Annette Kullenberg

Jag har flyttat till en bättre lägenhet - på bloggen förstås

2009-11-05T06:13:00.000-08:00

Häng me´ . Precis som ni alltid hänger me´ när Robban Aschberg säger åt er.
Ni vet : Vi är snart tillbaka med nästa grannfejd. Häng me´ då.
Jag tar ingen paus, ingen reklampaus. Utan det handlar bara om att man måste svimma lite då och då.
Nu har jag vaknat upp och andas normalt.
Häng me´ - eller, ifall ni är från Västmanland - Häng mä´ !!! Alles klar???
Här är nya adressen till min blogg:

www.annettekullenberg.se

Jag tar om det igen

www.annettekulllenberg.se

Jag vet att ni fattade redan första gången. Men. Jag är så stolt över min adress. Jag har flyttat. Kul.

Vad kostar en kista?

2009-10-31T13:17:00.000-07:00

NI kanske tror att jag är död

2009-10-31T12:33:00.000-07:00

Det var en dag i veckan då jag läste en kolumn av Annika. Rubriken var Så sparar du till din egen kista.

Annika vet allt om ekonomi. Bra! Men vad vet om människors rädsla för att bara försvinna i tomma intet. Behöver man någon kista?

En mängd frågor malde och gnagde. Jag blev tvungen att lämna huvudstaden och söka mig till lugnare trakter där själen kan få ro.

Men. Det finns inga lugnare trakter. Jo, jag vet. Det är vackert med natur. När Canada-gäss flyger i stora stim.

Över öppna sjöar. Vassen vissnar sakta. Så här blir det när jag ska försöka mig på lite naturlyrik. Men problemet kvarstår, fastän jag står på en liten brygga den sista dagen i oktober: Hur ska jag spara ihop till kistan?

Samt frågan: Vad spelar det för roll den dagen då en kista verkligen behövs. Då är inte jag med. Jag har hamnat i ett cirkelresonemang. Jag blickar upp i oändligheten.

Canada-gässen i stora flockar.

Fiskarna har gått till botten och simmar inte längre i stora stim.

Den blå bilden är borta och här sitter Jennie och säger: ...alltså.

Forts. följer

Åk till Östermalm om du vill få komplimanger!

