Polanski - olycksfödde gubbe!

Det var dumt av Polanski att våldta en 13-årig flicka för mer än 30 år sedan. Det går aldrig att försvara. Men hallå. Det finns något som heter preskriptionstid. I Sverige är den 25 år för mord. Det gäller alla, vad jag vet. Även den eller de som mördar en statsminister.
Vilka brott som är värst får Gud bedöma. Men människan kan ändå hitta på så här mycket: Vi kan inte förfölja en människa hela hans liv.
Jag bryr mig inte om det faktum att Polanski är en framstående regissör.
Det har inte med saken att göra. Han flydde från sitt brott. Inte ovanligt.
Människor på flykt. Vill ni byta ert liv mot deras? Polanski tog risken. Att leva som en brottsling på flykt.
Men nu får det vara nog. Enligt mitt europeiska sätt att se på saken. Jag förstår mig inte på amerikansk lagstiftning. Det tror jag inte Polanski gör heller. I så fall hade han aldrig rest till Schweiz som nu tänker sig att utlämna den åldrade mannen till USA och deras bödlar.
Att inte förstå är en sak. Men man vet, eftersom man läst en del och sett en del amerikanska filmer, att de, i USA, är kvar på grottbjörnens stadium.
Det är öga för öga och tand för tand. Hämnden är ljuv. Du ska sluta i helvetet. Du ska sona ditt brott medan du ännu lever.
Polanski vet vad våld är. Bättre än jag. Tusen gånger bättre.
Han kan gestalta våld. Han har helt enkelt lärt miljoner människor hur våld kan se ut.
Men det våld han nu själv är utsatt för är sanslöst och bortom rim och reson.
Vi i Europa är inte bättre. Vi har blod på våra händer. Men vi försöker ändå att komma bort från det eviga hatet, hämnden som aldrig upphör.
Tyvärr har protesterna som gäller det faktum att Polanski nu ska utlämnas till USA för att sona sitt brott kommit att handla om att det är just han.
En framstående konstnär. Kulturministrar och andra beskäftiga typer är i farten. Inte minst franska intellektuella gör sitt bästa och tycker att det är för hemskt för att det är Poanski det gäller. De skymmer det stora problemet:
Hur gör vi för att protestera mot omänskliga lagar? Instiftade av Storebror.
Kom tillbaka George Orwell! Eller vad ska man utropa? När en stormakt aldrig får nog.
En stormakt, en val som simmar likt en outtröttlig Moby Dick, för alltid på jakt efter sitt byte.
Det finns lagstiftning i USA, men de som stiftar lagar är upptagna av annat. Afghanistan, Irak. Och en ensam människa åker dit efter dryga trettio år.
Det blir inget God Bless America här.

Svenska Dagbladet! Vilken toppenrubrik!

Det finns inget bättre än en bra rubrik.
Just denna onsdag slår Svenskan till. På ledarplats:
ROLIGARE ÄN SÅ HÄR BLIR DET INTE MED SAHLIN

Det är jag som skrivit det hela i versaler.

Rubrik-klassiker. Roligare än så här blir det inte i Sverige.
Denna totala rättframhet. Gråheten, det vardagliga. Det vi alla känner igen.
Roligare än så här blir det inte ... så det är nog bäst att vi tackar för oss.
Man har inte roligare än vad man gör sig.

Det vore bra om turistbranschen hakade på. Alla hotell, alla dessa lunchrestauranger som stänger klockan 14. Roligare än så här...
Ärlighet varar längst.
Ledaren innehåller en del citat av Sahlin. "Klassresor ställs in. Vägen till frihet blir längre och längre..."
Det är svensk politisk retorik. Roligare än så blir den inte.
Men hur kul är motståndaren på ledarsidan som invänder: "Politiskt trams."
Själv har jag aldrig varit på en enda klassresa. Vägen till frihet, som Sahlin uttrycker sig.
Det är rena Sartre. Blandat med Harry Martinson.
Men. Jag vet. Det handlar om skatter.
Det blir inte roligare än så. Skatter.
En valrörelse som handlar om skatter. Man vill lägga sig ner och dö.
Men så läser jag rubriken en gång till.
Den är på pricken. Tristessen. Svenskan - ni har fångat alltihop i nio ord.
Frihet och trams. Det är inget att hänga upp sig på. Vanliga fraser.
Frihet anser jag vara omöjligt att definiera. Det har filosoferna försökt göra i några tusen år.
Vad menas?
Vägen till att definiera frihet blir allt längre. Det kan jag gå med på.
Har varje människa en fri vilja?
Ni märker hur det blir. Man trasslar in sig.
Vi har de politiker som passar oss. Jag kan till och med tänka mig att det finns misslyckade svensexor där en del män, utklädda till ballonger, utbrister: Roligare än så här...
Undermedvetet har jag letat efter en sammanfattning. Var befinner jag mig? Jo, i landet "Roligare än så här blir det inte..."
Svenska Dagbladet har idag givit mig en kompass på den långa vägen genom Sverige. Vad jag vet är det bara två personer som givit sig ut på den: Robert Aschberg och Gert Fylking.
De gick från Ystad till Haparanda. För att ... ja, man vet inte riktigt varför.
Men dessa två beundransvärda män muttrade hela tiden: Roligare än så här...
Jag är säker på att de höll sig uppe med dessa ord.
En gång kommer vi att få läsa en lång essä där de beskriver sin oändliga vandring längs den väg som bara blev längre och längre.
Denna essä har titeln: Roligare än så här blir det inte...
Tack allihopa. Ni som vandrar, ni som söker friheten och tack till det geni som kom på rubriken.

