Jag har flyttat till en bättre lägenhet - på bloggen förstås

Häng me´ . Precis som ni alltid hänger me´ när Robban Aschberg säger åt er.
Ni vet : Vi är snart tillbaka med nästa grannfejd. Häng me´ då.
Jag tar ingen paus, ingen reklampaus. Utan det handlar bara om att man måste svimma lite då och då.
Nu har jag vaknat upp och andas normalt.
Häng me´ - eller, ifall ni är från Västmanland - Häng mä´ !!! Alles klar???
Här är nya adressen till min blogg:

www.annettekullenberg.se

Jag tar om det igen

www.annettekulllenberg.se

Jag vet att ni fattade redan första gången. Men. Jag är så stolt över min adress. Jag har flyttat. Kul.

Vad kostar en kista?

NI kanske tror att jag är död

Det var en dag i veckan då jag läste en kolumn av Annika. Rubriken var Så sparar du till din egen kista.

Annika vet allt om ekonomi. Bra! Men vad vet om människors rädsla för att bara försvinna i tomma intet. Behöver man någon kista?

En mängd frågor malde och gnagde. Jag blev tvungen att lämna huvudstaden och söka mig till lugnare trakter där själen kan få ro.

Men. Det finns inga lugnare trakter. Jo, jag vet. Det är vackert med natur. När Canada-gäss flyger i stora stim.

Över öppna sjöar. Vassen vissnar sakta. Så här blir det när jag ska försöka mig på lite naturlyrik. Men problemet kvarstår, fastän jag står på en liten brygga den sista dagen i oktober: Hur ska jag spara ihop till kistan?

Samt frågan: Vad spelar det för roll den dagen då en kista verkligen behövs. Då är inte jag med. Jag har hamnat i ett cirkelresonemang. Jag blickar upp i oändligheten.

Canada-gässen i stora flockar.

Fiskarna har gått till botten och simmar inte längre i stora stim.

Den blå bilden är borta och här sitter Jennie och säger: ...alltså.

Forts. följer

Åk till Östermalm om du vill få komplimanger!

Hej på er och glad helg!
Man kan inte vara mer än uppåt när man kommer från Östermalmstorg med omgivningar.
Man står mitt i gatan och så kommer en attraktiv man och säger: Vad snygg du är!
Har aldrig sett honom förut.
Jag: Tack, vad vänlig du...
Borta är han.
I en butik har de satt upp en artikel jag skrivit. Satt upp den i ett särskilt ställ. Bravo Östermalm!
Eftersom jag inte har så bra moral varenda dag så går jag in i en butik. Fastän jag vet att jag inte kommer att gå ut tomhänt.
Oj, vad snygg du är i orange. Vilken vacker ring!
Får jag höra!
Och armbandet!
- Det där säger ni bara för att ni vill sälja!
Nej nej, det vill de inte.
Så då är det bara att handla. En vacker blus. Märkesblus. Jag vet, vad ni tänker. Men det var en scarf till i samma mönster. Men det var en liten väst bakom, på ryggen och sen liksom. Hum.
Det var ingen lös scarf.
Tur att ingen såg mig.
Och sen är den så elegant och du kan ha en liten topp under. Och allt vad det var. Som de sa.
- Så kul att se dig. Att du kom in till oss!
Säger innehavaren.
Jag: Du, jag kommer snart tillbaka.
Det värsta är att jag menade det. Man är inget helgon precis.
Men sen går jag på pumpen, bara så ni vet. Jag går in en boutique för att köpa parfym och möter en kvinna som säger Å de parfym.
Eau de parfum, som det stavas och heter på franska.
Parfum, försöker jag.
Parfym, säger hon.
Jo men, snälla du. Det uttalas så här. Nasalt. Jag ville bara vara vänlig.
Och så uppfattas det också. Försäljerskan säger helt lugnt: Vi uttalar det parfym här.
Jaha.
Fortsätt på den vägen så hamnar ni i helvetet. Tänker jag. Men säger inget i den stilen. Utan ler bara så där som alla parfymflaskor gör.
Har ni sett de där obehagliga rosa flaskorna. Jag vill köpa Joy de Patou. Jag vill. Jag vill.
Men det finns bara en enda flaska i hela Sverige och den kostar 4.500 kronor.
Så det blir inget av med det. Men det blir ett gammalt märke.
De har inte Guerlain. Suck. Shalimar. Det är min favorit av de dofter som Guerlain skapat. Det blir en annan klassisk doft.
Skam den som hänger upp sig på småsaker. In på närmsta kondis. Och där får man tunna pannkakor med sylt.
Östermalm är rena himmelriket.
Tur att jag inte bor där eftersom...ja, hum. Jag såg en del andra vackra ting som jag tänkte köpa men insåg att jag bara har två händer och att...ja, jag stod där på Humlegårdsgatan och kom på att nu får det vara nog.
Då kommer ytterligare en herre spatserande: - Jag älskar dina böcker!
Jag var nära att trilla baklänges, men hur hade det sett ut? När man har...jag vet inte hur många små kassar jag hade i händerna.
Plus cigarrettpaketet och den största tändstickask man kan tänka sig. Bara för att jag aldrig hittar min tändare.
En sällsynt bildad iranier kom och hämtade upp mig och vi talar oupphörligt om Iran och vad som händer ifall landet skaffar atombomb. Om de inte redan gjort det. Sen talar vi om shahen och jag skriver på en stor lapp "Shahernas shah" av Kapuçinski. Den bästa boken ifall man vill förstå bakgrunden till den revolution som till slut stoppade den diktator som kallade sig shah.
Men INNAN denne taxichaufför anländer så kör en helt annan taxi fram och ställer sig på trottoaren. Det är en helt annan man från Iran. Han vill bara prata en stund med mig.
- Har det hänt något i Teheran? undrar jag.
- Ingenting.
Jag börjar berätta om Erich Maria Remarques bok om första världskriget: Från västfronten intet nytt.
- Jaha, säger den iranske taxichaufförn och fortsätter att prata om Iran.
- Du måste skriva: Från Teheran intet nytt, säger jag.
Sen kommer den taxi jag verkligen beställt. Hela stan är avstängd. Vad är klockan? Vad har jag gjort?
Shoppat lite grand. Ingenting att skriva hem om.

Jag sa ju att du är bäst, Calle!

Om du hör några stycken som hurrar så är det vi, flera tusen som står här på Hornstull och surrar. CALLE VANN! Surrar vi. Sen tar vi oss en grillad med bröd och en cola. Och så börjar det om: Heja Calle, Heja Calle!