2009-10-23T08:09:00.000-07:00

Hej på er och glad helg!
Man kan inte vara mer än uppåt när man kommer från Östermalmstorg med omgivningar.
Man står mitt i gatan och så kommer en attraktiv man och säger: Vad snygg du är!
Har aldrig sett honom förut.
Jag: Tack, vad vänlig du...
Borta är han.
I en butik har de satt upp en artikel jag skrivit. Satt upp den i ett särskilt ställ. Bravo Östermalm!
Eftersom jag inte har så bra moral varenda dag så går jag in i en butik. Fastän jag vet att jag inte kommer att gå ut tomhänt.
Oj, vad snygg du är i orange. Vilken vacker ring!
Får jag höra!
Och armbandet!
- Det där säger ni bara för att ni vill sälja!
Nej nej, det vill de inte.
Så då är det bara att handla. En vacker blus. Märkesblus. Jag vet, vad ni tänker. Men det var en scarf till i samma mönster. Men det var en liten väst bakom, på ryggen och sen liksom. Hum.
Det var ingen lös scarf.
Tur att ingen såg mig.
Och sen är den så elegant och du kan ha en liten topp under. Och allt vad det var. Som de sa.
- Så kul att se dig. Att du kom in till oss!
Säger innehavaren.
Jag: Du, jag kommer snart tillbaka.
Det värsta är att jag menade det. Man är inget helgon precis.
Men sen går jag på pumpen, bara så ni vet. Jag går in en boutique för att köpa parfym och möter en kvinna som säger Å de parfym.
Eau de parfum, som det stavas och heter på franska.
Parfum, försöker jag.
Parfym, säger hon.
Jo men, snälla du. Det uttalas så här. Nasalt. Jag ville bara vara vänlig.
Och så uppfattas det också. Försäljerskan säger helt lugnt: Vi uttalar det parfym här.
Jaha.
Fortsätt på den vägen så hamnar ni i helvetet. Tänker jag. Men säger inget i den stilen. Utan ler bara så där som alla parfymflaskor gör.
Har ni sett de där obehagliga rosa flaskorna. Jag vill köpa Joy de Patou. Jag vill. Jag vill.
Men det finns bara en enda flaska i hela Sverige och den kostar 4.500 kronor.
Så det blir inget av med det. Men det blir ett gammalt märke.
De har inte Guerlain. Suck. Shalimar. Det är min favorit av de dofter som Guerlain skapat. Det blir en annan klassisk doft.
Skam den som hänger upp sig på småsaker. In på närmsta kondis. Och där får man tunna pannkakor med sylt.
Östermalm är rena himmelriket.
Tur att jag inte bor där eftersom...ja, hum. Jag såg en del andra vackra ting som jag tänkte köpa men insåg att jag bara har två händer och att...ja, jag stod där på Humlegårdsgatan och kom på att nu får det vara nog.
Då kommer ytterligare en herre spatserande: - Jag älskar dina böcker!
Jag var nära att trilla baklänges, men hur hade det sett ut? När man har...jag vet inte hur många små kassar jag hade i händerna.
Plus cigarrettpaketet och den största tändstickask man kan tänka sig. Bara för att jag aldrig hittar min tändare.
En sällsynt bildad iranier kom och hämtade upp mig och vi talar oupphörligt om Iran och vad som händer ifall landet skaffar atombomb. Om de inte redan gjort det. Sen talar vi om shahen och jag skriver på en stor lapp "Shahernas shah" av Kapuçinski. Den bästa boken ifall man vill förstå bakgrunden till den revolution som till slut stoppade den diktator som kallade sig shah.
Men INNAN denne taxichaufför anländer så kör en helt annan taxi fram och ställer sig på trottoaren. Det är en helt annan man från Iran. Han vill bara prata en stund med mig.
- Har det hänt något i Teheran? undrar jag.
- Ingenting.
Jag börjar berätta om Erich Maria Remarques bok om första världskriget: Från västfronten intet nytt.
- Jaha, säger den iranske taxichaufförn och fortsätter att prata om Iran.
- Du måste skriva: Från Teheran intet nytt, säger jag.
Sen kommer den taxi jag verkligen beställt. Hela stan är avstängd. Vad är klockan? Vad har jag gjort?
Shoppat lite grand. Ingenting att skriva hem om.

Jag sa ju att du är bäst, Calle!

2009-10-20T05:47:00.000-07:00

Om du hör några stycken som hurrar så är det vi, flera tusen som står här på Hornstull och surrar. CALLE VANN! Surrar vi. Sen tar vi oss en grillad med bröd och en cola. Och så börjar det om: Heja Calle, Heja Calle!

Nu är det en bit över vattnen bort till dig, så du kanske inte hör så noga. Men så är det.

Vi har stått där ett bra tag, men nu kommer kylan. På söndag är det vintertid. Inget vi vill tänka på just nu.

Utan vi tänker på dig. Du är bäst. På att blogga. På att fira. Ja, vad finns det mer?

Dessutom är du så snäll så man blir tårögd. Det är inte så många som man säga så om. Men det är sant.

FÖRR - när det var kul på Nobelfesten

2009-10-20T05:02:00.000-07:00

Läste att Alex Schulman varit på nobelfest och haft tråkigt. Jag förstår honom. Annat var det på den gamla goda tiden då Stig Ramel skötte ruljangsen.

Jag har väl varit på en tolv, tretton nobelfester. I början var vi journalister behandlade som verkliga murvlar. Vi fick inte komma i närheten av vetenskapsmän och fint folk. Utan vi fick ett EGET bord, precis nedanför trappan.

Det bästa utsiktsbordet. BÄSTA BORDET.

Där satt vi murvlar i frack och lång klänning. Vi kände varann och visste att det var lite folkpark över det hela.

Leif Kronlunds orkester spelade till dansen. Rena Skansen egentligen. För där spelade Kronlund när jag gick i plugget.

Stig Ramel, chef för nobelstiftelsen var en Guds gåva till oss murvlar. Vi rörde oss obehindrat och kilade som små möss fram och tillbaka mellan de fina borden och hörde oss för.

