Calle, jag vet att du minns din mamma

Ända sedan jag läste Calle Schulmans inlägg i Expressen (sidan 4, 30 sept) har jag känt mig melankolisk.
Han skriver om "små små band mellan en pappa och en son som tillsammans blir oerhört starka kättingar som håller hela livet ut."
När han tänker på sin mamma minns han inget liknande. "Minns inga bus".
Ja, vad är minnen? Är det exakta händelser som man kan vårda och senare under livet vrida och vända på. Och läsa in en speciell betydelse i.
Mamma. En sån som jag själv. Är det så att vi står och diskar.
"Så fort pappa tog sig tid var det något extra".
Jag försöker förstå detta. Men mamma finns där hela tiden. Och minnet av mamma är helt annorlunda. Det kan vara en färg, lusblå som köksgardinen. Det kan vara när mamma öppnar fönstret första vårdagen.
Sen kan det vara mamma som serverar korvgryta två dagar i rad för att hon glömde... och så är det mamma som glömt igen
Mamma finns det ingen mjölk? Finns det ingen ost?
Även om man har vuxna barn, som jag, så hoppar jag till ute på stan. Det är när något barn ropar högt och misslynt: Mamma!
Vad har jag nu glömt? Bröd, kan det vara.
Calle skriver att "vi från nu kommer att lära våra barn annorlunda."
'Det är oklart vad han menar. Det går nog inte att lära barn vad de ska minnas. Vuxna människor är barn inuti och de minns vissa saker som följt dem.
När det gäller mamma. När mamma ger dig beröm, Calle. När mamma parar ihop alla dina sockor. Och när mama ligger där på golvet i varuhuset och försöker få på dig nya pjäxor.
Det kan ibland vara lättare att minnas pappa. Eftersom pappa så sällan har tid. Så när han har tid så minns man det.
Men mamma, har hon alltid tid? Calle, minns du när mamma sa: Jag går och lägger mig oh vilar ett tag. Säg till när portatisen är klar.
Såna misstag gör mammor. Mamma beundrar sina barn och tror att de vet när potatisen är klar. Så hon vilar sig och somnar till och vaknar av att det luktar bränt.
Och där mitt på spisen står kastrullen och potatisen är torrkokt och sitter fast i botten.
Då minns du hur mamma suckar, Calle. "Men jag sa ju att..."
Som många mammor säger när de försökt.
Och så är det en sak med mammor att de vet var bären växer så det är nog så att du fick ditt första smultronstrå av mamma. Var det så, Calle?
Att leta i sitt inre efter minnen av mamma tar sin tid.
Och Calle kan inte hjälpa att han växer upp i ett samhälle där tiden tagit slut. Men när han var barn fanns det tid.
Så kanske är det så att det tar tid med mamma. Mamma växer fram när du tar tillbaka tiden.
Jag vet inte hur man fångar tiden, återför den in i sitt eget liv och ser till att den alltid finns där. Om man springer ut på en äng med en fjärilshåv så kommer tiden tillbaka för då springer man långt och tiden både försvinner och kommer tillbaka.
Och där står mamma bakom bärbuskarna: Calle, jag har hittat vildhallon!
Men nu är det höst och då kan man fånga tiden genom att sätta sig på ett fårskinn på en brygga och där kan man sitta och fiska.
Inte en enda fisk nappar men tiden kommer tillbaka och där står mamma och säger: Vet du vad Calle, jag har stekt strömming. Som du tycker så mycket om.
Och sen ska vi läsa om Alfons Åberg.
Visst minns du?