Nu är det en bit över vattnen bort till dig, så du kanske inte hör så noga. Men så är det.

Vi har stått där ett bra tag, men nu kommer kylan. På söndag är det vintertid. Inget vi vill tänka på just nu.

Utan vi tänker på dig. Du är bäst. På att blogga. På att fira. Ja, vad finns det mer?

Dessutom är du så snäll så man blir tårögd. Det är inte så många som man säga så om. Men det är sant.

FÖRR - när det var kul på Nobelfesten

Läste att Alex Schulman varit på nobelfest och haft tråkigt. Jag förstår honom. Annat var det på den gamla goda tiden då Stig Ramel skötte ruljangsen.

Jag har väl varit på en tolv, tretton nobelfester. I början var vi journalister behandlade som verkliga murvlar. Vi fick inte komma i närheten av vetenskapsmän och fint folk. Utan vi fick ett EGET bord, precis nedanför trappan.

Det bästa utsiktsbordet. BÄSTA BORDET.

Där satt vi murvlar i frack och lång klänning. Vi kände varann och visste att det var lite folkpark över det hela.

Leif Kronlunds orkester spelade till dansen. Rena Skansen egentligen. För där spelade Kronlund när jag gick i plugget.

Stig Ramel, chef för nobelstiftelsen var en Guds gåva till oss murvlar. Vi rörde oss obehindrat och kilade som små möss fram och tillbaka mellan de fina borden och hörde oss för.

Men. På en av dessa fester blev jag helt utscoopad av Per Svensson. Reporter från Expressen.

Sedermera blev han kulturchef.

Det står marskalkar där framme på podiet, studenter i frack och luva, dvs studentmössa.

Och plötsligt svimmar en av dessa unga marskalkar. Faller ihop. Som träffad av en pistolkula.

Äntligen händer det något, tänkte jag och stirrade som en galen. Jag jobbade på Aftonbladet.

Det skulle jag inte ha gjort. Suttit och stirrat.

Under tiden hade nämlign Per Svensson, Expressen, pigg som en vessla, försvunnit spårlöst.

Vart de bär ut avsvimmade marskalkar under nobelfester vet jag än i denna dag inte.

Men Per Svensson vet. Och dagen efter fick jag skämmas.

Expressen toppade med Per Svenssons skildring av den arme mannen som svimmat mitt inför konungens och alla pristagarnas ögon. Det var intervju med den hulkande fästmön.

Frågan är om inte Svensson även hade inside från något sjukhus.

När jag äntligen vaknade till var det för sent. Den avsvimmade hade försvunnit tillsammans med Expressens utsända.

Det var bara att ta skeden i vacker hand och äta efterrätt och svära en omgång. Det var partystämning.

Jag skulle ta igen allt när dansen började. Jag skulle intervjua Anders Wall som inte missat en nobelfest på femtio år. Man förstår honom. Så många ordnar som den mannen har. När ska han visa upp dem?

Det finns fler som har ordnar sedan gammalt. Samt utländska ordnar. Men det är svårt att bära upp ordnar ifall man tillbringar en natt på Spy Bar. Folk fattar inte detta med ordnar. Att människor (enbart män, näranog) kan vara så stolta över sina ordnar är rent ut sagt mystiskt. Men människan är nu en gång ganska mystisk.

När Nobels testamente äntligen räddades till Sverige och alla pengarna fonderades tillhörde Norge vårt rike Så därför fick Norge dela ut fredspriset. Så kan det gå när man är i union.

Konungens valspråk var Brödrafolkens väl. Ni minns inte? Nej, men det var så i början av 1900-talet och kungen hette Oscar II.

Vitsen i början av förra århundradet gick så här: Oscar den ene så blixtrar den andre.

Jag hör till dem som gillar gamla mossiga roligheter. Sånt som de satt och skojade om på Berns för mer än hundra år sedan.

Nuvarande ordning på nobelfesterna är trist. Ledningen har nämligen bestämt att även journalister ska betraktas som människor och bestämt sig för att sprida ut dem, lite var som helst.

En professor kan utan att ana något bli plaeerad bredvid en murvel från en kvällsblaska. Murveln undrar: Vad händer? Hur länge ska vi sitta här?

Professorn som sett fram emot att få umgås med sina gelikar börjar mumla i skägget. Detta var ju ändå Festen och då...ja, pressen tränger sig in överallt.

Kort sagt: Det var bättre förr på Ramels tid.

Därom vet jag besked, ty jag var med.

Hur snäll är Lill-Babs?

Lill-Babs är hur snäll som helst. Det har hon varit hela sitt liv. Varje gång jag läser något om Lill-Babs så är hon snäll. Ibland är det synd om henne, men hon är snäll ändå.

Hon mår, vad jag förstår, oftast bra. När hon hjälper en äldre person med väskan. När hon lyfter upp en barnvagn åt någon, när hon överraskar med presenter.

Hur det hela går till har jag inte en aning om. Jag tror att hon varit gift ett par gånger. Hur gör man för att skiljas och vara snäll. Samtidigt.

Det som är ohyggligt och en fasa för många av oss biter inte på Lill-Babs. Hon är liksom snäll ändå.

Nu är hon även snäll mot sig själv. Det konstiga är att hon äter frukost i en timme. Medan andra äter frukost i två timmar eller tre.

Men en timme räcker och genom att hon kommit på detta trick så är numera Lill-Babs snäll även mot sig själv.

Annars tänker hon mycket på andra. Scenarbetare, servitriser. Varenda en. Hon tänker säkert på små djur och små katter. Det tar inte slut.

Har du någon fråga du skulle vilja ställa till Lill-Babs?

Jag har inte en enda fråga. Det står helt stilla. Sånt är läget.

Hur tänker Fredrik och Filip?

Fredrik och Filip tänker väl som folk gör mest. Vem kan slå dem? Vem vill slå dem? I vaddå?

Jo, jag vet. Spektakulära grenar. Gäsp.

De tycker om att göra tv med sina kompisar. Nu är Felix Herngren med.

Tre män i en båt. Men de är inte Mark Twain. Jag begär inte det.

Jag har en invändning bara. De vill njuta " innan det kommer en massa yngre människor och kör oss av banan".

Det är vad de säger till Svenska Dagbladet.

Tänk om det kommer äldre människor? De får ha sin bana ifred för alla, tycker jag.

Men situationen är hemsk. De är rädda för unga människor. Det är inte jag.

Tanken har dock inte slagit dem att det kan komma äldre människor. Riktiga gamlingar som är 43 år. Tänk om det kommer några sådana.

Vad vill de säga? Att de är rädda för konkurrens?

Jag tror att de är så speciella att ingen vill ta upp kampen. De behöver inte ängslas.

Men hörni grabbar. Plan B. Tänk på att det finns en värld utanför tv.

Sätt er tillsammans och släck alla lampor och bara sitt där och tänk.

Alla lampor har slocknat. Hur känns det? Hur länge står ni ut?

Hela Sverige verkar vara fyllt av människor som är dörädda. När strålkastarna slocknat. Vad händer?

Man ska inte ge människor råd om allt mellan himmel och jord. Jag säger bara: Plan B.

Så att ni har något i beredskap, stackars satar.

Vad som helst med inte Bodström!

Huru tänka de där på Sveavägen där högkvarteret ligger. Ty visst är det väl så.
Igår såg jag sagde Bodis på tv och han var bäst på allt. Tyckte han själv. Ett fel som Bodström gör är följande: Han tänker inte på att det finns människor som kan börja må illa.
I mitt fall händer det när han kallar sig författare. Under en ganska lång tid var jag tvungen att gå förbi en bokhandel där de hängt upp en idolbild av Bodström. Den var så stor att den täckte hela skyltfönstret.
Jag satte upp ena handen som skydd för att slippa uppleva dekadensen, fåntratten som
drar ner oss medborgare i bubblande dypölar varur ingenting kan växa.
Igår satt han (eller stod) i tv och förklarade att han stått i talarstolen i riksdagen och gjort reklam för ännu en "bok". Sen hade han fått kritik för detta tilltag av talmannen.
Då smilade den hala ålen. Vid minnet av åthutningen. Och berättade att det varit reparation på gång och att han då trott att... plus att han hade bett om ursäkt.
Karin Pettersson har nu flyttat från Fokus där hon var en bra chefredaktör till socialdemokraterna. Tydligen för att hjälpa dem att vinna valet.
Det går inte, Karin. Det går inte ifall Bodström ska stå som första namn i Stockholm. En kille som inte fattat att det är slut på mäklarbrickorna nu.
Slut på att beställa in helrör med vodka.
En person som utan minsta skam i kroppen kallar sig författare och sedan ställer på talmannens plats i riksdagen och gör reklam för sig själv kommer direkt från Stureplan. Han har inte ens varit hemma och bytt kläder.
Ifall jag har fel. Ifall det är så att Bodström inte sitter på Stureplan och super så vill jag ställa en fråga: Mannen har tydliga problem. Han representerar ett parti som säger sig bry sig om de svagaste i samhället. Men detta parti, som också säger sig vara för republik, gör ingenting för att hjälpa honom. Min fråga är: Varför hjälper ni inte denne man?
Jag ser hur det blir framöver: Bodström springer in i riksdagen och ropar: Jag är Napoleon.
Då är det så dags.
Att partiet i fråga - (s) alltså - sätter upp Bodström som första namn i Stockholm visar att man redan givit upp huvudstaden. Stockholmare går inte på vilka brats som helst.
Men att samma parti lurat över den förträffliga Karin Pettersson till Sveavägen tyder på ren hänsynslöshet. Mot henne. Vad har hon gjort för ont.
Vad är hennes uppgift? Har de köpt kvast och skyffel till henne. Ska hon skickas ut och sopa upp resterna av Bodström? Har talmannen upprättat en öppen linje till partiets högkvarter? Om oreda utbryter i kammaren.
Å andra sidan - så långt behöver det inte gå. Bodström har själv sett till att han är övervakad. I en av de roller han spelar, författarens, kan han ha fått kunskap om att George Orwell är död. Liksom Huxley.
Det är riktigt. Men den starka känslan att det nu är 1984 och att det är natt klockan tolv på dagen har infunnit sig.
"Vilket monstruöst djur som blir en fasa för sig själv, som plågas av sina glädjeämnen och betraktar sig själv som olycka! Det finns somliga som gömmer undan sitt liv...Det finns fok där man avskyr solen och tillber mörkret."
Det kan faktskt vara så att Bodström inser att han är en fasa. Men att vi som bor i närheten ska förvandlas till människor som tillber mörkret - det har han inte tänkt på.
Vi som redan börjat sakna de långa sommarkvällarnas ljusa löften om att våra liv är vackra.
Nu blir det vår lott att tillbe mörkret. Det är Bodströms fel.
Hjälp oss, Karin Pettersson!

En liten rund gullig dammsugare

Jag måste ha en liten rund dammsugare som går själv och snurrar själv och söker sig längs väggarna. Den gångna helgen har jag klippt ut den ur ett reklamblad. Den är döpt till Rulle av mig. Frågan är ifall jag har dammsugare. Jag måste svara ja. Men. En sån där som man bara släpper loss och sen går och lägger sig på sängen och tittar på tv. Kan det va´ nåt?
Jag tycker det är som hittat. För mig. Nu är det måndag.
Och i DN läser jag om en man som heter Claes. Han tänker sälja allt han har och sedan vandra till ett kloster i Sala.
Vad ska det vara bra för?
Jo, det är bra för då kommer man ifrån känslan av att allt bara handlar om konsumtion. Såna där långa tröttsama artiklar om frihet är inget för mig. Men sagde Claes tycks ha tröttnat på en hel del och jag läser några ord här och där: "...mänsklig utveckling genom att stimulera till reflektion."
Sånt snack gör mig utmattad. Och det är då en liten rund självgående dammsugare kommer till pass. Man kan sätta på den samtidigt med diskmasknen och tvättmaskinen och drömma sig bort och läsa Kafka.
Sen alltså. Inte börja med Kafka. Utan drömma medan maskinerna gör allt jobb. Sen blir man pigg. Allt är rent. Man klappar på Rulle, den lilla dammsugaren.
Och så är det dags för en kopp kaffe plus Kafka.
"När städerskan kom dit tidigt på morgonen - i all sin handlingskraft och brådska slog hon, hur många gånger man än bett henne att försöka undvika detta, så hårt i alla dörrar att det var omöjlgt att helt lugnt fortsätta sova sedan hon anlänt..."
Förvandlingen heter berättelsen som handlar om Gregor Samsa.
Han påminner ganska mycket om Claes Svedberg, som DN skriver om.
Gregor är lite trött på livet.
Städerskan försöker få lite liv i Gregor Samsa genom att kittla honom med en kvast.
Ja, läs själva.
Min enkla tanke är: Tack och lov kommer ingen städerska och smäller i dörrarna. Smarta dammsugare underlättar mitt liv. Alltmedan en helt annan person längtar efter att inte äga något och sitta och sura på ett kloster.
Hur kul är det att inte ha några filmkanaler när vintern kommer?
Eller om man vill läsa om Gregor Samsa:
"- Gregor, ropade någon - det var hans mor - klockan är kvart i sju. Skulle inte du med tåget?"
Finns det någon bokhandel i närheten av det där klostret i Sala?
Undrar en typisk materialist som aldrig får nog av el-prylar som brummar lite grann.

Polanski - olycksfödde gubbe!

Det var dumt av Polanski att våldta en 13-årig flicka för mer än 30 år sedan. Det går aldrig att försvara. Men hallå. Det finns något som heter preskriptionstid. I Sverige är den 25 år för mord. Det gäller alla, vad jag vet. Även den eller de som mördar en statsminister.
Vilka brott som är värst får Gud bedöma. Men människan kan ändå hitta på så här mycket: Vi kan inte förfölja en människa hela hans liv.
Jag bryr mig inte om det faktum att Polanski är en framstående regissör.
Det har inte med saken att göra. Han flydde från sitt brott. Inte ovanligt.
Människor på flykt. Vill ni byta ert liv mot deras? Polanski tog risken. Att leva som en brottsling på flykt.
Men nu får det vara nog. Enligt mitt europeiska sätt att se på saken. Jag förstår mig inte på amerikansk lagstiftning. Det tror jag inte Polanski gör heller. I så fall hade han aldrig rest till Schweiz som nu tänker sig att utlämna den åldrade mannen till USA och deras bödlar.
Att inte förstå är en sak. Men man vet, eftersom man läst en del och sett en del amerikanska filmer, att de, i USA, är kvar på grottbjörnens stadium.
Det är öga för öga och tand för tand. Hämnden är ljuv. Du ska sluta i helvetet. Du ska sona ditt brott medan du ännu lever.
Polanski vet vad våld är. Bättre än jag. Tusen gånger bättre.
Han kan gestalta våld. Han har helt enkelt lärt miljoner människor hur våld kan se ut.
Men det våld han nu själv är utsatt för är sanslöst och bortom rim och reson.
Vi i Europa är inte bättre. Vi har blod på våra händer. Men vi försöker ändå att komma bort från det eviga hatet, hämnden som aldrig upphör.
Tyvärr har protesterna som gäller det faktum att Polanski nu ska utlämnas till USA för att sona sitt brott kommit att handla om att det är just han.
En framstående konstnär. Kulturministrar och andra beskäftiga typer är i farten. Inte minst franska intellektuella gör sitt bästa och tycker att det är för hemskt för att det är Poanski det gäller. De skymmer det stora problemet:
Hur gör vi för att protestera mot omänskliga lagar? Instiftade av Storebror.
Kom tillbaka George Orwell! Eller vad ska man utropa? När en stormakt aldrig får nog.
En stormakt, en val som simmar likt en outtröttlig Moby Dick, för alltid på jakt efter sitt byte.
Det finns lagstiftning i USA, men de som stiftar lagar är upptagna av annat. Afghanistan, Irak. Och en ensam människa åker dit efter dryga trettio år.
Det blir inget God Bless America här.

Svenska Dagbladet! Vilken toppenrubrik!

Det finns inget bättre än en bra rubrik.
Just denna onsdag slår Svenskan till. På ledarplats:
ROLIGARE ÄN SÅ HÄR BLIR DET INTE MED SAHLIN

Det är jag som skrivit det hela i versaler.

Rubrik-klassiker. Roligare än så här blir det inte i Sverige.
Denna totala rättframhet. Gråheten, det vardagliga. Det vi alla känner igen.
Roligare än så här blir det inte ... så det är nog bäst att vi tackar för oss.
Man har inte roligare än vad man gör sig.

Det vore bra om turistbranschen hakade på. Alla hotell, alla dessa lunchrestauranger som stänger klockan 14. Roligare än så här...
Ärlighet varar längst.
Ledaren innehåller en del citat av Sahlin. "Klassresor ställs in. Vägen till frihet blir längre och längre..."
Det är svensk politisk retorik. Roligare än så blir den inte.
Men hur kul är motståndaren på ledarsidan som invänder: "Politiskt trams."
Själv har jag aldrig varit på en enda klassresa. Vägen till frihet, som Sahlin uttrycker sig.
Det är rena Sartre. Blandat med Harry Martinson.
Men. Jag vet. Det handlar om skatter.
Det blir inte roligare än så. Skatter.
En valrörelse som handlar om skatter. Man vill lägga sig ner och dö.
Men så läser jag rubriken en gång till.
Den är på pricken. Tristessen. Svenskan - ni har fångat alltihop i nio ord.
Frihet och trams. Det är inget att hänga upp sig på. Vanliga fraser.
Frihet anser jag vara omöjligt att definiera. Det har filosoferna försökt göra i några tusen år.
Vad menas?
Vägen till att definiera frihet blir allt längre. Det kan jag gå med på.
Har varje människa en fri vilja?
Ni märker hur det blir. Man trasslar in sig.
Vi har de politiker som passar oss. Jag kan till och med tänka mig att det finns misslyckade svensexor där en del män, utklädda till ballonger, utbrister: Roligare än så här...
Undermedvetet har jag letat efter en sammanfattning. Var befinner jag mig? Jo, i landet "Roligare än så här blir det inte..."
Svenska Dagbladet har idag givit mig en kompass på den långa vägen genom Sverige. Vad jag vet är det bara två personer som givit sig ut på den: Robert Aschberg och Gert Fylking.
De gick från Ystad till Haparanda. För att ... ja, man vet inte riktigt varför.
Men dessa två beundransvärda män muttrade hela tiden: Roligare än så här...
Jag är säker på att de höll sig uppe med dessa ord.
En gång kommer vi att få läsa en lång essä där de beskriver sin oändliga vandring längs den väg som bara blev längre och längre.
Denna essä har titeln: Roligare än så här blir det inte...
Tack allihopa. Ni som vandrar, ni som söker friheten och tack till det geni som kom på rubriken.

Hoppas att FILTER inte får pris!