Men. På en av dessa fester blev jag helt utscoopad av Per Svensson. Reporter från Expressen.

Sedermera blev han kulturchef.

Det står marskalkar där framme på podiet, studenter i frack och luva, dvs studentmössa.

Och plötsligt svimmar en av dessa unga marskalkar. Faller ihop. Som träffad av en pistolkula.

Äntligen händer det något, tänkte jag och stirrade som en galen. Jag jobbade på Aftonbladet.

Det skulle jag inte ha gjort. Suttit och stirrat.

Under tiden hade nämlign Per Svensson, Expressen, pigg som en vessla, försvunnit spårlöst.

Vart de bär ut avsvimmade marskalkar under nobelfester vet jag än i denna dag inte.

Men Per Svensson vet. Och dagen efter fick jag skämmas.

Expressen toppade med Per Svenssons skildring av den arme mannen som svimmat mitt inför konungens och alla pristagarnas ögon. Det var intervju med den hulkande fästmön.

Frågan är om inte Svensson även hade inside från något sjukhus.

När jag äntligen vaknade till var det för sent. Den avsvimmade hade försvunnit tillsammans med Expressens utsända.

Det var bara att ta skeden i vacker hand och äta efterrätt och svära en omgång. Det var partystämning.

Jag skulle ta igen allt när dansen började. Jag skulle intervjua Anders Wall som inte missat en nobelfest på femtio år. Man förstår honom. Så många ordnar som den mannen har. När ska han visa upp dem?

Det finns fler som har ordnar sedan gammalt. Samt utländska ordnar. Men det är svårt att bära upp ordnar ifall man tillbringar en natt på Spy Bar. Folk fattar inte detta med ordnar. Att människor (enbart män, näranog) kan vara så stolta över sina ordnar är rent ut sagt mystiskt. Men människan är nu en gång ganska mystisk.

När Nobels testamente äntligen räddades till Sverige och alla pengarna fonderades tillhörde Norge vårt rike Så därför fick Norge dela ut fredspriset. Så kan det gå när man är i union.

Konungens valspråk var Brödrafolkens väl. Ni minns inte? Nej, men det var så i början av 1900-talet och kungen hette Oscar II.

Vitsen i början av förra århundradet gick så här: Oscar den ene så blixtrar den andre.

Jag hör till dem som gillar gamla mossiga roligheter. Sånt som de satt och skojade om på Berns för mer än hundra år sedan.

Nuvarande ordning på nobelfesterna är trist. Ledningen har nämligen bestämt att även journalister ska betraktas som människor och bestämt sig för att sprida ut dem, lite var som helst.

En professor kan utan att ana något bli plaeerad bredvid en murvel från en kvällsblaska. Murveln undrar: Vad händer? Hur länge ska vi sitta här?

Professorn som sett fram emot att få umgås med sina gelikar börjar mumla i skägget. Detta var ju ändå Festen och då...ja, pressen tränger sig in överallt.

Kort sagt: Det var bättre förr på Ramels tid.

Därom vet jag besked, ty jag var med.

Hur snäll är Lill-Babs?

2009-10-18T09:59:00.000-07:00

Lill-Babs är hur snäll som helst. Det har hon varit hela sitt liv. Varje gång jag läser något om Lill-Babs så är hon snäll. Ibland är det synd om henne, men hon är snäll ändå.

Hon mår, vad jag förstår, oftast bra. När hon hjälper en äldre person med väskan. När hon lyfter upp en barnvagn åt någon, när hon överraskar med presenter.

Hur det hela går till har jag inte en aning om. Jag tror att hon varit gift ett par gånger. Hur gör man för att skiljas och vara snäll. Samtidigt.

Det som är ohyggligt och en fasa för många av oss biter inte på Lill-Babs. Hon är liksom snäll ändå.

Nu är hon även snäll mot sig själv. Det konstiga är att hon äter frukost i en timme. Medan andra äter frukost i två timmar eller tre.

Men en timme räcker och genom att hon kommit på detta trick så är numera Lill-Babs snäll även mot sig själv.

