NI kanske tror att jag är död

Det var en dag i veckan då jag läste en kolumn av Annika. Rubriken var Så sparar du till din egen kista.

Annika vet allt om ekonomi. Bra! Men vad vet om människors rädsla för att bara försvinna i tomma intet. Behöver man någon kista?

En mängd frågor malde och gnagde. Jag blev tvungen att lämna huvudstaden och söka mig till lugnare trakter där själen kan få ro.

Men. Det finns inga lugnare trakter. Jo, jag vet. Det är vackert med natur. När Canada-gäss flyger i stora stim.

Över öppna sjöar. Vassen vissnar sakta. Så här blir det när jag ska försöka mig på lite naturlyrik. Men problemet kvarstår, fastän jag står på en liten brygga den sista dagen i oktober: Hur ska jag spara ihop till kistan?

Samt frågan: Vad spelar det för roll den dagen då en kista verkligen behövs. Då är inte jag med. Jag har hamnat i ett cirkelresonemang. Jag blickar upp i oändligheten.

Canada-gässen i stora flockar.

Fiskarna har gått till botten och simmar inte längre i stora stim.

Den blå bilden är borta och här sitter Jennie och säger: ...alltså.

Forts. följer