Det finns en tidskrift som heter Filter. Antingen ni läst den eller inte. Enligt de två grabbar som gör den är den bäst av alla tidskrifter i norra Europa.
I söndags hade Dagens Nyheter flera sidors reklam för detta magasin som kommer ut varannan månad. Obetald reklam i form av reportage.
Det kallas så ifall det står ett journalistnamn under. "Reportage". My foot.
Upplagan ökar och hyllningar haglar, stod det i reklamen.
Det handlade alltså INTE om bibeln eller koranen.
De två män som gör tidningen är 37 och 42 år. Och den reporter som låg vid deras fötter och dreglade är väl ... ja, 38 kanske.
I det näst sista numret fanns "en uppmärksammad intervju med Killing-gäget inför deras Dramatenpjäs."
Vem har läst detta nummer? Näst senaste. Om en tidskrift som kommer varannan månad.
Killing-gänget är väl också en massa grabbar som är cirka 37 år.
En av de mest tröttsamma åldrar som förekommer i Sverige för närvarande.
Jag har läst en del i nummer 1 av Filter som där publicerade ett otäckt reportage om nazisten Carl Lundström.
Jag tycker inte han behöver någon reklam. Hemma hos mig fick hans namn inte nämnas. Det berodde på att hans föräldrar, farbror Kalle och tant Gunvor hade drabbats hårt. De var mina föräldrars vänner.
Farbror Kalle Lundström ägde Vasa-bröd, allt som hade med hårt bröd att göra. När han dog ärvde ende sonen Carl allting. Han var nog den förste som sålde ut ett helsvenskt familjeföretag.
För pengarna finansierade han svenska nazister.
Det försökte jag förklara för Mattias Göransson, en av Filters redaktörer. Han flinade med sina spetsiga tänder och pekade på texten: Det står där.
Vad jag än sa så pekade denne Göransson och sa: Det står där!
Var det något slags scoop han menade? Jag bslöt mg för att aldrig någonsin läsa den där tidskriften.
Ingen nazistpropaganda för min del. Sån propaganda kan lätt förkläs i så kallade reportage.
Ungfär som Dagens Nyheter nu förklär sin reklam för Filter till reportage.
Tro dem inte.
I sanningens namn ska påpekas att det finns en kvinna i redaktionen. Ika Johansson. Hon ser glad ut på den lilla lilla pyttebild där hon får förekomma.
"Filterredaktörernas stora lidelse för det tryckta ordet..."
Jaha. De kanske får pris som bästa nykomling. Avdelning floskler.
Det finns något som heter Tidskriftsgalan.
Den är till för herrar, kan man tänka.
I reklamreportaget finns stora bilder på två snillen till som arbetar på Filter: Ola Carlson, art dirctor.
Samt en som heter Erik Almqvist. Han kan bli "årets journalist".
Inga galor för min del. Inga reklam-reportage.
Inte hela högar med grabbar som är mellan 35 och 42 år och påstår att de är bäst och kan allt.
Det är i så fall bättre att ge den lille lortgrisen en grindslant eller den fattiga änkan en skärv.
Människor som är intresserade av att läsa hänvisas av mig till biblioteken. Där finns böcker. Och tidskrifter. Som man kan bläddra i.
Det räcker. Eller är ni av annan mening?

Min status är hög. Som ett hus.

Hur kan jag påstå att jag har någon status? Det beror på ett sms. Där står det: Jag är i New York. Hörde inte när du ringde.
Nej, det var ju synd. Hon som bara "är" i New York heter Malena.
Man vet ingenting om sina medmänniskor. Man tror att de är hema i sin lägenhet på söder. I vart fall är hon vacker som en modell. Och nästan i samma ögonblick som jag får detta sms och känner mig själv som en världskändis - finns ingen anledning - så läser jag om Irving Penn.
Och börjar tänka tillbaka.
Vem kunde tro att han lever. Han är 92 och fotograferar mode. Fortfarande. Jag skulle tro att det är Penns bilder som väckte mitt intresse för elegans.
Eller om det var fru Penn. Lisa Fonssagrives. Hon var modellen. Det var alltid foton i studio. Lisa var lång, smal, hade lång hals och var svenska.
Hon hade en otrolig stil. Vi talar nu om slutet av 40-talet och 50-talet. Det var då jag började stirra på de där bilderna som hennes man tog. Hon var som en svan. Penn, fotografen, var och är ett geni.
Han är raka motsatsen till Cartier Bresson. Han tog inte en bild av en slump. Det var ateljéfotografering. För mig var det perfekta bilder. De var som sagor.
Jag var så stolt över Lisa. Hon kom från Uddevalla där hennes far var tandläkare och hette Anderson. Men han bytte namn till Bernstone.
Bärnsten. Det var sånt som tandläkare kunde hitta på förr i tiden.
Irving Penn som är änkling sedan många år fortsätter att publicera sina bilder. I Vogue.
Här visas inga bilder. Det är nog förbjudet.
Jag undrar hur många flickor, kvinnor som präglats av Penns bilder. Om han var i Marocko eller Paris - det spelade ingen roll. Det var ateljé, inte ett hårstrå låg på sned.
Det var perfektionen. Och han fortsätter på samma sätt.
Det finns böcker med bilder av Penn, det pågår alltid någon utställning.
Penn kommer att leva tio år till. Tror jag. Och hans fru Lisa är odödlig. Hon kallade sig själv för
klädhängare.
Det här är inte så länge sedan. Trots allt. Hennes karriär som modell var väl slut i mitten av 50-talet. Då började hon själv göra kläder, började skulptera - i marmor, brons, fiberglas.
Lisa levde tills hon var 80 år.
Hon är en ikon. De där aftonklänningarna. Det där sällsynta. Det exklusiva.
För mig är hon på sätt och vis alla tiders modell. Jag läste mängder av reportage om henne.
Tanken att hennes man fortfarande arbetar och ställer ut och är lika evig som sin fru fascinerar mig. Här kan vi tala om Vintage.
När jag får ett sms från New York börjar jag läsa om och tänka på Irving Penn. Och sedan tänker jag: Hoppas han får syn på Malena. Penn borde fotografera henne.
Det vore som en saga. Om Malena blev upptäckt. Hon är en verkligt bra galge.
Sånt händer inte i verkligheten, säger ni. Nej, jag vet. Men att en fotograf som Penn fotograferar mode vid 92 års ålder. Det händer varje vecka. Jag meddelar detta till dem som aldrig riktigt vill tro på mig. Det är sant! Obs!

Bästa rubriken på många år!

Expressen slår rekord. Förlåt reklamen. Men tidningen ifråga sätter följande rubrik:
SÖKES:
FOLKKÄR KVINNA

Det är en av de där rubrikerna som blir en klassiker. Datum 2 oktober 2009.

