Hej på er. Det är den 1 september och morgon. Framför mig ser jag några av SJ:s allra vackraste tåg. Jag bor på hotell Skövde, vid stationen.
Annat var det igår kväll. Då var jag på biblioteket i den här stan på cirka 50.000 pers.
Hundra stycken hade kommit till bibblan.
Jag tog ett bloss på gården utanför och när jag kom in i salen hade alltihop börjat. Det stod en tjej i trasiga jeans av den där typen som kostar 7.300 om man köper dem i Positano (Amalfikusten).
Hon läste något om Suss och Tuss. Nåt i den stilen.
Jag hörde inte vad hon sa, tyärr. Men jag stod på podiet bredvid henne.
När hon läst en del sa hon: Jag har ju bara en kvart. Hon tittade på mig.
- Jag är deprimerad, sa jag.
Ett sus av besvikelse for genom de hundra tappra. De hade förmodligen läst fel på affischen och trott att de skulle möta Lillbabs.
- Hur tror ni en bok kommer till, försökte jag. Hur tror ni en författare fungerar?
Jag hade bett arrangörerna Tove och Christina och Gunilla och Louise att dokumentera alltihop. Men de hade inte ens en bandspelare.
De aldrig någonsin dokumenterat ett författarbesök. Fastän de haft dussintals, kanske hundratals.
I presentationen av mig fick jag höra att jag hade en stor produktion bakom(!) mig.
Då invände jag och bytte ut detta ord mot FRAMFÖR mig.
Det var väl då jag blev deprimerad på allvar.
Fyra personer på första bänk blev så förnärmade att de reste sig upp och lämnade lokalen.
Kort dessförinnan hade jag fått en affisch där det stod vad jag och flickan som stod intill och läste om Suss skulle tala om.
Överklass.
Från publiken hördes rop av den här typen: Tala om boken om Marianne Höök.
En mängd minnen av gamla lärare vällde över mig. Sadisterna.
- Tyvärr, sa jag, ni kan inte befalla över mig.
Jag försökte få reda på vad den unga flickan bredvid mig hette. Hon sa att det inte var viktigt.
- Är det Gyllenhammar, försökte jag.
- Det är inte viktigt.
- Du heter Charlotte, eller hur?
- Cecilia, sa hon.
En i publiken reste sig upp och ropade: Jag är besviken! Här kommer man och ska lyssna på författare och så...
Orden dränktes i applåder.
Det är grubbmobbning, sa jag. Högt. Ni håller på med gruppmobbning.
Jag blev utbuad. Igen.
Författare Gyllenhammar viskade till mig att hon höll med. Det är gruppmobbning, viskade hon väluppfostrat.
- Låt Cecilia läsa, tjöt publiken.
Jag hade tagit fram en mängd intressanta fakta om Skövde, vars kommun har en utmärkt hemsida.
VAD VILL DU FÖRÄNDRA I SKÖVDE? är bara en av många rubriker. De folkvalda vill verkligen ha kontakt med befolkningen.
När jag började berätta om hur mycket jag beundrade Skövdes attityd spred sig en stor oro.
- Läs Cecilia, skrek de.
Fröken eller fru Gyllenhammar sa: Jag försöker hela tiden komma ifrån överklassen.
Hon läste något mer om Suss och Tuss.
Sen sa hon plötsligt: Nu är jag så hungrig så nu måste jag gå och äta.
Efter varje besök ute i bygderna brukar man gå ut tillsammans, så jag insåg att Charlotte eller Cecilia eller vad det nu var helt enkelt ville ha ett stopp på alltihop. Att hon insåg att ingen människa i publiken hade en aning om litteratur eller ville veta hur en författare tänker.
Hon tummade på den enda bok hon skrivit och på några vita manusblad.
MEN SÅ VAR DET INTE!!!
Gyllenhammar skulle ut och äta med något som kallades "min vän".
Denne "min vän" stod och häckade nånstans utanför. Vem det nu var.
Jag fanns ensam kvar på podiet. Då upptäcker jag en hög med människor framme vid biblioteksdisken. De kräver pengarna tillbaka.
De har betalt 50 kronor för att lyssna till två författare och anser att de inte fått valuta för pengarna.
Till min stora förvåning får de tillbaka var sin femtiolapp. De glor hånfullt på mig. Där fick hon. Komma till Skövde och bara...
Märkligt nog var kulturchefen Gunilla Ceder med och betalade tillbaka.
Varje kommun har den kulturchef de förtjänar.
De styrande damerna skulle visa mig en restaurang där jag skulle sitta ensam och äta. Eftersom jag inte ätit på hela dagen.
Men sen tänkte de om och gick med och åt på en krog som heter Parnassen och stänger klockan 22 och värmer Västerbottenpaj i mikron. Det är så det är.
Kulturchefen berättade vida och brett om hur hon på söndagen, dagen före mitt bsök, plockat lingon och svamp och läst en bok om Österrike dit hon och bibliotekschefen skulle resa på onsdag. För EU-pengar.
- Så du läste ingen bok av mig då, invände jag med svag stämma.
