Jag har flyttat till en bättre lägenhet - på bloggen förstås

Häng me´ . Precis som ni alltid hänger me´ när Robban Aschberg säger åt er.
Ni vet : Vi är snart tillbaka med nästa grannfejd. Häng me´ då.
Jag tar ingen paus, ingen reklampaus. Utan det handlar bara om att man måste svimma lite då och då.
Nu har jag vaknat upp och andas normalt.
Häng me´ - eller, ifall ni är från Västmanland - Häng mä´ !!! Alles klar???
Här är nya adressen till min blogg:

www.annettekullenberg.se

Jag tar om det igen

www.annettekulllenberg.se

Jag vet att ni fattade redan första gången. Men. Jag är så stolt över min adress. Jag har flyttat. Kul.

Vad kostar en kista?

NI kanske tror att jag är död

Det var en dag i veckan då jag läste en kolumn av Annika. Rubriken var Så sparar du till din egen kista.

Annika vet allt om ekonomi. Bra! Men vad vet om människors rädsla för att bara försvinna i tomma intet. Behöver man någon kista?

En mängd frågor malde och gnagde. Jag blev tvungen att lämna huvudstaden och söka mig till lugnare trakter där själen kan få ro.

Men. Det finns inga lugnare trakter. Jo, jag vet. Det är vackert med natur. När Canada-gäss flyger i stora stim.

Över öppna sjöar. Vassen vissnar sakta. Så här blir det när jag ska försöka mig på lite naturlyrik. Men problemet kvarstår, fastän jag står på en liten brygga den sista dagen i oktober: Hur ska jag spara ihop till kistan?

Samt frågan: Vad spelar det för roll den dagen då en kista verkligen behövs. Då är inte jag med. Jag har hamnat i ett cirkelresonemang. Jag blickar upp i oändligheten.

Canada-gässen i stora flockar.

Fiskarna har gått till botten och simmar inte längre i stora stim.

Den blå bilden är borta och här sitter Jennie och säger: ...alltså.

Forts. följer

Åk till Östermalm om du vill få komplimanger!