Annars tänker hon mycket på andra. Scenarbetare, servitriser. Varenda en. Hon tänker säkert på små djur och små katter. Det tar inte slut.

Har du någon fråga du skulle vilja ställa till Lill-Babs?

Jag har inte en enda fråga. Det står helt stilla. Sånt är läget.

Hur tänker Fredrik och Filip?

2009-10-18T09:38:00.000-07:00

Fredrik och Filip tänker väl som folk gör mest. Vem kan slå dem? Vem vill slå dem? I vaddå?

Jo, jag vet. Spektakulära grenar. Gäsp.

De tycker om att göra tv med sina kompisar. Nu är Felix Herngren med.

Tre män i en båt. Men de är inte Mark Twain. Jag begär inte det.

Jag har en invändning bara. De vill njuta " innan det kommer en massa yngre människor och kör oss av banan".

Det är vad de säger till Svenska Dagbladet.

Tänk om det kommer äldre människor? De får ha sin bana ifred för alla, tycker jag.

Men situationen är hemsk. De är rädda för unga människor. Det är inte jag.

Tanken har dock inte slagit dem att det kan komma äldre människor. Riktiga gamlingar som är 43 år. Tänk om det kommer några sådana.

Vad vill de säga? Att de är rädda för konkurrens?

Jag tror att de är så speciella att ingen vill ta upp kampen. De behöver inte ängslas.

Men hörni grabbar. Plan B. Tänk på att det finns en värld utanför tv.

Sätt er tillsammans och släck alla lampor och bara sitt där och tänk.

Alla lampor har slocknat. Hur känns det? Hur länge står ni ut?

Hela Sverige verkar vara fyllt av människor som är dörädda. När strålkastarna slocknat. Vad händer?

Man ska inte ge människor råd om allt mellan himmel och jord. Jag säger bara: Plan B.

Så att ni har något i beredskap, stackars satar.

Vad som helst med inte Bodström!

2009-10-12T04:54:00.000-07:00

Huru tänka de där på Sveavägen där högkvarteret ligger. Ty visst är det väl så.
Igår såg jag sagde Bodis på tv och han var bäst på allt. Tyckte han själv. Ett fel som Bodström gör är följande: Han tänker inte på att det finns människor som kan börja må illa.
I mitt fall händer det när han kallar sig författare. Under en ganska lång tid var jag tvungen att gå förbi en bokhandel där de hängt upp en idolbild av Bodström. Den var så stor att den täckte hela skyltfönstret.
Jag satte upp ena handen som skydd för att slippa uppleva dekadensen, fåntratten som
drar ner oss medborgare i bubblande dypölar varur ingenting kan växa.
Igår satt han (eller stod) i tv och förklarade att han stått i talarstolen i riksdagen och gjort reklam för ännu en "bok". Sen hade han fått kritik för detta tilltag av talmannen.
Då smilade den hala ålen. Vid minnet av åthutningen. Och berättade att det varit reparation på gång och att han då trott att... plus att han hade bett om ursäkt.
Karin Pettersson har nu flyttat från Fokus där hon var en bra chefredaktör till socialdemokraterna. Tydligen för att hjälpa dem att vinna valet.
Det går inte, Karin. Det går inte ifall Bodström ska stå som första namn i Stockholm. En kille som inte fattat att det är slut på mäklarbrickorna nu.
Slut på att beställa in helrör med vodka.
En person som utan minsta skam i kroppen kallar sig författare och sedan ställer på talmannens plats i riksdagen och gör reklam för sig själv kommer direkt från Stureplan. Han har inte ens varit hemma och bytt kläder.
Ifall jag har fel. Ifall det är så att Bodström inte sitter på Stureplan och super så vill jag ställa en fråga: Mannen har tydliga problem. Han representerar ett parti som säger sig bry sig om de svagaste i samhället. Men detta parti, som också säger sig vara för republik, gör ingenting för att hjälpa honom. Min fråga är: Varför hjälper ni inte denne man?
Jag ser hur det blir framöver: Bodström springer in i riksdagen och ropar: Jag är Napoleon.
Då är det så dags.
Att partiet i fråga - (s) alltså - sätter upp Bodström som första namn i Stockholm visar att man redan givit upp huvudstaden. Stockholmare går inte på vilka brats som helst.
Men att samma parti lurat över den förträffliga Karin Pettersson till Sveavägen tyder på ren hänsynslöshet. Mot henne. Vad har hon gjort för ont.
Vad är hennes uppgift? Har de köpt kvast och skyffel till henne. Ska hon skickas ut och sopa upp resterna av Bodström? Har talmannen upprättat en öppen linje till partiets högkvarter? Om oreda utbryter i kammaren.
Å andra sidan - så långt behöver det inte gå. Bodström har själv sett till att han är övervakad. I en av de roller han spelar, författarens, kan han ha fått kunskap om att George Orwell är död. Liksom Huxley.
Det är riktigt. Men den starka känslan att det nu är 1984 och att det är natt klockan tolv på dagen har infunnit sig.
"Vilket monstruöst djur som blir en fasa för sig själv, som plågas av sina glädjeämnen och betraktar sig själv som olycka! Det finns somliga som gömmer undan sitt liv...Det finns fok där man avskyr solen och tillber mörkret."
Det kan faktskt vara så att Bodström inser att han är en fasa. Men att vi som bor i närheten ska förvandlas till människor som tillber mörkret - det har han inte tänkt på.
Vi som redan börjat sakna de långa sommarkvällarnas ljusa löften om att våra liv är vackra.
Nu blir det vår lott att tillbe mörkret. Det är Bodströms fel.
Hjälp oss, Karin Pettersson!

