Åk till Östermalm om du vill få komplimanger!

Hej på er och glad helg!
Man kan inte vara mer än uppåt när man kommer från Östermalmstorg med omgivningar.
Man står mitt i gatan och så kommer en attraktiv man och säger: Vad snygg du är!
Har aldrig sett honom förut.
Jag: Tack, vad vänlig du...
Borta är han.
I en butik har de satt upp en artikel jag skrivit. Satt upp den i ett särskilt ställ. Bravo Östermalm!
Eftersom jag inte har så bra moral varenda dag så går jag in i en butik. Fastän jag vet att jag inte kommer att gå ut tomhänt.
Oj, vad snygg du är i orange. Vilken vacker ring!
Får jag höra!
Och armbandet!
- Det där säger ni bara för att ni vill sälja!
Nej nej, det vill de inte.
Så då är det bara att handla. En vacker blus. Märkesblus. Jag vet, vad ni tänker. Men det var en scarf till i samma mönster. Men det var en liten väst bakom, på ryggen och sen liksom. Hum.
Det var ingen lös scarf.
Tur att ingen såg mig.
Och sen är den så elegant och du kan ha en liten topp under. Och allt vad det var. Som de sa.
- Så kul att se dig. Att du kom in till oss!
Säger innehavaren.
Jag: Du, jag kommer snart tillbaka.
Det värsta är att jag menade det. Man är inget helgon precis.
Men sen går jag på pumpen, bara så ni vet. Jag går in en boutique för att köpa parfym och möter en kvinna som säger Å de parfym.
Eau de parfum, som det stavas och heter på franska.
Parfum, försöker jag.
Parfym, säger hon.
Jo men, snälla du. Det uttalas så här. Nasalt. Jag ville bara vara vänlig.
Och så uppfattas det också. Försäljerskan säger helt lugnt: Vi uttalar det parfym här.
Jaha.
Fortsätt på den vägen så hamnar ni i helvetet. Tänker jag. Men säger inget i den stilen. Utan ler bara så där som alla parfymflaskor gör.
Har ni sett de där obehagliga rosa flaskorna. Jag vill köpa Joy de Patou. Jag vill. Jag vill.
Men det finns bara en enda flaska i hela Sverige och den kostar 4.500 kronor.
Så det blir inget av med det. Men det blir ett gammalt märke.
De har inte Guerlain. Suck. Shalimar. Det är min favorit av de dofter som Guerlain skapat. Det blir en annan klassisk doft.
Skam den som hänger upp sig på småsaker. In på närmsta kondis. Och där får man tunna pannkakor med sylt.
Östermalm är rena himmelriket.
Tur att jag inte bor där eftersom...ja, hum. Jag såg en del andra vackra ting som jag tänkte köpa men insåg att jag bara har två händer och att...ja, jag stod där på Humlegårdsgatan och kom på att nu får det vara nog.
Då kommer ytterligare en herre spatserande: - Jag älskar dina böcker!
Jag var nära att trilla baklänges, men hur hade det sett ut? När man har...jag vet inte hur många små kassar jag hade i händerna.
Plus cigarrettpaketet och den största tändstickask man kan tänka sig. Bara för att jag aldrig hittar min tändare.
En sällsynt bildad iranier kom och hämtade upp mig och vi talar oupphörligt om Iran och vad som händer ifall landet skaffar atombomb. Om de inte redan gjort det. Sen talar vi om shahen och jag skriver på en stor lapp "Shahernas shah" av Kapuçinski. Den bästa boken ifall man vill förstå bakgrunden till den revolution som till slut stoppade den diktator som kallade sig shah.
Men INNAN denne taxichaufför anländer så kör en helt annan taxi fram och ställer sig på trottoaren. Det är en helt annan man från Iran. Han vill bara prata en stund med mig.
- Har det hänt något i Teheran? undrar jag.
- Ingenting.
Jag börjar berätta om Erich Maria Remarques bok om första världskriget: Från västfronten intet nytt.
- Jaha, säger den iranske taxichaufförn och fortsätter att prata om Iran.
- Du måste skriva: Från Teheran intet nytt, säger jag.
Sen kommer den taxi jag verkligen beställt. Hela stan är avstängd. Vad är klockan? Vad har jag gjort?
Shoppat lite grand. Ingenting att skriva hem om.