Hej på er och glad helg!
Man kan inte vara mer än uppåt när man kommer från Östermalmstorg med omgivningar.
Man står mitt i gatan och så kommer en attraktiv man och säger: Vad snygg du är!
Har aldrig sett honom förut.
Jag: Tack, vad vänlig du...
Borta är han.
I en butik har de satt upp en artikel jag skrivit. Satt upp den i ett särskilt ställ. Bravo Östermalm!
Eftersom jag inte har så bra moral varenda dag så går jag in i en butik. Fastän jag vet att jag inte kommer att gå ut tomhänt.
Oj, vad snygg du är i orange. Vilken vacker ring!
Får jag höra!
Och armbandet!
- Det där säger ni bara för att ni vill sälja!
Nej nej, det vill de inte.
Så då är det bara att handla. En vacker blus. Märkesblus. Jag vet, vad ni tänker. Men det var en scarf till i samma mönster. Men det var en liten väst bakom, på ryggen och sen liksom. Hum.
Det var ingen lös scarf.
Tur att ingen såg mig.
Och sen är den så elegant och du kan ha en liten topp under. Och allt vad det var. Som de sa.
- Så kul att se dig. Att du kom in till oss!
Säger innehavaren.
Jag: Du, jag kommer snart tillbaka.
Det värsta är att jag menade det. Man är inget helgon precis.
Men sen går jag på pumpen, bara så ni vet. Jag går in en boutique för att köpa parfym och möter en kvinna som säger Å de parfym.
Eau de parfum, som det stavas och heter på franska.
Parfum, försöker jag.
Parfym, säger hon.
Jo men, snälla du. Det uttalas så här. Nasalt. Jag ville bara vara vänlig.
Och så uppfattas det också. Försäljerskan säger helt lugnt: Vi uttalar det parfym här.
Jaha.
Fortsätt på den vägen så hamnar ni i helvetet. Tänker jag. Men säger inget i den stilen. Utan ler bara så där som alla parfymflaskor gör.
Har ni sett de där obehagliga rosa flaskorna. Jag vill köpa Joy de Patou. Jag vill. Jag vill.
Men det finns bara en enda flaska i hela Sverige och den kostar 4.500 kronor.
Så det blir inget av med det. Men det blir ett gammalt märke.
De har inte Guerlain. Suck. Shalimar. Det är min favorit av de dofter som Guerlain skapat. Det blir en annan klassisk doft.
Skam den som hänger upp sig på småsaker. In på närmsta kondis. Och där får man tunna pannkakor med sylt.
Östermalm är rena himmelriket.
Tur att jag inte bor där eftersom...ja, hum. Jag såg en del andra vackra ting som jag tänkte köpa men insåg att jag bara har två händer och att...ja, jag stod där på Humlegårdsgatan och kom på att nu får det vara nog.
Då kommer ytterligare en herre spatserande: - Jag älskar dina böcker!
Jag var nära att trilla baklänges, men hur hade det sett ut? När man har...jag vet inte hur många små kassar jag hade i händerna.
Plus cigarrettpaketet och den största tändstickask man kan tänka sig. Bara för att jag aldrig hittar min tändare.
En sällsynt bildad iranier kom och hämtade upp mig och vi talar oupphörligt om Iran och vad som händer ifall landet skaffar atombomb. Om de inte redan gjort det. Sen talar vi om shahen och jag skriver på en stor lapp "Shahernas shah" av Kapuçinski. Den bästa boken ifall man vill förstå bakgrunden till den revolution som till slut stoppade den diktator som kallade sig shah.
Men INNAN denne taxichaufför anländer så kör en helt annan taxi fram och ställer sig på trottoaren. Det är en helt annan man från Iran. Han vill bara prata en stund med mig.
- Har det hänt något i Teheran? undrar jag.
- Ingenting.
Jag börjar berätta om Erich Maria Remarques bok om första världskriget: Från västfronten intet nytt.
- Jaha, säger den iranske taxichaufförn och fortsätter att prata om Iran.
- Du måste skriva: Från Teheran intet nytt, säger jag.
Sen kommer den taxi jag verkligen beställt. Hela stan är avstängd. Vad är klockan? Vad har jag gjort?
Shoppat lite grand. Ingenting att skriva hem om.

Jag sa ju att du är bäst, Calle!

Om du hör några stycken som hurrar så är det vi, flera tusen som står här på Hornstull och surrar. CALLE VANN! Surrar vi. Sen tar vi oss en grillad med bröd och en cola. Och så börjar det om: Heja Calle, Heja Calle!

Nu är det en bit över vattnen bort till dig, så du kanske inte hör så noga. Men så är det.

Vi har stått där ett bra tag, men nu kommer kylan. På söndag är det vintertid. Inget vi vill tänka på just nu.

Utan vi tänker på dig. Du är bäst. På att blogga. På att fira. Ja, vad finns det mer?

Dessutom är du så snäll så man blir tårögd. Det är inte så många som man säga så om. Men det är sant.

FÖRR - när det var kul på Nobelfesten

Läste att Alex Schulman varit på nobelfest och haft tråkigt. Jag förstår honom. Annat var det på den gamla goda tiden då Stig Ramel skötte ruljangsen.

Jag har väl varit på en tolv, tretton nobelfester. I början var vi journalister behandlade som verkliga murvlar. Vi fick inte komma i närheten av vetenskapsmän och fint folk. Utan vi fick ett EGET bord, precis nedanför trappan.

Det bästa utsiktsbordet. BÄSTA BORDET.

Där satt vi murvlar i frack och lång klänning. Vi kände varann och visste att det var lite folkpark över det hela.

Leif Kronlunds orkester spelade till dansen. Rena Skansen egentligen. För där spelade Kronlund när jag gick i plugget.

Stig Ramel, chef för nobelstiftelsen var en Guds gåva till oss murvlar. Vi rörde oss obehindrat och kilade som små möss fram och tillbaka mellan de fina borden och hörde oss för.

Men. På en av dessa fester blev jag helt utscoopad av Per Svensson. Reporter från Expressen.

Sedermera blev han kulturchef.

