remake på en chilensk såpopera, nu inspelad i Marbella, Spanien.

Sån är tv-världen. Men våran gamla J. R. uppvisar humor, självdistans. Han är radikal och pratar mest om klimatproblemen.

Vart tog Dallas vägen? Vem vet.