Läste att Alex Schulman varit på nobelfest och haft tråkigt. Jag förstår honom. Annat var det på den gamla goda tiden då Stig Ramel skötte ruljangsen.
Jag har väl varit på en tolv, tretton nobelfester. I början var vi journalister behandlade som verkliga murvlar. Vi fick inte komma i närheten av vetenskapsmän och fint folk. Utan vi fick ett EGET bord, precis nedanför trappan.
Det bästa utsiktsbordet. BÄSTA BORDET.
Där satt vi murvlar i frack och lång klänning. Vi kände varann och visste att det var lite folkpark över det hela.
Leif Kronlunds orkester spelade till dansen. Rena Skansen egentligen. För där spelade Kronlund när jag gick i plugget.
Stig Ramel, chef för nobelstiftelsen var en Guds gåva till oss murvlar. Vi rörde oss obehindrat och kilade som små möss fram och tillbaka mellan de fina borden och hörde oss för.
Men. På en av dessa fester blev jag helt utscoopad av Per Svensson. Reporter från Expressen.
Sedermera blev han kulturchef.
Det står marskalkar där framme på podiet, studenter i frack och luva, dvs studentmössa.
Och plötsligt svimmar en av dessa unga marskalkar. Faller ihop. Som träffad av en pistolkula.
Äntligen händer det något, tänkte jag och stirrade som en galen. Jag jobbade på Aftonbladet.
Det skulle jag inte ha gjort. Suttit och stirrat.
Under tiden hade nämlign Per Svensson, Expressen, pigg som en vessla, försvunnit spårlöst.
Vart de bär ut avsvimmade marskalkar under nobelfester vet jag än i denna dag inte.
Men Per Svensson vet. Och dagen efter fick jag skämmas.
Expressen toppade med Per Svenssons skildring av den arme mannen som svimmat mitt inför konungens och alla pristagarnas ögon. Det var intervju med den hulkande fästmön.
Frågan är om inte Svensson även hade inside från något sjukhus.
När jag äntligen vaknade till var det för sent. Den avsvimmade hade försvunnit tillsammans med Expressens utsända.
Det var bara att ta skeden i vacker hand och äta efterrätt och svära en omgång. Det var partystämning.
Jag skulle ta igen allt när dansen började. Jag skulle intervjua Anders Wall som inte missat en nobelfest på femtio år. Man förstår honom. Så många ordnar som den mannen har. När ska han visa upp dem?
Det finns fler som har ordnar sedan gammalt. Samt utländska ordnar. Men det är svårt att bära upp ordnar ifall man tillbringar en natt på Spy Bar. Folk fattar inte detta med ordnar. Att människor (enbart män, näranog) kan vara så stolta över sina ordnar är rent ut sagt mystiskt. Men människan är nu en gång ganska mystisk.
När Nobels testamente äntligen räddades till Sverige och alla pengarna fonderades tillhörde Norge vårt rike Så därför fick Norge dela ut fredspriset. Så kan det gå när man är i union.
Konungens valspråk var Brödrafolkens väl. Ni minns inte? Nej, men det var så i början av 1900-talet och kungen hette Oscar II.
Vitsen i början av förra århundradet gick så här: Oscar den ene så blixtrar den andre.
Jag hör till dem som gillar gamla mossiga roligheter. Sånt som de satt och skojade om på Berns för mer än hundra år sedan.
Nuvarande ordning på nobelfesterna är trist. Ledningen har nämligen bestämt att även journalister ska betraktas som människor och bestämt sig för att sprida ut dem, lite var som helst.
En professor kan utan att ana något bli plaeerad bredvid en murvel från en kvällsblaska. Murveln undrar: Vad händer? Hur länge ska vi sitta här?
Professorn som sett fram emot att få umgås med sina gelikar börjar mumla i skägget. Detta var ju ändå Festen och då...ja, pressen tränger sig in överallt.
Kort sagt: Det var bättre förr på Ramels tid.
Därom vet jag besked, ty jag var med.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar