Hur tänker Fredrik och Filip?

Fredrik och Filip tänker väl som folk gör mest. Vem kan slå dem? Vem vill slå dem? I vaddå?

Jo, jag vet. Spektakulära grenar. Gäsp.

De tycker om att göra tv med sina kompisar. Nu är Felix Herngren med.

Tre män i en båt. Men de är inte Mark Twain. Jag begär inte det.

Jag har en invändning bara. De vill njuta " innan det kommer en massa yngre människor och kör oss av banan".

Det är vad de säger till Svenska Dagbladet.

Tänk om det kommer äldre människor? De får ha sin bana ifred för alla, tycker jag.

Men situationen är hemsk. De är rädda för unga människor. Det är inte jag.

Tanken har dock inte slagit dem att det kan komma äldre människor. Riktiga gamlingar som är 43 år. Tänk om det kommer några sådana.

Vad vill de säga? Att de är rädda för konkurrens?

Jag tror att de är så speciella att ingen vill ta upp kampen. De behöver inte ängslas.

Men hörni grabbar. Plan B. Tänk på att det finns en värld utanför tv.

Sätt er tillsammans och släck alla lampor och bara sitt där och tänk.

Alla lampor har slocknat. Hur känns det? Hur länge står ni ut?

Hela Sverige verkar vara fyllt av människor som är dörädda. När strålkastarna slocknat. Vad händer?

Man ska inte ge människor råd om allt mellan himmel och jord. Jag säger bara: Plan B.

Så att ni har något i beredskap, stackars satar.

Vad som helst med inte Bodström!

Huru tänka de där på Sveavägen där högkvarteret ligger. Ty visst är det väl så.
Igår såg jag sagde Bodis på tv och han var bäst på allt. Tyckte han själv. Ett fel som Bodström gör är följande: Han tänker inte på att det finns människor som kan börja må illa.
I mitt fall händer det när han kallar sig författare. Under en ganska lång tid var jag tvungen att gå förbi en bokhandel där de hängt upp en idolbild av Bodström. Den var så stor att den täckte hela skyltfönstret.
Jag satte upp ena handen som skydd för att slippa uppleva dekadensen, fåntratten som
drar ner oss medborgare i bubblande dypölar varur ingenting kan växa.
Igår satt han (eller stod) i tv och förklarade att han stått i talarstolen i riksdagen och gjort reklam för ännu en "bok". Sen hade han fått kritik för detta tilltag av talmannen.
Då smilade den hala ålen. Vid minnet av åthutningen. Och berättade att det varit reparation på gång och att han då trott att... plus att han hade bett om ursäkt.
Karin Pettersson har nu flyttat från Fokus där hon var en bra chefredaktör till socialdemokraterna. Tydligen för att hjälpa dem att vinna valet.
Det går inte, Karin. Det går inte ifall Bodström ska stå som första namn i Stockholm. En kille som inte fattat att det är slut på mäklarbrickorna nu.
Slut på att beställa in helrör med vodka.
En person som utan minsta skam i kroppen kallar sig författare och sedan ställer på talmannens plats i riksdagen och gör reklam för sig själv kommer direkt från Stureplan. Han har inte ens varit hemma och bytt kläder.
Ifall jag har fel. Ifall det är så att Bodström inte sitter på Stureplan och super så vill jag ställa en fråga: Mannen har tydliga problem. Han representerar ett parti som säger sig bry sig om de svagaste i samhället. Men detta parti, som också säger sig vara för republik, gör ingenting för att hjälpa honom. Min fråga är: Varför hjälper ni inte denne man?
Jag ser hur det blir framöver: Bodström springer in i riksdagen och ropar: Jag är Napoleon.
Då är det så dags.
Att partiet i fråga - (s) alltså - sätter upp Bodström som första namn i Stockholm visar att man redan givit upp huvudstaden. Stockholmare går inte på vilka brats som helst.
Men att samma parti lurat över den förträffliga Karin Pettersson till Sveavägen tyder på ren hänsynslöshet. Mot henne. Vad har hon gjort för ont.
Vad är hennes uppgift? Har de köpt kvast och skyffel till henne. Ska hon skickas ut och sopa upp resterna av Bodström? Har talmannen upprättat en öppen linje till partiets högkvarter? Om oreda utbryter i kammaren.
Å andra sidan - så långt behöver det inte gå. Bodström har själv sett till att han är övervakad. I en av de roller han spelar, författarens, kan han ha fått kunskap om att George Orwell är död. Liksom Huxley.
Det är riktigt. Men den starka känslan att det nu är 1984 och att det är natt klockan tolv på dagen har infunnit sig.
"Vilket monstruöst djur som blir en fasa för sig själv, som plågas av sina glädjeämnen och betraktar sig själv som olycka! Det finns somliga som gömmer undan sitt liv...Det finns fok där man avskyr solen och tillber mörkret."
Det kan faktskt vara så att Bodström inser att han är en fasa. Men att vi som bor i närheten ska förvandlas till människor som tillber mörkret - det har han inte tänkt på.
Vi som redan börjat sakna de långa sommarkvällarnas ljusa löften om att våra liv är vackra.
Nu blir det vår lott att tillbe mörkret. Det är Bodströms fel.
Hjälp oss, Karin Pettersson!

En liten rund gullig dammsugare

Jag måste ha en liten rund dammsugare som går själv och snurrar själv och söker sig längs väggarna. Den gångna helgen har jag klippt ut den ur ett reklamblad. Den är döpt till Rulle av mig. Frågan är ifall jag har dammsugare. Jag måste svara ja. Men. En sån där som man bara släpper loss och sen går och lägger sig på sängen och tittar på tv. Kan det va´ nåt?
Jag tycker det är som hittat. För mig. Nu är det måndag.
Och i DN läser jag om en man som heter Claes. Han tänker sälja allt han har och sedan vandra till ett kloster i Sala.
Vad ska det vara bra för?
Jo, det är bra för då kommer man ifrån känslan av att allt bara handlar om konsumtion. Såna där långa tröttsama artiklar om frihet är inget för mig. Men sagde Claes tycks ha tröttnat på en hel del och jag läser några ord här och där: "...mänsklig utveckling genom att stimulera till reflektion."
Sånt snack gör mig utmattad. Och det är då en liten rund självgående dammsugare kommer till pass. Man kan sätta på den samtidigt med diskmasknen och tvättmaskinen och drömma sig bort och läsa Kafka.
Sen alltså. Inte börja med Kafka. Utan drömma medan maskinerna gör allt jobb. Sen blir man pigg. Allt är rent. Man klappar på Rulle, den lilla dammsugaren.
Och så är det dags för en kopp kaffe plus Kafka.
"När städerskan kom dit tidigt på morgonen - i all sin handlingskraft och brådska slog hon, hur många gånger man än bett henne att försöka undvika detta, så hårt i alla dörrar att det var omöjlgt att helt lugnt fortsätta sova sedan hon anlänt..."
Förvandlingen heter berättelsen som handlar om Gregor Samsa.
Han påminner ganska mycket om Claes Svedberg, som DN skriver om.
Gregor är lite trött på livet.
Städerskan försöker få lite liv i Gregor Samsa genom att kittla honom med en kvast.
Ja, läs själva.
Min enkla tanke är: Tack och lov kommer ingen städerska och smäller i dörrarna. Smarta dammsugare underlättar mitt liv. Alltmedan en helt annan person längtar efter att inte äga något och sitta och sura på ett kloster.
Hur kul är det att inte ha några filmkanaler när vintern kommer?
Eller om man vill läsa om Gregor Samsa:
"- Gregor, ropade någon - det var hans mor - klockan är kvart i sju. Skulle inte du med tåget?"
Finns det någon bokhandel i närheten av det där klostret i Sala?
Undrar en typisk materialist som aldrig får nog av el-prylar som brummar lite grann.

Polanski - olycksfödde gubbe!

