Klockan åtta på lördag morgon inträffar Susanne Ljungs kulturprogram Stil. Man blir uppåt.
I morse får hon med allt. Smycken. Mannen som kom från Sicilien, Fulco de Verdura. Han som började göra stora smycken.
Och var släkt med mannen som skrev Leoparden, hertigen av Lampedusa. En av mina favoritböcker. Den är en skildring av aristokratins dekandens på Sicilien. 1860-talet. Ungefär fem år senare skulle Italien enas.
Och Lampedusa krev bara denna enda bok vid 59 års ålder.
En svensk kännare träder in i progammet inträder. Han kan dessa smycken som först kom till under den strikta Coco Chanels översyn.
Därefter byter vi scen. Vi är i New York. Och 70 av dessa smycken ska ställas ut i sju dagar.
Verdura hade kunder som var miljonärer. Bland dem Greta Garbo.
Han vill inte träffa någon, inte bli känd. När de fina kunderna kom och bad om några ord fick personalen order om att meddela: Verdura är död.
Han gjorde en tiara av dyrbara stenar som liknar en indians fjäderkrans.
Men kunden var en amerikanska vars man blivit ambassadör i England. Hon ville slå ut den engelska societeten med deras ärvda trista tiaror.
Plötsligt dyker Salvador Dalí upp. Han har funnit en tvillingsjäl. Vi får veta att Dalí bara kan följande ord på engelska: I have come for my money!
Jag som studerat Cole Porter, historia, musik, texter, blir inte förvånad. Det är förstås Cole Porter som finansierar galleri eller butik , ja lite av varje. Och beställer cigarrett-etuier. Det gör även Cole Porters fru Linda.
I detta program som i sin kärna handlar om hur det gick till när de små, exklusiva, ärvda smyckena fick konkurrens.
Av en ädling som var en stor och på sätt och vis surrealistisk konstnär. En sicilianare som ville ge världen mer fantasi.
Dalí gör också smycken. Och nu och en god tid framöver kan vi se Dalí på Moderna museet.
Var kommer allt ifrån? Det kan vi inte veta. Hur fick Dalí sina delvis morbida idéer?
I programmet Stil får vi så många ledtrådar till 40 och 50-talen att vi börjar leta i våra böcker och läsa mer och vi beger oss till Dalí. Trots att vi, i alla fall jag, varit i Figueres där Dalí-muset finns (Katalonien) och Cadaqués, där Dalí bodde.
Dalí blev, som en och annan kanske erinrar sig, utesluten ur surrealisternas grupp. Om det var Bréton som höll yxan. Jag vet inte.
Men skälet var att Dalí var för kommersiell. Han var väl som Warhol. Men mycket tidigare.
Dalí - en förgångare. Jag har inte riktigt sett honom så.
Men i Susanne Ljungs program finns så många trådar att man måste tänka efter.
Hur är det med Dalí egentligen? Och med Gala, hans fru. Som påstods ligga bakom allting.
Kort sagt: Tvivlet på mitt eget omdöme gör sig märkbart. Ett gott tecken.
Solen skiner denna friska oktobermorgon. Kan man bli på annat än gott hurmör?
Tack Susanne!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar