Nä nu jävlar i min lilla låda

Heja Östhammar. Jag är inbjuden till er ORDFESTIVAL. Ett mycket finare ord än bokmässa.
Varje år är det ordfestival mellan ett och fem en söndag och jag ska upp i Roslagen och prata. Det kommer skärgårdsgubbar med grått skägg och Vegamössa.
Enligt uppgift är en hel hög ur släkten ´an ´Österman på väg.
Jo, man får kaffe och doppa.
Roslagen i oktober. Inte en sommargäst i sikte. Men författare. Alla är åkej och så.
Men så är det Björn Ranelid. Han ska också dit. I valet mellan Ranelid och Anna Anka. Tvinga mig inte att välja men de talar på samma sätt och är uppfyllda av sig själva.
Vi ska hålla till i Missionskyrkan och jag lovar att Ranelid kommer att suga i sig all luft och att alla kommer att svimma på grund av syrebrist.
Har läst att den ende riktige cowboy som finns kvar i Sverige, Robban Aschberg, fått kritik för att han dragit en fräckis när han intervjuade Anna Anka.
Kritiken kommer från en yngre generation som inte gjort lumpen, som aldrig varit en tvättäkta bokstavskommunister och aldrig slagit ner folk på stan. I sin ungdom. Eller supit sig äkta dyngraka. Med mera.
Så här var Robbans fräckis. Samtalet kom in på att Anna Anka misshandlat sin man Paul Anka med is.
Vilket hon självklart förringade. Det var bara en liten isbit som råkat halka på Paul Ankas huvud på ett oturligt sätt så att blodvite uppstått. Sånt är ingenting i Hollywood.
Vet du vilken den bästa isen är, undrade Robban. Och svarade själv: Det är klitorisen.
Ska detta vara något att himla sig över?
Nä, hörni alla purister, ni verkar lite väl känsliga.
Eller också kan det vara så att ni aldrig hört Gert Fylking dra en fräckis.
Fylking är virtuos även på detta område.
Av olika skäl är varken Robban eller Fylking inbjudna till Ordfestivalen i Missionshuset i Östhammar.
Men det är alltså Ranelid. Senaste gången jag råkade honom hörde han sig för: Var ska Annette Kullenberg sitta? Jaså där. Ja, då sätter jag mig på så långt avstånd från henne som möjligt.
Den listiga läsaren inser vilken typ av man som jag föredrar.
Som ledtråd kan jag ange att något Paul Anka ska vi inte ha. Vi ska inte ha det trist och tjäna en massa pengar utan vi ska resa runt och festa. Medan tider är.
Och från Missionshuset sätter jag högsta fart mot stadshotellet. Östhammar! Ni har väl stadshotell? Samt smör ost och sill. Och biff med lök.

När man känner sig utanför

Det kan hända vem som helst. Jag känner ingen. De förstår inte vad jag säger. Varför blir jag aldrig bjuden hem till...jaså, det var en ny bar. Jag är inte bjuden. De sa vilka som skulle komma och jag visste inte vilka de talade om.
Ska det vara boots i höst. Eller lila schaletter och benvärmare.
Man är nollställd. Det är inte bara att gå fram till vem som helst och säga: Uppdatera mig!
Då säger de: Tyvärr. Jag har inte tid.
En del lägger till: Just nu.
Det är de som aldrig har tid.
För att inte besvära köpte jag en tidskrift som heter Bon. Jag fick för mig att "alla" läser den.
Igår kom jag inte långt. Det var för små bokstäver.
Men idag i dagsljus inser jag hur oerhört många människor det går åt för att göra ett magasin som alla läser. Förutom chefredaktör behövs Creative Director, Redaktionschef, Modechef, Framtidsredatör, Skönhetsredaktör, New York-redaktör, Grafisk formgivare, Indexredaktör och korrektur, Copy och redigering, Repro, Redaktionsassistenter, Designassistenter, VD, Sales Director, Marknadsassistent, Ekonomi, Medgrundare, Milano Office, Savigny Office, Tryck, Papper, Text, Fotografi, Mode, Konst.
Bus och bh Miu Miu.
När jag läst allt som behövs för att tillverka en Tidskrift Som Heter Bon överfölls jag av en stark önskan att sova. Jag blev utmattad av att tänka på allt arbete som gått åt. Mitt på blanka förmiddagen somnade jag med en bild av en konstig regnrock av galon över ögonen. Med stora bokstäver stod det ZZegna.
2 stycken Z. Mer än detta kan jag tyvärr inte minnas.
Men det kommer en dag imorgon också. Ni kan inte begära att jag ska bli inne-människa på bara några timmar. Det är mycket att plugga på innan man ens blir antagen till en 20-poängskurs.
Det bästa för mig vore nog att studera på distans.
Miu Miu

Varför läsa icke tyskarna?

Det var märkligt medan muren fanns och delade Tyskland i två. Censuren var benhård. Men det fanns ett vattenhål: bblioteket.
Alla böcker, så gott som, innehåller nya tankar. Jag har tidigt lyssnat på en utmärkt krönika av radions Gunnar Bolin som talat med en tysk bibliotekarie.
En man som först i aderton år lånar ut böcker ill östtyskar.
Sen faller muren. Yttrandefrihet. Förbjudna böcker plockas fram och ställs tillbaka på hyllorna.
Men...var är låntagarna? De kommer inte längre till biblioteken.
Bibliotekarien funderar över vad som krävs: Bildning, kunskaper.
Det är vad som krävs för att läsa.
För varje bok så blir läsaren något mer upplyst. Varje bok? Inte sånt där skräp som Dan Brown producerar.
Varför läser människan? När det är så mycket annat...oljud. Läsning. Då krävs tystnad och tid.
Var ska vi hitta dessa varor? I vilket snabbköp ska vi gå in? På vilken hylla förvaras tystnaden?
Kan man köpa tid? Jaså, härintill. Ni menar i tidningskiosken.
- Ja, han säljer tid i små burkar. Hur mycket tid behöver ni?
- Jag tänkte läsa Buddenbrocks.
- Nu förstår jag inte.
- Thomas Mann.
Ingen har hört talas om en människa som i en vecka köper tid för att läsa denna roman. I vart fall har ingen hört det på mycket länge.
Bolins samtal med bibliotekarien fick mig att fantisera. Min fantasi var som en spiral och i centrum snurrade tiden allt fortare.
Jag tog fram en gammal fjärilshåv för at fånga tiden. Men jag var för sävlig.
Tiden snurrade genom hallen och försvann ut genom brevlådan.
Jag öppnade dörren och tittade ut. Allt var som vanligt. Dagen börjar med mina vanliga försök att fånga tiden. Jag får tag på Marlene Dietrichs självbiografi: Nehmt nur mein Leben.
Det är bara inbillning att jag hör något droppa in genom brevlådan.
Jag bryr mig inte. Jag faller handlöst in i Marlenes upplevelse: Ofta föreföll det mig som om jag helt ensam bodde i en cell, konstruerad bara för mig...
"Har du inget annat för dig?" Var kommer de tusen stränga blickarna ifrån?
Jag vänder ryggen till. Det är min bok. Den blå ängeln - i några timmar är hennes liv mitt.
Ganska snabbt upptäcker jag att hon läser samma författare som jag, Gore Vidal.
Jag kommer aldrig att rekryteras av några rånare. "Plötsligt försjunker hon i en bok och verkar helt borta. Vet inte vad klockan är. Opålitlig."
Dessa rånare i Västberga. Vad ska de med pengarna till? Det är så litet man kan köpa för pengar. Har rånarna lånekort på biblioteket? Böcker är gratis om man lånar dem.
Frihet är också gratis. Ifall man inte begår något brott. Då kan frihet bli dyrarare än någonting annat.
Säg mig något mer som inte går att köpa för pengar!

Ingmar Bergmans gaffel och jag

Ifall middagen blir klar någon gång fram emot kvällen så kan jag lova er att vi äter den gratinerade koljafilén med äkta rostfritt bestick från Ikea. Tanken att köpa gamla bestick som tillhört en annan person är mig så främmande att jag... är beredd att konvertera till en annan religion.
Nej. Det vore överdrivet. Men försäljarna påstår att då, ifall man köper Bergmans bestick, så har man alltid något att tala om vid middagen. Det kan hända att mänskor inte äter middag alla dagar.
Tänk på det, bästa småborgerliga auktionsförrättare.
Det är inget fel på er. Men försök inte återskapa Ingmar Bergmans middagsbord i var mans matsal.
Det är feltänkt. Försök få människor att undvika att köpa en död mans bestick. Jag vet - det är för sent.
Men den där idén ni har på Bukowskis - att man i så fall. Utifall man ropar in sagda bestick alltid har ett samtalsämne till hands tyder på en viss naivitet.
Ifall jag själv skulle bli bjuden på middag och värdinnan hälsar välkommen med orden: "Och kan ni tänka er - just de här knivarna och gafflarna har Ingmar Bergman stoppat i munnen i minst 40 år. Så jag köpte dem på Bukowskis : Visst är det pikant!"
Om en värdinna hälsar välkommen med dessa ord. Plus ett förväntansfullt småleende, som om hon skulle få en applåd.
Då.
Död mans gaffel. Var ligger puderrummet, kära värdinna?
Av hänsyn till övriga gäster spolar jag innan jag kastar upp det lilla rotmos jag hunnit få i mig.
Sen springer jag därifrån.
Och försöker glömma. Aldrig i livet att jag klottrar något på ett bord mitt i natten. Jag vill inte minnas.
Vad Bergman verkligen skapade befinner sig i vetenskapliga arkiv.
Att han tyckte det var lika bra att sälja sina kastruller när han väl var död tyder på att han var en konstnär som gjorde film. Det anade väl alla.
Ingen har någonsin sett Ingmar Bergman sälja gamla kaffekppar på en loppmarknad.
Sånt fick andra ta hand om.
Men det han skapade var heligt. Något för evigheten. Och med detta ordnade han i god tid före sin död.
Resten är tystnad. Eller också är det en massa tjatter om schackpjäser. Rekvisita.
Schackbrädet skapade ingen film. Det var Bergman som skapade Sjunde inseglet. Delvis med den idé han fick att man skulle kunna spela schack med döden.
Det var originellt. Hans fantasi, skaparkraften var hans.
Men själva schackbrädet. Hoppa högt i min lilla låda.
Döda ting. Alla ni som betalade för Bergmans arma kvarlevor - hur mår ni idag?

När jag kom bort på BOKMÄSSAN

Otroligt trött är jag på Bokmässan. Såg ni mig där? Det var jag som satt på en scen på en hög barstol och blev intervjuad av Göran Hägglund (kd).
Nej, så var det inte. Jag blev intervjuad av Ulf Elfving.
Han inledde med frågan: Tillhör du kultureliten?
Jag trodde då att jag gått fel och hamnat hos Göran Hägglund. Men det var Elfving som gått fel och hamnat bredvid mig.
Därvid uppstod den någorlunda kända Göteborgs-skandalen. Jag kunde nämligen inte svara på frågorna.
Jag tänkte: Om jag ändå vore Pelle Holmberg. Han med svampböckerna. Pelle Holmberg vet precis. Är det en flugsvamp så vet han det.
Om Ulf frågar honom: Är det här en murkla så får han svar direkt.
Jag har lyssnat på programmet Elfving möter Pelle Holmberg. Ett av de bästa program jag hört. Redigt. Mycket sakligt. Ute i naturen.
En massa publik står och lyssnar. Inne i mässhallen i Göteborg. Allteftersom tiden går börjar publiken klia sig i huvudet.
De anlägger minen: Vet mänskan ingenting?
Svaret är jo. Jo, jag vet en del. Men jag kan inte svara på frågor.
Vilken författare tycker du bäst om?
Om det ändå hade varit ett svampprogram hade jag svarat trattkantarell.
Ifall jag fått frågan: Vilken svamp tycker du bäst om?
Medan inspelnngen pågår ser jag hur teknikerna och Elfving gör uppgivna tecken till varann.
Hur ska de få ihop det här?
Det ska ju vara musik. Var femte minut ska det vara musik.
Det har radiochefen eller kulturministern bestämt. Ni vet sån där musik som ni kan höra i hissar.
Jag hävdar med stor emfas. Alltså gester och utrop. Viftar med armarna och hela kroppen.
Jag tillhör INTE kultureleiten. Jag är kulturarbetare.
Sen talar jag om vad detta yrke innebär.
Det är inte roligt. Att lyssna på. Elfving ser för en gångs skull inte så glad ut. Kulturministern har bestämt att det inte ska vara roligt. Att vara kulturarbetare.
Ändå ska det tydligen vara kultur. I någon form.
Ni såg inte mig? Nej.
Jag vet. Hela mässan var fylld av mäniskor som bloggade om varann. Hallå! Det var jag som hade en marockansk klänning och apelsinfärgade byxor?
Inte ett ord i en enda blogg eller twitter. Inte en bild.
Men i Bokförlaget Atlas monter var det andra bullar. Alla kände igen mig.
Så jag var glad ändå. Inte lika glad som Ulf Elfving. Ty det är han ensam om. Men lite glad var jag. När jag åkte därifrån.
En del passar på mässor. Medan andra, som gör sitt bästa och allt. Medan andra, som jag, som alltid gör mitt bästa och lägger mig mycket tidigt ifall jag ka vara med i någonting.
På mässor passerar jag såsom en osynlig. Men.
Man ska va gla att man är svensk. Som Birgitta Andersson så träffande uttryckte det.
Obs! Detta gäller även i Göteborg, säger jag till mig själv.

Ge upp alla miljöknuttar!

Rubriken är lite överdriven. Men. Ifall ett företag gör en hel bilaga för att man ska köpa deras prylar som alla drivs med batterier och el.
Och det finns ett sådant företag. Och samtidigt skriver: Stäng av vattet under tiden du borstar tänderna!
Då är det en inhyrd miljötomte som fått fnatt.
"Under tiden". Hur lång tid tror ni att det tar? Att borsta tanden.
Det heter medan. Pundhuvud!
Plus: Undrar ni ifall jag kan läsa? Ni tror inte det?
Det är därför ni lått en inhyrd konsult rita en vattenkran som droppar tre droppar vatten och över den har ni ritat ett förbudstecken.
Så att man ska fatta vad ni menar. Är det en ny lag. Eller?
Jag tycker ofta reklam är rolig. Men ifall man känner att säljaren tror att alla kunder är dumma i huvudet så vill jag bara utstöta ett kraftigt GRRRR!
Så dumma är vi inte. Att vi stänger av vattnet.
Vi har annat att göra.

När det plingade i pastorns huvud

Det kan hända att ni missade Tomas Sjödins pling. Han berättade om det i morse strax före sju i radion.
Det var så här: Tomas bodde på ett enkelt hotell med tvättställ på rummet och dusch i korridoren.
Men när han kom ner i frukostmatsalen fick han helt enkelt fnatt.
Så mycket vacker mat hade han sällan sett.
Sjödin är både pastor och författare.
Alltnog blir han sur. För han ska till att skära upp en bit surdesgsbröd. Och det finns INGEN PLATS!.
Buffén är överlastad. Inte en plätt, grumsar Sjödin. Inte ett enda hotell har kommit på att det måste finnas plats så att man kan skära upp sitt bröd.
Han måste gå en extra tur till sitt bord. Lika sur som brödet som han ska börja...
Just då säger det Pling!
Inuti huvet på sagde Sjödin.
Detta är ett i-landsproblem, kommer han på.
- Jag kände mig så ertappad, erkänner han.
Ingen märkte något. Utom Gud förstås. Som ser allt.
Sjödin står där med sitt surdegsbröd och lider. Han tänker på de fattiga i Indien.
I detta ögonblick liknar han min mamma som brukade säga: Tänk på de fattiga i Indien!
Det var när jag inte ville äta upp de otäcka saftsoppor hon påstod var efterrätter.
Men strunt i det.
Sjödin. Maken till mänska att tänka till vid ett frukostbord finns inte. Har ni hör talas om någon som Sjödin?
Man ska inte fylla sin agenda för då blir den full. Och då blir det inget tomrum. Och i så fall så finns risken att man inte upplever något alls.
Utom tomhet. Ifall man har fullt upp.
Livet rymmer inte allt, menar pastor Sjödin. Det krävs rymd.
Man ska hålla ytor i sin kalender tomma.
Försöker fundera ut om han har tagit hårdkokt ägg. Eller är det äggstanning och bacon som gäller i Sjödins fall? Brukar han äta gröt?
Pastej med gurka? Eller är det filmjölk han älskar mest?
Hur full är pastorns tallrik?
Det verkar klart att han lyckas skära upp surdegsbröd. Men sen får man inte veta mer.
Jag vill veta vad folk äter till frukost. Jag är en person som undrar hur man över huvud taget står ut med att se en frukostbuffé i ögonen.
Själv sitter jag med en kopp nattsvart kaffe och en skorpa. Jag blundar.
Men ibland tar jag upp min agenda och kollar så att jag inte missar något möte.
Hur menar Sjödin? Ska man fylla tallriken men tömma agendan?
Blir resultatet då att man upplever mer?
Bäste pastor! Hur vore det om du bara satte dig ner och lät maten tysta mun. Tänk inte på de fattiga i Indien. Koppla av lite och njut.
Det finns många som du, som blir lyckliga av en frukostbuffé. Yipee! MAT! Klockan sju på morgonen.
Ost, skinka. Fruktsallad. Jag har hamnat i himlen.
Det är självklart viktigt att pastor Sjödin tänker på de globala orättvisorna. Att jorden håller på att gå under. Allt det där man brukar se på film.
Men arme pastor, spar detta till dess att du går in i din kyrka. Du har bara ett liv och du har rätt att äta hur mycket som helst. Ingen ser hur många gånger du tar om.
Njut av livet. Och sluta en gång för alla att predika om att man ska hålla ytor i sin kalender tomma. Låt oss fylla våra kalendrar och leva våra liv ifred. Så får du fylla dina tallrikar.
Pling på dig, pastorn och ta en smörgås till. Kort sagt: Cool it, baby!
Jag respekterar din uppenbarelse men kan omtala att i-ländernas problem inte består i att det finns för lite utrymme på frukostbufféerna. Så att man inte kan skära upp limpa hur som helst och riskera att välta ut marmeladburkarna.
I-ländernas problem är något mer komplicerade och för att dessa problem någon gång ska nalkas en lösning så krävs en mängd människor. Vilka fyller sina agendor med tider då de ska träffas och resonera.
Utrymmet på svenska frukostbufféer finns inte med på agendan. Emedan, som du själv säger, pastor Sjödin, livet rymmer inte allt.