Hur ska det gå för oss svenska kvinnor? Är vi inte folkkära?
NEJ. Vi duger icke.
Vi duger inte åt Oldsberg. Jag är trött på den mannen. Säg vad ni vill om den saken.
Men en tv-stjärna som ständigt löneförhandlar via medier. Som köper herrgård och är nära att gå i konkurs men räddas via gratisannonser i pressen.
Ibland blir han sjuk. Då kommer han på löpsedeln.
Tänk på en sak - alla ni som vill bli kända.
Ni kan inte påstå att ni är kända ifall det inte står på löptsedeln när ni har brutit en tå.
Kvinnor kan i och för sig bli kända. Ifall de dör i fasansfulla olyckor. Då kan de komma på löpsedeln. Utan att kunna uppleva att de ÄNTLIGEN blev kända. Det kom för sent.
Minns ni när Arne Hegerfors kom på löpsedeln varje gång han snubblade och ramlade på golvet. Han fick hemskt ont i ryggen. Fler exempel mottages gärna.
Det är någonting sjukt med detta daltande med män som får en sticka i fingret eller misslyckas i sin jakt på folkkära kvinnor.
Kända män som misslyckas, saknar pengar. För tillfället. Eller blir övergivna av kvinnor som INTE STÅR UT. Män som skjuter rådjur från badrumsfönstret blir kända i all evighet.
De hamnar på löpsedeln. De säljer. Det kan helt enkelt inte vara sant att de inte klarar allt!
Läs och häpna!
Medan fattiga, övergivna kvinnor som TV har glömt. Tror ni att de hamnar på löpsedeln?
Svaret är NEJ!
Enda chansen är ifall de talar ut om att de är alkoholister. Som Susanne Reuter. Hur kunde du Susanne?
Kvinnors enda möjlighet att bli omskrivna och få rubriker är fylla.
Att de talar om att...oj. De dricker för mycket. Men nu har de slutat.
Sånt behöver aldrig Oldsberg ägna sig åt. Alla vet att han aldrig någonsin dricker för mycket.
För hans del räcker det med att han inte kan hitta en folkkär kvinna.
Sen är det klippt. RUBRIK.
Tänk er själva hur det blir i vinter ifall han halkar på en osandad väg.
Hoppas inte. För hans egen skull.
Men jag ser rubriken framför mig: OLDSBERG FÖRD TILL SJUKHUS - HALKADE PÅ VÄG TILL TV.
"Filip och Fredrik på väg till sjukbädden.
Oldsberg: Det gjorde ont. Men jag klarar mig nog."
Sen kan de heta Zelmerlöw hur mycket de vill. De kommer inte på löpsedeln ifall de halkar.
Det gråter jag inte för. Det finns annat som är värre.
Under en period kom Gudrun Schyman på löpsedeln. Ni vet varför. Kvinna. Full. På offntlig plats. Det finns inget annat sätt.
Gry Forssell: Folkkär man sökes.
Det blir ingen löpsedel.
Slutsats: Kvinnor kan helt enkelt inte bli kända. Ifall de envisas med att vara nyktra.
Men är de fulla och rumlar runt och slår ner vakter och gormar och har sig. Då blir de kända. Men FOLKKÄRA. Nej, det blir de inte.
Utan usch!

Lördag morgon och Susanne Ljung. Stil! Toppen-stil!

Klockan åtta på lördag morgon inträffar Susanne Ljungs kulturprogram Stil. Man blir uppåt.
I morse får hon med allt. Smycken. Mannen som kom från Sicilien, Fulco de Verdura. Han som började göra stora smycken.
Och var släkt med mannen som skrev Leoparden, hertigen av Lampedusa. En av mina favoritböcker. Den är en skildring av aristokratins dekandens på Sicilien. 1860-talet. Ungefär fem år senare skulle Italien enas.
Och Lampedusa krev bara denna enda bok vid 59 års ålder.
En svensk kännare träder in i progammet inträder. Han kan dessa smycken som först kom till under den strikta Coco Chanels översyn.
Därefter byter vi scen. Vi är i New York. Och 70 av dessa smycken ska ställas ut i sju dagar.
Verdura hade kunder som var miljonärer. Bland dem Greta Garbo.
Han vill inte träffa någon, inte bli känd. När de fina kunderna kom och bad om några ord fick personalen order om att meddela: Verdura är död.
Han gjorde en tiara av dyrbara stenar som liknar en indians fjäderkrans.
Men kunden var en amerikanska vars man blivit ambassadör i England. Hon ville slå ut den engelska societeten med deras ärvda trista tiaror.
Plötsligt dyker Salvador Dalí upp. Han har funnit en tvillingsjäl. Vi får veta att Dalí bara kan följande ord på engelska: I have come for my money!
Jag som studerat Cole Porter, historia, musik, texter, blir inte förvånad. Det är förstås Cole Porter som finansierar galleri eller butik , ja lite av varje. Och beställer cigarrett-etuier. Det gör även Cole Porters fru Linda.
I detta program som i sin kärna handlar om hur det gick till när de små, exklusiva, ärvda smyckena fick konkurrens.
Av en ädling som var en stor och på sätt och vis surrealistisk konstnär. En sicilianare som ville ge världen mer fantasi.
Dalí gör också smycken. Och nu och en god tid framöver kan vi se Dalí på Moderna museet.
Var kommer allt ifrån? Det kan vi inte veta. Hur fick Dalí sina delvis morbida idéer?
I programmet Stil får vi så många ledtrådar till 40 och 50-talen att vi börjar leta i våra böcker och läsa mer och vi beger oss till Dalí. Trots att vi, i alla fall jag, varit i Figueres där Dalí-muset finns (Katalonien) och Cadaqués, där Dalí bodde.
Dalí blev, som en och annan kanske erinrar sig, utesluten ur surrealisternas grupp. Om det var Bréton som höll yxan. Jag vet inte.
Men skälet var att Dalí var för kommersiell. Han var väl som Warhol. Men mycket tidigare.
Dalí - en förgångare. Jag har inte riktigt sett honom så.
Men i Susanne Ljungs program finns så många trådar att man måste tänka efter.
Hur är det med Dalí egentligen? Och med Gala, hans fru. Som påstods ligga bakom allting.
Kort sagt: Tvivlet på mitt eget omdöme gör sig märkbart. Ett gott tecken.
Solen skiner denna friska oktobermorgon. Kan man bli på annat än gott hurmör?
Tack Susanne!

Dagens Nyheter - varför plågar du mig?

Det är så här. Jag har svårt för Dagens Nyheter. Den är, tycker jag, alltför tråkig. Även jämfört med andra svenska dagstidningar som inte är för roliga.
Mottot är i allmänhet: Vi gör allt för läsarna inte ska skratta!
Dagens Nyheter är värst i all sin tristess. Men. Jag fick ett erbjudande i somras. DN för 19 kronor i en månad
Kör till, sa jag till mig själv. Var inte så tyken!
DN kom. Första numret innehöll en artikel där P.O Tidholm förklarade hur värdelös Tomas Ledin är.
Allt var som vanligt i DN. Den där artikeln hade jag läst tio gånger under de år jag läste DN.
Sen kom ett nummer med en nylansering av Kulturen.
Ett enormt foto av Kerstin Ekman prydde första sidan på denna nylansering. Ekman såg inte glad ut. Det brukar hon inte göra. Men, som "alla" vet, så har DN:s kulturchef Maria Schottenius doktorerat på sagda Ekman.
Så vad skulle Schottenius ta sig till? Det fick bli Ekman. Som vanligt. Jag slängde en blick in i Ekmans vattniga ögon och beslöt mig för att inte läsa en rad.
Jag var prenumerant en enda månad. Vad angick detta mig?
Sen ringde de från DN och erbjöd mig ett bra pris för ett halvårs prenumeration. Jag sa ja.
För att försöka uppnå mitt stora mål - att bli en innemänniska som begriper vad folk talar om.
Jag hade fram till denna stund tänkt att det räcker med att höra på radion om det stått något särskilt på DN debatt.
Och sen somna om.
Så fort räkningen kom betalade jag.
Sen bröt helvetet löst. Överdrift. Men det synes mig som om DN nu gör sitt bästa för att trakassera mig för alla de år då jag inte läst tidningen.
De skickar mig varje morgon 2 (två) ex. De läggs ovanpå Svenska Dagbladet, Sveriges bästa dagstidning.
Det finns en tidningshållare utanför min dörr. Där trängs 3 (tre) tidningar och försöker hålla i varann för att inte trilla ner på golvet.
Jag blir mycket trött. Jag får dessutom ett reklambrev undertecknat av chefredaktören. Han undrar om jag är nöjd.
Man ska svara till en reklamavdelning.
En dag ringer en man från Dagens Nyheter och undrar om jag vill förnya min prenumeration.
Jag: - Det har jag redan gjort!
Han: - Jo, men nu när det gått en månad drygt.
Jag:- Hallå där. Jag har förnyat och betalat. Därför undrar jag om ni kan SLUTA att skicka mig 2 (två) ex. varje dag. Släng era tidningar själva. Om ni tillåter denna anmärkning. Sluta plåga mig, snälla ni!
Han: - Va? Jag ska kolla här. Ja, det stämmer. Det har blivit något fel här.
Jag: - Det kan man lugnt säga. Jag tänker inte betala extra!
Han:- Självklart inte!
Nästa dag får jag en enda Dagens Nyheter. 1 ex (ett).
Äntligen. Försöker bläddra igenom och fastna någonstans. Inte så enkelt.
Men.
Säg den lycka som varar beständigt.
Dagen efter får jag 2 (två) DN. Igen.
Och så har det fortsatt.
Varje morgon samma sak. Hur mycket pengar har de? Får alla prenumeranter två ex? För att sälja vidare eller helt enkelt ge bort ett exemplar?
Hur går det ihop med budgeten?
De kanske inte har någon budget?
Varje teori. Eller gissning. Vad du än kommer på. Mottages tacksamt i form av en kommentar.
Mitt liv kan inte fortsätta på detta sätt. Jag är nu helt begravd av Dagens Nyheter, en tidning jag helst inte vill läsa.
Eftersom jag inte driver fiskaffär kan jag inte ens använda allt detta papper för att slå in strömming i.
Alla förslag om att jag ska starta fiskeaffär tillbakavisas. Det är nämligen alltför svårt att få tag på gös.

Roman Polankski och nollan Magnus Sundholm

Roman Polanski har gripits i Scheiz och riskerar utlämning till USA. Han begick ett brott gör 31 år sedan.
Polanski är en av världens förnämsta filmregissörer. Han har givit oss, publiken, så mycket att han skulle - i rättvisans namn - få slippa Magnus Sundholm.
Denne är nöjeskrönikör i Aftonbladet. Han skriver från Hollywood där han har bott alltför länge, vad jag förstår.
Igår, fredag, skriver Sundholm och anklagar Polanski. Sundholm skriver helt enkelt av vad amerikanska medier lägger Polanski till last. Det rör sig om en våldtäkt på en 13-åring för 30 år sedan.
Detta räcker som sakupplysning. Men. I detalj beskriver Sundholm hur övergreppet gick till.
Det är den värsta sortens journalistik som existerar. Blåögda kändisputtar som gottar sig i gamla brottsprotokoll. Skadeglada och intresserade av att tjäna ännu mer pengar på Gamla Skandaler.
Puritanska, konservativa murvlar i det republikanska Californien får tjäna som källor. Kan man mjölka ur lite mer ur den där våldtäkten?
Sundholm förefaller så att säga helkorkad och refererar tll en kolumnist i Los Angeles Times, Steve Lopez: Skulle de ha engagerat sig lika hårt för en vanlig" sexbrottsling för att han vunnit en Oscar?
"De" är t.ex. Martin Scorcese, David Lynch, Debra Winger.
Sundholm inser inte att han skriver för en svensk publik. Hans uppgift är väl för höge farao att redogöra för preskriptionsreglerna när det gäller brott.
I Sverige preskriberas ett mord efter 25 år. Det gäller även ifall offret är en statsminister.
Har ingen skyldig kunat påträffas och dömas så försvinner brottet.
Frågan från en svensk publik är: Hur ser preskriptionsreglerna ut i Caifornin, där brottet begicks? Eller är det kanske ett federalt brott? Troligen inte.
Finns det en allmän opinion eller några liberala grupper som arbetar för att sänka preskiptionstiderna?
Skall en person som är misstänkt för våldtäkt kunna förbli misstänkt för detta brott hela sitt liv?
Sundholm har i sin enfald dömt Polanski. Men någon rättegång har inte ägt rum.
Så här avslutar Sundholm sin krönika:
"En sak är klar. Att som Polanski ha Woody Allen på sin sida i det hr fallet torde inte öka sympatierna för den fällde - särskilt inte utanför Hollywoods gränser".
Jaså, minsann. Det handlar inte om Polanski, du Sundholm. Gör dig inte till!
Yttrandefrihet är självklart av godo. Men alla idiotier behöver inte tryckas.
Sundholm skriver på fredagar. Ibland gör han verkliga bottennapp. I Aftonbladet kan ni se hur botten har gått ur på sidan 7 i Nöjesbladet.
Hur är det möjligt? Lågenvattenmärke är bara förnamnet.
Ursäkta så mycket att jag använder denna fras "...är bara förnamnet."
Ibland kan man inte låta bli.
Gå hem och dra några gamla skvallertidnngar över dig, Sundholm.
Eller sup dig full. Vad som helst. Jag begär inte att du ska börja tänka, eftersom det vore för mycket begärt.