Det var dumt av Polanski att våldta en 13-årig flicka för mer än 30 år sedan. Det går aldrig att försvara. Men hallå. Det finns något som heter preskriptionstid. I Sverige är den 25 år för mord. Det gäller alla, vad jag vet. Även den eller de som mördar en statsminister.
Vilka brott som är värst får Gud bedöma. Men människan kan ändå hitta på så här mycket: Vi kan inte förfölja en människa hela hans liv.
Jag bryr mig inte om det faktum att Polanski är en framstående regissör.
Det har inte med saken att göra. Han flydde från sitt brott. Inte ovanligt.
Människor på flykt. Vill ni byta ert liv mot deras? Polanski tog risken. Att leva som en brottsling på flykt.
Men nu får det vara nog. Enligt mitt europeiska sätt att se på saken. Jag förstår mig inte på amerikansk lagstiftning. Det tror jag inte Polanski gör heller. I så fall hade han aldrig rest till Schweiz som nu tänker sig att utlämna den åldrade mannen till USA och deras bödlar.
Att inte förstå är en sak. Men man vet, eftersom man läst en del och sett en del amerikanska filmer, att de, i USA, är kvar på grottbjörnens stadium.
Det är öga för öga och tand för tand. Hämnden är ljuv. Du ska sluta i helvetet. Du ska sona ditt brott medan du ännu lever.
Polanski vet vad våld är. Bättre än jag. Tusen gånger bättre.
Han kan gestalta våld. Han har helt enkelt lärt miljoner människor hur våld kan se ut.
Men det våld han nu själv är utsatt för är sanslöst och bortom rim och reson.
Vi i Europa är inte bättre. Vi har blod på våra händer. Men vi försöker ändå att komma bort från det eviga hatet, hämnden som aldrig upphör.
Tyvärr har protesterna som gäller det faktum att Polanski nu ska utlämnas till USA för att sona sitt brott kommit att handla om att det är just han.
En framstående konstnär. Kulturministrar och andra beskäftiga typer är i farten. Inte minst franska intellektuella gör sitt bästa och tycker att det är för hemskt för att det är Poanski det gäller. De skymmer det stora problemet:
Hur gör vi för att protestera mot omänskliga lagar? Instiftade av Storebror.
Kom tillbaka George Orwell! Eller vad ska man utropa? När en stormakt aldrig får nog.
En stormakt, en val som simmar likt en outtröttlig Moby Dick, för alltid på jakt efter sitt byte.
Det finns lagstiftning i USA, men de som stiftar lagar är upptagna av annat. Afghanistan, Irak. Och en ensam människa åker dit efter dryga trettio år.
Det blir inget God Bless America här.

Svenska Dagbladet! Vilken toppenrubrik!

Det finns inget bättre än en bra rubrik.
Just denna onsdag slår Svenskan till. På ledarplats:
ROLIGARE ÄN SÅ HÄR BLIR DET INTE MED SAHLIN

Det är jag som skrivit det hela i versaler.

Rubrik-klassiker. Roligare än så här blir det inte i Sverige.
Denna totala rättframhet. Gråheten, det vardagliga. Det vi alla känner igen.
Roligare än så här blir det inte ... så det är nog bäst att vi tackar för oss.
Man har inte roligare än vad man gör sig.

