Min status är hög. Som ett hus.

Hur kan jag påstå att jag har någon status? Det beror på ett sms. Där står det: Jag är i New York. Hörde inte när du ringde.
Nej, det var ju synd. Hon som bara "är" i New York heter Malena.
Man vet ingenting om sina medmänniskor. Man tror att de är hema i sin lägenhet på söder. I vart fall är hon vacker som en modell. Och nästan i samma ögonblick som jag får detta sms och känner mig själv som en världskändis - finns ingen anledning - så läser jag om Irving Penn.
Och börjar tänka tillbaka.
Vem kunde tro att han lever. Han är 92 och fotograferar mode. Fortfarande. Jag skulle tro att det är Penns bilder som väckte mitt intresse för elegans.
Eller om det var fru Penn. Lisa Fonssagrives. Hon var modellen. Det var alltid foton i studio. Lisa var lång, smal, hade lång hals och var svenska.
Hon hade en otrolig stil. Vi talar nu om slutet av 40-talet och 50-talet. Det var då jag började stirra på de där bilderna som hennes man tog. Hon var som en svan. Penn, fotografen, var och är ett geni.
Han är raka motsatsen till Cartier Bresson. Han tog inte en bild av en slump. Det var ateljéfotografering. För mig var det perfekta bilder. De var som sagor.
Jag var så stolt över Lisa. Hon kom från Uddevalla där hennes far var tandläkare och hette Anderson. Men han bytte namn till Bernstone.
Bärnsten. Det var sånt som tandläkare kunde hitta på förr i tiden.
Irving Penn som är änkling sedan många år fortsätter att publicera sina bilder. I Vogue.
Här visas inga bilder. Det är nog förbjudet.
Jag undrar hur många flickor, kvinnor som präglats av Penns bilder. Om han var i Marocko eller Paris - det spelade ingen roll. Det var ateljé, inte ett hårstrå låg på sned.
Det var perfektionen. Och han fortsätter på samma sätt.
Det finns böcker med bilder av Penn, det pågår alltid någon utställning.
Penn kommer att leva tio år till. Tror jag. Och hans fru Lisa är odödlig. Hon kallade sig själv för
klädhängare.
Det här är inte så länge sedan. Trots allt. Hennes karriär som modell var väl slut i mitten av 50-talet. Då började hon själv göra kläder, började skulptera - i marmor, brons, fiberglas.
Lisa levde tills hon var 80 år.
Hon är en ikon. De där aftonklänningarna. Det där sällsynta. Det exklusiva.
För mig är hon på sätt och vis alla tiders modell. Jag läste mängder av reportage om henne.
Tanken att hennes man fortfarande arbetar och ställer ut och är lika evig som sin fru fascinerar mig. Här kan vi tala om Vintage.
När jag får ett sms från New York börjar jag läsa om och tänka på Irving Penn. Och sedan tänker jag: Hoppas han får syn på Malena. Penn borde fotografera henne.
Det vore som en saga. Om Malena blev upptäckt. Hon är en verkligt bra galge.
Sånt händer inte i verkligheten, säger ni. Nej, jag vet. Men att en fotograf som Penn fotograferar mode vid 92 års ålder. Det händer varje vecka. Jag meddelar detta till dem som aldrig riktigt vill tro på mig. Det är sant! Obs!