Calle, jag vet att du minns din mamma

Ända sedan jag läste Calle Schulmans inlägg i Expressen (sidan 4, 30 sept) har jag känt mig melankolisk.
Han skriver om "små små band mellan en pappa och en son som tillsammans blir oerhört starka kättingar som håller hela livet ut."
När han tänker på sin mamma minns han inget liknande. "Minns inga bus".
Ja, vad är minnen? Är det exakta händelser som man kan vårda och senare under livet vrida och vända på. Och läsa in en speciell betydelse i.
Mamma. En sån som jag själv. Är det så att vi står och diskar.
"Så fort pappa tog sig tid var det något extra".
Jag försöker förstå detta. Men mamma finns där hela tiden. Och minnet av mamma är helt annorlunda. Det kan vara en färg, lusblå som köksgardinen. Det kan vara när mamma öppnar fönstret första vårdagen.
Sen kan det vara mamma som serverar korvgryta två dagar i rad för att hon glömde... och så är det mamma som glömt igen
Mamma finns det ingen mjölk? Finns det ingen ost?
Även om man har vuxna barn, som jag, så hoppar jag till ute på stan. Det är när något barn ropar högt och misslynt: Mamma!
Vad har jag nu glömt? Bröd, kan det vara.
Calle skriver att "vi från nu kommer att lära våra barn annorlunda."
'Det är oklart vad han menar. Det går nog inte att lära barn vad de ska minnas. Vuxna människor är barn inuti och de minns vissa saker som följt dem.
När det gäller mamma. När mamma ger dig beröm, Calle. När mamma parar ihop alla dina sockor. Och när mama ligger där på golvet i varuhuset och försöker få på dig nya pjäxor.
Det kan ibland vara lättare att minnas pappa. Eftersom pappa så sällan har tid. Så när han har tid så minns man det.
Men mamma, har hon alltid tid? Calle, minns du när mamma sa: Jag går och lägger mig oh vilar ett tag. Säg till när portatisen är klar.
Såna misstag gör mammor. Mamma beundrar sina barn och tror att de vet när potatisen är klar. Så hon vilar sig och somnar till och vaknar av att det luktar bränt.
Och där mitt på spisen står kastrullen och potatisen är torrkokt och sitter fast i botten.
Då minns du hur mamma suckar, Calle. "Men jag sa ju att..."
Som många mammor säger när de försökt.
Och så är det en sak med mammor att de vet var bären växer så det är nog så att du fick ditt första smultronstrå av mamma. Var det så, Calle?
Att leta i sitt inre efter minnen av mamma tar sin tid.
Och Calle kan inte hjälpa att han växer upp i ett samhälle där tiden tagit slut. Men när han var barn fanns det tid.
Så kanske är det så att det tar tid med mamma. Mamma växer fram när du tar tillbaka tiden.
Jag vet inte hur man fångar tiden, återför den in i sitt eget liv och ser till att den alltid finns där. Om man springer ut på en äng med en fjärilshåv så kommer tiden tillbaka för då springer man långt och tiden både försvinner och kommer tillbaka.
Och där står mamma bakom bärbuskarna: Calle, jag har hittat vildhallon!
Men nu är det höst och då kan man fånga tiden genom att sätta sig på ett fårskinn på en brygga och där kan man sitta och fiska.
Inte en enda fisk nappar men tiden kommer tillbaka och där står mamma och säger: Vet du vad Calle, jag har stekt strömming. Som du tycker så mycket om.
Och sen ska vi läsa om Alfons Åberg.
Visst minns du?

Nä nu jävlar i min lilla låda

Heja Östhammar. Jag är inbjuden till er ORDFESTIVAL. Ett mycket finare ord än bokmässa.
Varje år är det ordfestival mellan ett och fem en söndag och jag ska upp i Roslagen och prata. Det kommer skärgårdsgubbar med grått skägg och Vegamössa.
Enligt uppgift är en hel hög ur släkten ´an ´Österman på väg.
Jo, man får kaffe och doppa.
Roslagen i oktober. Inte en sommargäst i sikte. Men författare. Alla är åkej och så.
Men så är det Björn Ranelid. Han ska också dit. I valet mellan Ranelid och Anna Anka. Tvinga mig inte att välja men de talar på samma sätt och är uppfyllda av sig själva.
Vi ska hålla till i Missionskyrkan och jag lovar att Ranelid kommer att suga i sig all luft och att alla kommer att svimma på grund av syrebrist.
Har läst att den ende riktige cowboy som finns kvar i Sverige, Robban Aschberg, fått kritik för att han dragit en fräckis när han intervjuade Anna Anka.
Kritiken kommer från en yngre generation som inte gjort lumpen, som aldrig varit en tvättäkta bokstavskommunister och aldrig slagit ner folk på stan. I sin ungdom. Eller supit sig äkta dyngraka. Med mera.
Så här var Robbans fräckis. Samtalet kom in på att Anna Anka misshandlat sin man Paul Anka med is.
Vilket hon självklart förringade. Det var bara en liten isbit som råkat halka på Paul Ankas huvud på ett oturligt sätt så att blodvite uppstått. Sånt är ingenting i Hollywood.
Vet du vilken den bästa isen är, undrade Robban. Och svarade själv: Det är klitorisen.
Ska detta vara något att himla sig över?
Nä, hörni alla purister, ni verkar lite väl känsliga.
Eller också kan det vara så att ni aldrig hört Gert Fylking dra en fräckis.
Fylking är virtuos även på detta område.
Av olika skäl är varken Robban eller Fylking inbjudna till Ordfestivalen i Missionshuset i Östhammar.
Men det är alltså Ranelid. Senaste gången jag råkade honom hörde han sig för: Var ska Annette Kullenberg sitta? Jaså där. Ja, då sätter jag mig på så långt avstånd från henne som möjligt.
Den listiga läsaren inser vilken typ av man som jag föredrar.
Som ledtråd kan jag ange att något Paul Anka ska vi inte ha. Vi ska inte ha det trist och tjäna en massa pengar utan vi ska resa runt och festa. Medan tider är.
Och från Missionshuset sätter jag högsta fart mot stadshotellet. Östhammar! Ni har väl stadshotell? Samt smör ost och sill. Och biff med lök.