Det vore bra om turistbranschen hakade på. Alla hotell, alla dessa lunchrestauranger som stänger klockan 14. Roligare än så här...
Ärlighet varar längst.
Ledaren innehåller en del citat av Sahlin. "Klassresor ställs in. Vägen till frihet blir längre och längre..."
Det är svensk politisk retorik. Roligare än så blir den inte.
Men hur kul är motståndaren på ledarsidan som invänder: "Politiskt trams."
Själv har jag aldrig varit på en enda klassresa. Vägen till frihet, som Sahlin uttrycker sig.
Det är rena Sartre. Blandat med Harry Martinson.
Men. Jag vet. Det handlar om skatter.
Det blir inte roligare än så. Skatter.
En valrörelse som handlar om skatter. Man vill lägga sig ner och dö.
Men så läser jag rubriken en gång till.
Den är på pricken. Tristessen. Svenskan - ni har fångat alltihop i nio ord.
Frihet och trams. Det är inget att hänga upp sig på. Vanliga fraser.
Frihet anser jag vara omöjligt att definiera. Det har filosoferna försökt göra i några tusen år.
Vad menas?
Vägen till att definiera frihet blir allt längre. Det kan jag gå med på.
Har varje människa en fri vilja?
Ni märker hur det blir. Man trasslar in sig.
Vi har de politiker som passar oss. Jag kan till och med tänka mig att det finns misslyckade svensexor där en del män, utklädda till ballonger, utbrister: Roligare än så här...
Undermedvetet har jag letat efter en sammanfattning. Var befinner jag mig? Jo, i landet "Roligare än så här blir det inte..."
Svenska Dagbladet har idag givit mig en kompass på den långa vägen genom Sverige. Vad jag vet är det bara två personer som givit sig ut på den: Robert Aschberg och Gert Fylking.
De gick från Ystad till Haparanda. För att ... ja, man vet inte riktigt varför.
Men dessa två beundransvärda män muttrade hela tiden: Roligare än så här...
Jag är säker på att de höll sig uppe med dessa ord.
En gång kommer vi att få läsa en lång essä där de beskriver sin oändliga vandring längs den väg som bara blev längre och längre.
Denna essä har titeln: Roligare än så här blir det inte...
Tack allihopa. Ni som vandrar, ni som söker friheten och tack till det geni som kom på rubriken.

Hoppas att FILTER inte får pris!

Det finns en tidskrift som heter Filter. Antingen ni läst den eller inte. Enligt de två grabbar som gör den är den bäst av alla tidskrifter i norra Europa.
I söndags hade Dagens Nyheter flera sidors reklam för detta magasin som kommer ut varannan månad. Obetald reklam i form av reportage.
Det kallas så ifall det står ett journalistnamn under. "Reportage". My foot.
Upplagan ökar och hyllningar haglar, stod det i reklamen.
Det handlade alltså INTE om bibeln eller koranen.
De två män som gör tidningen är 37 och 42 år. Och den reporter som låg vid deras fötter och dreglade är väl ... ja, 38 kanske.
I det näst sista numret fanns "en uppmärksammad intervju med Killing-gäget inför deras Dramatenpjäs."
Vem har läst detta nummer? Näst senaste. Om en tidskrift som kommer varannan månad.
Killing-gänget är väl också en massa grabbar som är cirka 37 år.
En av de mest tröttsamma åldrar som förekommer i Sverige för närvarande.
Jag har läst en del i nummer 1 av Filter som där publicerade ett otäckt reportage om nazisten Carl Lundström.
Jag tycker inte han behöver någon reklam. Hemma hos mig fick hans namn inte nämnas. Det berodde på att hans föräldrar, farbror Kalle och tant Gunvor hade drabbats hårt. De var mina föräldrars vänner.
Farbror Kalle Lundström ägde Vasa-bröd, allt som hade med hårt bröd att göra. När han dog ärvde ende sonen Carl allting. Han var nog den förste som sålde ut ett helsvenskt familjeföretag.
För pengarna finansierade han svenska nazister.
Det försökte jag förklara för Mattias Göransson, en av Filters redaktörer. Han flinade med sina spetsiga tänder och pekade på texten: Det står där.
Vad jag än sa så pekade denne Göransson och sa: Det står där!
Var det något slags scoop han menade? Jag bslöt mg för att aldrig någonsin läsa den där tidskriften.
Ingen nazistpropaganda för min del. Sån propaganda kan lätt förkläs i så kallade reportage.
Ungfär som Dagens Nyheter nu förklär sin reklam för Filter till reportage.
Tro dem inte.
I sanningens namn ska påpekas att det finns en kvinna i redaktionen. Ika Johansson. Hon ser glad ut på den lilla lilla pyttebild där hon får förekomma.
"Filterredaktörernas stora lidelse för det tryckta ordet..."
Jaha. De kanske får pris som bästa nykomling. Avdelning floskler.
Det finns något som heter Tidskriftsgalan.
Den är till för herrar, kan man tänka.
I reklamreportaget finns stora bilder på två snillen till som arbetar på Filter: Ola Carlson, art dirctor.
Samt en som heter Erik Almqvist. Han kan bli "årets journalist".
Inga galor för min del. Inga reklam-reportage.
Inte hela högar med grabbar som är mellan 35 och 42 år och påstår att de är bäst och kan allt.
Det är i så fall bättre att ge den lille lortgrisen en grindslant eller den fattiga änkan en skärv.
Människor som är intresserade av att läsa hänvisas av mig till biblioteken. Där finns böcker. Och tidskrifter. Som man kan bläddra i.
Det räcker. Eller är ni av annan mening?