Det står marskalkar där framme på podiet, studenter i frack och luva, dvs studentmössa.

Och plötsligt svimmar en av dessa unga marskalkar. Faller ihop. Som träffad av en pistolkula.

Äntligen händer det något, tänkte jag och stirrade som en galen. Jag jobbade på Aftonbladet.

Det skulle jag inte ha gjort. Suttit och stirrat.

Under tiden hade nämlign Per Svensson, Expressen, pigg som en vessla, försvunnit spårlöst.

Vart de bär ut avsvimmade marskalkar under nobelfester vet jag än i denna dag inte.

Men Per Svensson vet. Och dagen efter fick jag skämmas.

Expressen toppade med Per Svenssons skildring av den arme mannen som svimmat mitt inför konungens och alla pristagarnas ögon. Det var intervju med den hulkande fästmön.

Frågan är om inte Svensson även hade inside från något sjukhus.

När jag äntligen vaknade till var det för sent. Den avsvimmade hade försvunnit tillsammans med Expressens utsända.

Det var bara att ta skeden i vacker hand och äta efterrätt och svära en omgång. Det var partystämning.

Jag skulle ta igen allt när dansen började. Jag skulle intervjua Anders Wall som inte missat en nobelfest på femtio år. Man förstår honom. Så många ordnar som den mannen har. När ska han visa upp dem?

Det finns fler som har ordnar sedan gammalt. Samt utländska ordnar. Men det är svårt att bära upp ordnar ifall man tillbringar en natt på Spy Bar. Folk fattar inte detta med ordnar. Att människor (enbart män, näranog) kan vara så stolta över sina ordnar är rent ut sagt mystiskt. Men människan är nu en gång ganska mystisk.

När Nobels testamente äntligen räddades till Sverige och alla pengarna fonderades tillhörde Norge vårt rike Så därför fick Norge dela ut fredspriset. Så kan det gå när man är i union.

Konungens valspråk var Brödrafolkens väl. Ni minns inte? Nej, men det var så i början av 1900-talet och kungen hette Oscar II.

Vitsen i början av förra århundradet gick så här: Oscar den ene så blixtrar den andre.

Jag hör till dem som gillar gamla mossiga roligheter. Sånt som de satt och skojade om på Berns för mer än hundra år sedan.

Nuvarande ordning på nobelfesterna är trist. Ledningen har nämligen bestämt att även journalister ska betraktas som människor och bestämt sig för att sprida ut dem, lite var som helst.

En professor kan utan att ana något bli plaeerad bredvid en murvel från en kvällsblaska. Murveln undrar: Vad händer? Hur länge ska vi sitta här?

Professorn som sett fram emot att få umgås med sina gelikar börjar mumla i skägget. Detta var ju ändå Festen och då...ja, pressen tränger sig in överallt.

Kort sagt: Det var bättre förr på Ramels tid.

Därom vet jag besked, ty jag var med.

Hur snäll är Lill-Babs?

Lill-Babs är hur snäll som helst. Det har hon varit hela sitt liv. Varje gång jag läser något om Lill-Babs så är hon snäll. Ibland är det synd om henne, men hon är snäll ändå.

Hon mår, vad jag förstår, oftast bra. När hon hjälper en äldre person med väskan. När hon lyfter upp en barnvagn åt någon, när hon överraskar med presenter.

Hur det hela går till har jag inte en aning om. Jag tror att hon varit gift ett par gånger. Hur gör man för att skiljas och vara snäll. Samtidigt.

Det som är ohyggligt och en fasa för många av oss biter inte på Lill-Babs. Hon är liksom snäll ändå.

Nu är hon även snäll mot sig själv. Det konstiga är att hon äter frukost i en timme. Medan andra äter frukost i två timmar eller tre.

Men en timme räcker och genom att hon kommit på detta trick så är numera Lill-Babs snäll även mot sig själv.

Annars tänker hon mycket på andra. Scenarbetare, servitriser. Varenda en. Hon tänker säkert på små djur och små katter. Det tar inte slut.

Har du någon fråga du skulle vilja ställa till Lill-Babs?

Jag har inte en enda fråga. Det står helt stilla. Sånt är läget.