En liten rund gullig dammsugare

2009-10-12T04:19:00.000-07:00

Jag måste ha en liten rund dammsugare som går själv och snurrar själv och söker sig längs väggarna. Den gångna helgen har jag klippt ut den ur ett reklamblad. Den är döpt till Rulle av mig. Frågan är ifall jag har dammsugare. Jag måste svara ja. Men. En sån där som man bara släpper loss och sen går och lägger sig på sängen och tittar på tv. Kan det va´ nåt?
Jag tycker det är som hittat. För mig. Nu är det måndag.
Och i DN läser jag om en man som heter Claes. Han tänker sälja allt han har och sedan vandra till ett kloster i Sala.
Vad ska det vara bra för?
Jo, det är bra för då kommer man ifrån känslan av att allt bara handlar om konsumtion. Såna där långa tröttsama artiklar om frihet är inget för mig. Men sagde Claes tycks ha tröttnat på en hel del och jag läser några ord här och där: "...mänsklig utveckling genom att stimulera till reflektion."
Sånt snack gör mig utmattad. Och det är då en liten rund självgående dammsugare kommer till pass. Man kan sätta på den samtidigt med diskmasknen och tvättmaskinen och drömma sig bort och läsa Kafka.
Sen alltså. Inte börja med Kafka. Utan drömma medan maskinerna gör allt jobb. Sen blir man pigg. Allt är rent. Man klappar på Rulle, den lilla dammsugaren.
Och så är det dags för en kopp kaffe plus Kafka.
"När städerskan kom dit tidigt på morgonen - i all sin handlingskraft och brådska slog hon, hur många gånger man än bett henne att försöka undvika detta, så hårt i alla dörrar att det var omöjlgt att helt lugnt fortsätta sova sedan hon anlänt..."
Förvandlingen heter berättelsen som handlar om Gregor Samsa.
Han påminner ganska mycket om Claes Svedberg, som DN skriver om.
Gregor är lite trött på livet.
Städerskan försöker få lite liv i Gregor Samsa genom att kittla honom med en kvast.
Ja, läs själva.
Min enkla tanke är: Tack och lov kommer ingen städerska och smäller i dörrarna. Smarta dammsugare underlättar mitt liv. Alltmedan en helt annan person längtar efter att inte äga något och sitta och sura på ett kloster.
Hur kul är det att inte ha några filmkanaler när vintern kommer?
Eller om man vill läsa om Gregor Samsa:
"- Gregor, ropade någon - det var hans mor - klockan är kvart i sju. Skulle inte du med tåget?"
Finns det någon bokhandel i närheten av det där klostret i Sala?
Undrar en typisk materialist som aldrig får nog av el-prylar som brummar lite grann.

Polanski - olycksfödde gubbe!

2009-10-07T04:35:00.000-07:00

Det var dumt av Polanski att våldta en 13-årig flicka för mer än 30 år sedan. Det går aldrig att försvara. Men hallå. Det finns något som heter preskriptionstid. I Sverige är den 25 år för mord. Det gäller alla, vad jag vet. Även den eller de som mördar en statsminister.
Vilka brott som är värst får Gud bedöma. Men människan kan ändå hitta på så här mycket: Vi kan inte förfölja en människa hela hans liv.
Jag bryr mig inte om det faktum att Polanski är en framstående regissör.
Det har inte med saken att göra. Han flydde från sitt brott. Inte ovanligt.
Människor på flykt. Vill ni byta ert liv mot deras? Polanski tog risken. Att leva som en brottsling på flykt.
Men nu får det vara nog. Enligt mitt europeiska sätt att se på saken. Jag förstår mig inte på amerikansk lagstiftning. Det tror jag inte Polanski gör heller. I så fall hade han aldrig rest till Schweiz som nu tänker sig att utlämna den åldrade mannen till USA och deras bödlar.
Att inte förstå är en sak. Men man vet, eftersom man läst en del och sett en del amerikanska filmer, att de, i USA, är kvar på grottbjörnens stadium.
Det är öga för öga och tand för tand. Hämnden är ljuv. Du ska sluta i helvetet. Du ska sona ditt brott medan du ännu lever.
Polanski vet vad våld är. Bättre än jag. Tusen gånger bättre.
Han kan gestalta våld. Han har helt enkelt lärt miljoner människor hur våld kan se ut.
Men det våld han nu själv är utsatt för är sanslöst och bortom rim och reson.
Vi i Europa är inte bättre. Vi har blod på våra händer. Men vi försöker ändå att komma bort från det eviga hatet, hämnden som aldrig upphör.
Tyvärr har protesterna som gäller det faktum att Polanski nu ska utlämnas till USA för att sona sitt brott kommit att handla om att det är just han.
En framstående konstnär. Kulturministrar och andra beskäftiga typer är i farten. Inte minst franska intellektuella gör sitt bästa och tycker att det är för hemskt för att det är Poanski det gäller. De skymmer det stora problemet:
Hur gör vi för att protestera mot omänskliga lagar? Instiftade av Storebror.
Kom tillbaka George Orwell! Eller vad ska man utropa? När en stormakt aldrig får nog.
En stormakt, en val som simmar likt en outtröttlig Moby Dick, för alltid på jakt efter sitt byte.
Det finns lagstiftning i USA, men de som stiftar lagar är upptagna av annat. Afghanistan, Irak. Och en ensam människa åker dit efter dryga trettio år.
Det blir inget God Bless America här.

Svenska Dagbladet! Vilken toppenrubrik!

2009-10-07T03:59:00.000-07:00

Det finns inget bättre än en bra rubrik.
Just denna onsdag slår Svenskan till. På ledarplats:
ROLIGARE ÄN SÅ HÄR BLIR DET INTE MED SAHLIN

Det är jag som skrivit det hela i versaler.

Rubrik-klassiker. Roligare än så här blir det inte i Sverige.
Denna totala rättframhet. Gråheten, det vardagliga. Det vi alla känner igen.
Roligare än så här blir det inte ... så det är nog bäst att vi tackar för oss.
Man har inte roligare än vad man gör sig.