Min status är hög. Som ett hus.

Hur kan jag påstå att jag har någon status? Det beror på ett sms. Där står det: Jag är i New York. Hörde inte när du ringde.
Nej, det var ju synd. Hon som bara "är" i New York heter Malena.
Man vet ingenting om sina medmänniskor. Man tror att de är hema i sin lägenhet på söder. I vart fall är hon vacker som en modell. Och nästan i samma ögonblick som jag får detta sms och känner mig själv som en världskändis - finns ingen anledning - så läser jag om Irving Penn.
Och börjar tänka tillbaka.
Vem kunde tro att han lever. Han är 92 och fotograferar mode. Fortfarande. Jag skulle tro att det är Penns bilder som väckte mitt intresse för elegans.
Eller om det var fru Penn. Lisa Fonssagrives. Hon var modellen. Det var alltid foton i studio. Lisa var lång, smal, hade lång hals och var svenska.
Hon hade en otrolig stil. Vi talar nu om slutet av 40-talet och 50-talet. Det var då jag började stirra på de där bilderna som hennes man tog. Hon var som en svan. Penn, fotografen, var och är ett geni.
Han är raka motsatsen till Cartier Bresson. Han tog inte en bild av en slump. Det var ateljéfotografering. För mig var det perfekta bilder. De var som sagor.
Jag var så stolt över Lisa. Hon kom från Uddevalla där hennes far var tandläkare och hette Anderson. Men han bytte namn till Bernstone.
Bärnsten. Det var sånt som tandläkare kunde hitta på förr i tiden.
Irving Penn som är änkling sedan många år fortsätter att publicera sina bilder. I Vogue.
Här visas inga bilder. Det är nog förbjudet.
Jag undrar hur många flickor, kvinnor som präglats av Penns bilder. Om han var i Marocko eller Paris - det spelade ingen roll. Det var ateljé, inte ett hårstrå låg på sned.
Det var perfektionen. Och han fortsätter på samma sätt.
Det finns böcker med bilder av Penn, det pågår alltid någon utställning.
Penn kommer att leva tio år till. Tror jag. Och hans fru Lisa är odödlig. Hon kallade sig själv för
klädhängare.
Det här är inte så länge sedan. Trots allt. Hennes karriär som modell var väl slut i mitten av 50-talet. Då började hon själv göra kläder, började skulptera - i marmor, brons, fiberglas.
Lisa levde tills hon var 80 år.
Hon är en ikon. De där aftonklänningarna. Det där sällsynta. Det exklusiva.
För mig är hon på sätt och vis alla tiders modell. Jag läste mängder av reportage om henne.
Tanken att hennes man fortfarande arbetar och ställer ut och är lika evig som sin fru fascinerar mig. Här kan vi tala om Vintage.
När jag får ett sms från New York börjar jag läsa om och tänka på Irving Penn. Och sedan tänker jag: Hoppas han får syn på Malena. Penn borde fotografera henne.
Det vore som en saga. Om Malena blev upptäckt. Hon är en verkligt bra galge.
Sånt händer inte i verkligheten, säger ni. Nej, jag vet. Men att en fotograf som Penn fotograferar mode vid 92 års ålder. Det händer varje vecka. Jag meddelar detta till dem som aldrig riktigt vill tro på mig. Det är sant! Obs!