Hoppas att FILTER inte får pris!

Det finns en tidskrift som heter Filter. Antingen ni läst den eller inte. Enligt de två grabbar som gör den är den bäst av alla tidskrifter i norra Europa.
I söndags hade Dagens Nyheter flera sidors reklam för detta magasin som kommer ut varannan månad. Obetald reklam i form av reportage.
Det kallas så ifall det står ett journalistnamn under. "Reportage". My foot.
Upplagan ökar och hyllningar haglar, stod det i reklamen.
Det handlade alltså INTE om bibeln eller koranen.
De två män som gör tidningen är 37 och 42 år. Och den reporter som låg vid deras fötter och dreglade är väl ... ja, 38 kanske.
I det näst sista numret fanns "en uppmärksammad intervju med Killing-gäget inför deras Dramatenpjäs."
Vem har läst detta nummer? Näst senaste. Om en tidskrift som kommer varannan månad.
Killing-gänget är väl också en massa grabbar som är cirka 37 år.
En av de mest tröttsamma åldrar som förekommer i Sverige för närvarande.
Jag har läst en del i nummer 1 av Filter som där publicerade ett otäckt reportage om nazisten Carl Lundström.
Jag tycker inte han behöver någon reklam. Hemma hos mig fick hans namn inte nämnas. Det berodde på att hans föräldrar, farbror Kalle och tant Gunvor hade drabbats hårt. De var mina föräldrars vänner.
Farbror Kalle Lundström ägde Vasa-bröd, allt som hade med hårt bröd att göra. När han dog ärvde ende sonen Carl allting. Han var nog den förste som sålde ut ett helsvenskt familjeföretag.
För pengarna finansierade han svenska nazister.
Det försökte jag förklara för Mattias Göransson, en av Filters redaktörer. Han flinade med sina spetsiga tänder och pekade på texten: Det står där.
Vad jag än sa så pekade denne Göransson och sa: Det står där!
Var det något slags scoop han menade? Jag bslöt mg för att aldrig någonsin läsa den där tidskriften.
Ingen nazistpropaganda för min del. Sån propaganda kan lätt förkläs i så kallade reportage.
Ungfär som Dagens Nyheter nu förklär sin reklam för Filter till reportage.
Tro dem inte.
I sanningens namn ska påpekas att det finns en kvinna i redaktionen. Ika Johansson. Hon ser glad ut på den lilla lilla pyttebild där hon får förekomma.
"Filterredaktörernas stora lidelse för det tryckta ordet..."
Jaha. De kanske får pris som bästa nykomling. Avdelning floskler.
Det finns något som heter Tidskriftsgalan.
Den är till för herrar, kan man tänka.
I reklamreportaget finns stora bilder på två snillen till som arbetar på Filter: Ola Carlson, art dirctor.
Samt en som heter Erik Almqvist. Han kan bli "årets journalist".
Inga galor för min del. Inga reklam-reportage.
Inte hela högar med grabbar som är mellan 35 och 42 år och påstår att de är bäst och kan allt.
Det är i så fall bättre att ge den lille lortgrisen en grindslant eller den fattiga änkan en skärv.
Människor som är intresserade av att läsa hänvisas av mig till biblioteken. Där finns böcker. Och tidskrifter. Som man kan bläddra i.
Det räcker. Eller är ni av annan mening?

Min status är hög. Som ett hus.

Hur kan jag påstå att jag har någon status? Det beror på ett sms. Där står det: Jag är i New York. Hörde inte när du ringde.
Nej, det var ju synd. Hon som bara "är" i New York heter Malena.
Man vet ingenting om sina medmänniskor. Man tror att de är hema i sin lägenhet på söder. I vart fall är hon vacker som en modell. Och nästan i samma ögonblick som jag får detta sms och känner mig själv som en världskändis - finns ingen anledning - så läser jag om Irving Penn.
Och börjar tänka tillbaka.
Vem kunde tro att han lever. Han är 92 och fotograferar mode. Fortfarande. Jag skulle tro att det är Penns bilder som väckte mitt intresse för elegans.
Eller om det var fru Penn. Lisa Fonssagrives. Hon var modellen. Det var alltid foton i studio. Lisa var lång, smal, hade lång hals och var svenska.
Hon hade en otrolig stil. Vi talar nu om slutet av 40-talet och 50-talet. Det var då jag började stirra på de där bilderna som hennes man tog. Hon var som en svan. Penn, fotografen, var och är ett geni.
Han är raka motsatsen till Cartier Bresson. Han tog inte en bild av en slump. Det var ateljéfotografering. För mig var det perfekta bilder. De var som sagor.
Jag var så stolt över Lisa. Hon kom från Uddevalla där hennes far var tandläkare och hette Anderson. Men han bytte namn till Bernstone.
Bärnsten. Det var sånt som tandläkare kunde hitta på förr i tiden.
Irving Penn som är änkling sedan många år fortsätter att publicera sina bilder. I Vogue.
Här visas inga bilder. Det är nog förbjudet.
Jag undrar hur många flickor, kvinnor som präglats av Penns bilder. Om han var i Marocko eller Paris - det spelade ingen roll. Det var ateljé, inte ett hårstrå låg på sned.
Det var perfektionen. Och han fortsätter på samma sätt.
Det finns böcker med bilder av Penn, det pågår alltid någon utställning.
Penn kommer att leva tio år till. Tror jag. Och hans fru Lisa är odödlig. Hon kallade sig själv för
klädhängare.
Det här är inte så länge sedan. Trots allt. Hennes karriär som modell var väl slut i mitten av 50-talet. Då började hon själv göra kläder, började skulptera - i marmor, brons, fiberglas.
Lisa levde tills hon var 80 år.
Hon är en ikon. De där aftonklänningarna. Det där sällsynta. Det exklusiva.
För mig är hon på sätt och vis alla tiders modell. Jag läste mängder av reportage om henne.
Tanken att hennes man fortfarande arbetar och ställer ut och är lika evig som sin fru fascinerar mig. Här kan vi tala om Vintage.
När jag får ett sms från New York börjar jag läsa om och tänka på Irving Penn. Och sedan tänker jag: Hoppas han får syn på Malena. Penn borde fotografera henne.
Det vore som en saga. Om Malena blev upptäckt. Hon är en verkligt bra galge.
Sånt händer inte i verkligheten, säger ni. Nej, jag vet. Men att en fotograf som Penn fotograferar mode vid 92 års ålder. Det händer varje vecka. Jag meddelar detta till dem som aldrig riktigt vill tro på mig. Det är sant! Obs!

Bästa rubriken på många år!

Expressen slår rekord. Förlåt reklamen. Men tidningen ifråga sätter följande rubrik:
SÖKES:
FOLKKÄR KVINNA

Det är en av de där rubrikerna som blir en klassiker. Datum 2 oktober 2009.

Hur ska det gå för oss svenska kvinnor? Är vi inte folkkära?
NEJ. Vi duger icke.
Vi duger inte åt Oldsberg. Jag är trött på den mannen. Säg vad ni vill om den saken.
Men en tv-stjärna som ständigt löneförhandlar via medier. Som köper herrgård och är nära att gå i konkurs men räddas via gratisannonser i pressen.
Ibland blir han sjuk. Då kommer han på löpsedeln.
Tänk på en sak - alla ni som vill bli kända.
Ni kan inte påstå att ni är kända ifall det inte står på löptsedeln när ni har brutit en tå.
Kvinnor kan i och för sig bli kända. Ifall de dör i fasansfulla olyckor. Då kan de komma på löpsedeln. Utan att kunna uppleva att de ÄNTLIGEN blev kända. Det kom för sent.
Minns ni när Arne Hegerfors kom på löpsedeln varje gång han snubblade och ramlade på golvet. Han fick hemskt ont i ryggen. Fler exempel mottages gärna.
Det är någonting sjukt med detta daltande med män som får en sticka i fingret eller misslyckas i sin jakt på folkkära kvinnor.
Kända män som misslyckas, saknar pengar. För tillfället. Eller blir övergivna av kvinnor som INTE STÅR UT. Män som skjuter rådjur från badrumsfönstret blir kända i all evighet.
De hamnar på löpsedeln. De säljer. Det kan helt enkelt inte vara sant att de inte klarar allt!
Läs och häpna!
Medan fattiga, övergivna kvinnor som TV har glömt. Tror ni att de hamnar på löpsedeln?
Svaret är NEJ!
Enda chansen är ifall de talar ut om att de är alkoholister. Som Susanne Reuter. Hur kunde du Susanne?
Kvinnors enda möjlighet att bli omskrivna och få rubriker är fylla.
Att de talar om att...oj. De dricker för mycket. Men nu har de slutat.
Sånt behöver aldrig Oldsberg ägna sig åt. Alla vet att han aldrig någonsin dricker för mycket.
För hans del räcker det med att han inte kan hitta en folkkär kvinna.
Sen är det klippt. RUBRIK.
Tänk er själva hur det blir i vinter ifall han halkar på en osandad väg.
Hoppas inte. För hans egen skull.
Men jag ser rubriken framför mig: OLDSBERG FÖRD TILL SJUKHUS - HALKADE PÅ VÄG TILL TV.
"Filip och Fredrik på väg till sjukbädden.
Oldsberg: Det gjorde ont. Men jag klarar mig nog."
Sen kan de heta Zelmerlöw hur mycket de vill. De kommer inte på löpsedeln ifall de halkar.
Det gråter jag inte för. Det finns annat som är värre.
Under en period kom Gudrun Schyman på löpsedeln. Ni vet varför. Kvinna. Full. På offntlig plats. Det finns inget annat sätt.
Gry Forssell: Folkkär man sökes.
Det blir ingen löpsedel.
Slutsats: Kvinnor kan helt enkelt inte bli kända. Ifall de envisas med att vara nyktra.
Men är de fulla och rumlar runt och slår ner vakter och gormar och har sig. Då blir de kända. Men FOLKKÄRA. Nej, det blir de inte.
Utan usch!

Lördag morgon och Susanne Ljung. Stil! Toppen-stil!

Klockan åtta på lördag morgon inträffar Susanne Ljungs kulturprogram Stil. Man blir uppåt.
I morse får hon med allt. Smycken. Mannen som kom från Sicilien, Fulco de Verdura. Han som började göra stora smycken.
Och var släkt med mannen som skrev Leoparden, hertigen av Lampedusa. En av mina favoritböcker. Den är en skildring av aristokratins dekandens på Sicilien. 1860-talet. Ungefär fem år senare skulle Italien enas.
Och Lampedusa krev bara denna enda bok vid 59 års ålder.
En svensk kännare träder in i progammet inträder. Han kan dessa smycken som först kom till under den strikta Coco Chanels översyn.
Därefter byter vi scen. Vi är i New York. Och 70 av dessa smycken ska ställas ut i sju dagar.
Verdura hade kunder som var miljonärer. Bland dem Greta Garbo.
Han vill inte träffa någon, inte bli känd. När de fina kunderna kom och bad om några ord fick personalen order om att meddela: Verdura är död.
Han gjorde en tiara av dyrbara stenar som liknar en indians fjäderkrans.
Men kunden var en amerikanska vars man blivit ambassadör i England. Hon ville slå ut den engelska societeten med deras ärvda trista tiaror.
Plötsligt dyker Salvador Dalí upp. Han har funnit en tvillingsjäl. Vi får veta att Dalí bara kan följande ord på engelska: I have come for my money!
Jag som studerat Cole Porter, historia, musik, texter, blir inte förvånad. Det är förstås Cole Porter som finansierar galleri eller butik , ja lite av varje. Och beställer cigarrett-etuier. Det gör även Cole Porters fru Linda.
I detta program som i sin kärna handlar om hur det gick till när de små, exklusiva, ärvda smyckena fick konkurrens.
Av en ädling som var en stor och på sätt och vis surrealistisk konstnär. En sicilianare som ville ge världen mer fantasi.
Dalí gör också smycken. Och nu och en god tid framöver kan vi se Dalí på Moderna museet.
Var kommer allt ifrån? Det kan vi inte veta. Hur fick Dalí sina delvis morbida idéer?
I programmet Stil får vi så många ledtrådar till 40 och 50-talen att vi börjar leta i våra böcker och läsa mer och vi beger oss till Dalí. Trots att vi, i alla fall jag, varit i Figueres där Dalí-muset finns (Katalonien) och Cadaqués, där Dalí bodde.
Dalí blev, som en och annan kanske erinrar sig, utesluten ur surrealisternas grupp. Om det var Bréton som höll yxan. Jag vet inte.
Men skälet var att Dalí var för kommersiell. Han var väl som Warhol. Men mycket tidigare.
Dalí - en förgångare. Jag har inte riktigt sett honom så.
Men i Susanne Ljungs program finns så många trådar att man måste tänka efter.
Hur är det med Dalí egentligen? Och med Gala, hans fru. Som påstods ligga bakom allting.
Kort sagt: Tvivlet på mitt eget omdöme gör sig märkbart. Ett gott tecken.
Solen skiner denna friska oktobermorgon. Kan man bli på annat än gott hurmör?
Tack Susanne!

Dagens Nyheter - varför plågar du mig?

Det är så här. Jag har svårt för Dagens Nyheter. Den är, tycker jag, alltför tråkig. Även jämfört med andra svenska dagstidningar som inte är för roliga.
Mottot är i allmänhet: Vi gör allt för läsarna inte ska skratta!
Dagens Nyheter är värst i all sin tristess. Men. Jag fick ett erbjudande i somras. DN för 19 kronor i en månad
Kör till, sa jag till mig själv. Var inte så tyken!
DN kom. Första numret innehöll en artikel där P.O Tidholm förklarade hur värdelös Tomas Ledin är.
Allt var som vanligt i DN. Den där artikeln hade jag läst tio gånger under de år jag läste DN.
Sen kom ett nummer med en nylansering av Kulturen.
Ett enormt foto av Kerstin Ekman prydde första sidan på denna nylansering. Ekman såg inte glad ut. Det brukar hon inte göra. Men, som "alla" vet, så har DN:s kulturchef Maria Schottenius doktorerat på sagda Ekman.
Så vad skulle Schottenius ta sig till? Det fick bli Ekman. Som vanligt. Jag slängde en blick in i Ekmans vattniga ögon och beslöt mig för att inte läsa en rad.
Jag var prenumerant en enda månad. Vad angick detta mig?
Sen ringde de från DN och erbjöd mig ett bra pris för ett halvårs prenumeration. Jag sa ja.
För att försöka uppnå mitt stora mål - att bli en innemänniska som begriper vad folk talar om.
Jag hade fram till denna stund tänkt att det räcker med att höra på radion om det stått något särskilt på DN debatt.
Och sen somna om.
Så fort räkningen kom betalade jag.
Sen bröt helvetet löst. Överdrift. Men det synes mig som om DN nu gör sitt bästa för att trakassera mig för alla de år då jag inte läst tidningen.
De skickar mig varje morgon 2 (två) ex. De läggs ovanpå Svenska Dagbladet, Sveriges bästa dagstidning.
Det finns en tidningshållare utanför min dörr. Där trängs 3 (tre) tidningar och försöker hålla i varann för att inte trilla ner på golvet.
Jag blir mycket trött. Jag får dessutom ett reklambrev undertecknat av chefredaktören. Han undrar om jag är nöjd.
Man ska svara till en reklamavdelning.
En dag ringer en man från Dagens Nyheter och undrar om jag vill förnya min prenumeration.
Jag: - Det har jag redan gjort!
Han: - Jo, men nu när det gått en månad drygt.
Jag:- Hallå där. Jag har förnyat och betalat. Därför undrar jag om ni kan SLUTA att skicka mig 2 (två) ex. varje dag. Släng era tidningar själva. Om ni tillåter denna anmärkning. Sluta plåga mig, snälla ni!
Han: - Va? Jag ska kolla här. Ja, det stämmer. Det har blivit något fel här.
Jag: - Det kan man lugnt säga. Jag tänker inte betala extra!
Han:- Självklart inte!
Nästa dag får jag en enda Dagens Nyheter. 1 ex (ett).
Äntligen. Försöker bläddra igenom och fastna någonstans. Inte så enkelt.
Men.
Säg den lycka som varar beständigt.
Dagen efter får jag 2 (två) DN. Igen.
Och så har det fortsatt.
Varje morgon samma sak. Hur mycket pengar har de? Får alla prenumeranter två ex? För att sälja vidare eller helt enkelt ge bort ett exemplar?
Hur går det ihop med budgeten?
De kanske inte har någon budget?
Varje teori. Eller gissning. Vad du än kommer på. Mottages tacksamt i form av en kommentar.
Mitt liv kan inte fortsätta på detta sätt. Jag är nu helt begravd av Dagens Nyheter, en tidning jag helst inte vill läsa.
Eftersom jag inte driver fiskaffär kan jag inte ens använda allt detta papper för att slå in strömming i.
Alla förslag om att jag ska starta fiskeaffär tillbakavisas. Det är nämligen alltför svårt att få tag på gös.