- Vet du vad, sa fru Ceder - var det verkligen så att han Hitler var född i Österrike?
Hon hade trott att han var född i Tyskland.
Hon tänkte lite och så sa hon: Ja, det där är ju inget de vill höra talas om så det är ju ändå inget vi tar upp, eller hur. Hon vände sig därvid till reskamraten Gunilla.
Nu måste jag bomma igen. Sa grabben på krogen.
I fredags och lördags var det full fart i Skövde. På Matfestivalen. Sumobrottning, kram i kramrutan. Klättervägg. 55 personer togs för fylla.
När ni läser packar fru Ceder sin nya resväska som hon köpt för 1.800 kronor och så ska hon stryka. När hon kommer fram till Österrike ska hon och Gunilla festa på choklad.
Annette Kullenberg
Inlägg
9 kommentarer:
Annette, du är ett humoristiskt geni!
Puss och Forza Inter
Helt seriöst, du verkar ju helt jävla körd på riktigt!
Du är en uppblåst stropp! Det duger tydligen att ta emot pengar för att åka ut och "tala", men att ge något tillbaka är inte att tänka på, eller?
Att en människa är så osäker som du, och tar ut in dåliga självkänsla på andra är tragiskt.
Du känner dej illa behandlad - då tar vi ut det på alla andra. Varför inte klumpa ihop alla Skövdebor och bedöma dem som en homogen klump?
Finns det någon självkritik i ditt beteende?
Vad sägs om att vara lite förberedd när du åker ut för att tala? En bra grej skulle kunna vara att5 ta reda på vad temat för presentationen ska vara.
/Fredrik (f.d. Skövdebo, numera i Sthlm)
PS: jag räknar med att denna kommentar inte kommer att bli långlivad här, för du verkar ju inte vara en person som kan hantera något slags mothugg. DS.
Hej Anetten!
Jag heter Malin, jag är 19 år och skulle ha varit på biblioteket och lyssnat till er. Jag har själv stora författardrömmar, mycket fantasi att leka med och tycker att mötet människor emellan och meningsutbyten människor emellan är så intressanta och värdefulla, tysta eller icke så kan vi lära utav dem. Jag fick förhinder och kunde inte närvara den där kvällen.
Jag läste bara i lokaltidningen om att det varit problem. Förstod att det som stod där inte kunde vara hela sanningen, läste din blogg och försökte få en helhetsbild.
Jag känner att jag gärna skulle velat vara där, fått min bild av det hela. Du säger dig varit deprimerad, det gör mig i så fall ont. Du skulle åkt till Hjo i stället, staden två mil från Skövde. Vi har för visso inget stort bibliotek, men staden är fantastisk, ligger precis vid Vättern och har en lång fin strandpromenad och en mäktig stadspark. Jag bor där. Du kanske varit där någon gång? Och så har vi en underbar restaurang ”Bryggan” som är så långt ifrån Parnassen man kan komma, dit skulle du styrt din kos den där kvällen, så kunde jag mött upp dig, med en handmålad flaska från vår lokalkonstnär Ingrid Melin, hon är en konstnärsgigant. Hon har över 10 000 målade flaskor i sin lilla lägenhet och kanske dubbelt så många handmålade papperspåsar, otrolig, liksom du. Så skulle kvällen blivit. Jäklars…
Kram från Malin Ingsten
malin.ingsten@hotmail.com
Heja på! Vi i lägre medelklassen håller på dig, Annette!
/Pettersson
Lysande!
Aino Trosells blogg:
UTBUAD
september 3rd, 2009
Nu har jag hittat en blogg. Det är inte ofta. Jag läser aldrig bloggar och när jag läser några tycker jag att de är tråkiga. Men så spratt mitt hjärta till. Det är alltid uppfriskande när det går värre för en annan än för en själv. Jag har i tidigare bloggtexter raljerat över mina egna tillkortakommanden när det gäller författarframträdanden, inte minst publiktillströmningen och skämtsamt meddelat att det värsta ännu inte har hänt: att jag kommer fram till ett bibliotek som är stängt så att jag inte ens kommer in, än mindre kan genomföra mitt program.
Men nu finns det en som bräcker detta, nämligen Anette Kullenberg.
Hon blev utbuad! Publiken krävde, och fick, pengarna – femtio kronor – tillbaka!
Vilken fest! Jag läser hennes blogg och viker mig av skratt. Hon är helt underbar. Vad som verkligen hände och vad som är sant vet jag inte men original som Anette Kullenberg måste vi vara rädda om!
Vilken tröst dessutom för alla rampfeberfega författare. Färgstarka personligheter är vad världen längtar efter och de finns. Och de är kvinnor, fruntimmer som man aldrig vet var man har, oförutsägbara och dynamiska. Och gamla. Som Anette Kullenberg. Den kvinnliga säkerheten kommer. Äntligen, med åren.
En riktigt kul rapport. Hade tänkt deltaga i Göteborg men kunde inte. Hälsar en medlem i förbundet (översättare)
Ha ha så kan det gå. Tack för att du bloggar Anette!
/Malva
Skicka en kommentar