Synd om Ingmar Bergman. Och Anita.

Jag vet. Söndag kväll. Då ska man inte sätta sig och titta på Ingmar Bergman. Tom Ahland har träffat Bergmans hushållerska Anita. Hon som tänkte skriva en bok om sina åtta år hos Bergman men som fick höra att hon inte kunde skriva. Av Bergman förstås.
Ja, vad kunde Anita egentligen? Ibland var det fel på köttbullarna. Ibland var det fel på sängen. Den var felbäddad.
Det var som att titta på någonting från 1800-talet. En dålig pjäs som påminde om Ibsen. Två människor som inte hade någonting med varann att göra. Men som ändå höll ihop. Hur lätt är det att få ett jobb när man är 58 år, som Anita sa.
Kverulanter, kontrolldårar. De är likadana. De letar efter någon att plåga. Bergman hittade Anita. Hon höll i åtta år. Människor som hon finns också på denna jord.
I stället för att slå en stekpanna i huvudet på geniet så bet hon ihop när han kallade henne slyna. Tråkigt nog så fann hon sig. Men blev urgröpt. Precis som husbonden.
Det fanns nog inte en enda tittare som inte anat sig till att Bergman hade svarta, sadistiska sidor. Det räcker med att man ser några av hans filmer för att förstå detta.
Hushållerskan Anita fick stå ut med mycket. Hon förmådde inget annat. Men dokumentären var tunn. En gubbe som snart ska dö plågar en kvinna som inte kan försvara sig.
Framgång, konstnärskap, den besatthet som krävs av en regissör som Bergman har sitt pris. Det förefaller ganska självklart att det fanns andra i hans närhet som fick lida mycket mer än Anita.
Hon var ingen värdig motståndare för den arme Bergman. Demonerna rev och slet i honom. Mot slutet fick han hålla till godo med att klaga på att Anita inte kunde steka lammstek.
Sadister hittar alltid någon masochist. Det är ett välkänt tema hos Bergman.
Hur snål var Bergman? Egentligen. Den frågan togs inte upp av Alandh. Vi tittare skymtade ett anställningskontrakt. Jag tyckte mig se summan 7.000 kronor.
Var det allt hon fick, Bergmans Anita?