Det vore bra om turistbranschen hakade på. Alla hotell, alla dessa lunchrestauranger som stänger klockan 14. Roligare än så här...
Ärlighet varar längst.
Ledaren innehåller en del citat av Sahlin. "Klassresor ställs in. Vägen till frihet blir längre och längre..."
Det är svensk politisk retorik. Roligare än så blir den inte.
Men hur kul är motståndaren på ledarsidan som invänder: "Politiskt trams."
Själv har jag aldrig varit på en enda klassresa. Vägen till frihet, som Sahlin uttrycker sig.
Det är rena Sartre. Blandat med Harry Martinson.
Men. Jag vet. Det handlar om skatter.
Det blir inte roligare än så. Skatter.
En valrörelse som handlar om skatter. Man vill lägga sig ner och dö.
Men så läser jag rubriken en gång till.
Den är på pricken. Tristessen. Svenskan - ni har fångat alltihop i nio ord.
Frihet och trams. Det är inget att hänga upp sig på. Vanliga fraser.
Frihet anser jag vara omöjligt att definiera. Det har filosoferna försökt göra i några tusen år.
Vad menas?
Vägen till att definiera frihet blir allt längre. Det kan jag gå med på.
Har varje människa en fri vilja?
Ni märker hur det blir. Man trasslar in sig.
Vi har de politiker som passar oss. Jag kan till och med tänka mig att det finns misslyckade svensexor där en del män, utklädda till ballonger, utbrister: Roligare än så här...
Undermedvetet har jag letat efter en sammanfattning. Var befinner jag mig? Jo, i landet "Roligare än så här blir det inte..."
Svenska Dagbladet har idag givit mig en kompass på den långa vägen genom Sverige. Vad jag vet är det bara två personer som givit sig ut på den: Robert Aschberg och Gert Fylking.
De gick från Ystad till Haparanda. För att ... ja, man vet inte riktigt varför.
Men dessa två beundransvärda män muttrade hela tiden: Roligare än så här...
Jag är säker på att de höll sig uppe med dessa ord.
En gång kommer vi att få läsa en lång essä där de beskriver sin oändliga vandring längs den väg som bara blev längre och längre.
Denna essä har titeln: Roligare än så här blir det inte...
Tack allihopa. Ni som vandrar, ni som söker friheten och tack till det geni som kom på rubriken.

Hoppas att FILTER inte får pris!

2009-10-06T09:04:00.002-07:00

Det finns en tidskrift som heter Filter. Antingen ni läst den eller inte. Enligt de två grabbar som gör den är den bäst av alla tidskrifter i norra Europa.
I söndags hade Dagens Nyheter flera sidors reklam för detta magasin som kommer ut varannan månad. Obetald reklam i form av reportage.
Det kallas så ifall det står ett journalistnamn under. "Reportage". My foot.
Upplagan ökar och hyllningar haglar, stod det i reklamen.
Det handlade alltså INTE om bibeln eller koranen.
De två män som gör tidningen är 37 och 42 år. Och den reporter som låg vid deras fötter och dreglade är väl ... ja, 38 kanske.
I det näst sista numret fanns "en uppmärksammad intervju med Killing-gäget inför deras Dramatenpjäs."
Vem har läst detta nummer? Näst senaste. Om en tidskrift som kommer varannan månad.
Killing-gänget är väl också en massa grabbar som är cirka 37 år.
En av de mest tröttsamma åldrar som förekommer i Sverige för närvarande.
Jag har läst en del i nummer 1 av Filter som där publicerade ett otäckt reportage om nazisten Carl Lundström.
Jag tycker inte han behöver någon reklam. Hemma hos mig fick hans namn inte nämnas. Det berodde på att hans föräldrar, farbror Kalle och tant Gunvor hade drabbats hårt. De var mina föräldrars vänner.
Farbror Kalle Lundström ägde Vasa-bröd, allt som hade med hårt bröd att göra. När han dog ärvde ende sonen Carl allting. Han var nog den förste som sålde ut ett helsvenskt familjeföretag.
För pengarna finansierade han svenska nazister.
Det försökte jag förklara för Mattias Göransson, en av Filters redaktörer. Han flinade med sina spetsiga tänder och pekade på texten: Det står där.
Vad jag än sa så pekade denne Göransson och sa: Det står där!
Var det något slags scoop han menade? Jag bslöt mg för att aldrig någonsin läsa den där tidskriften.
Ingen nazistpropaganda för min del. Sån propaganda kan lätt förkläs i så kallade reportage.
Ungfär som Dagens Nyheter nu förklär sin reklam för Filter till reportage.
Tro dem inte.
I sanningens namn ska påpekas att det finns en kvinna i redaktionen. Ika Johansson. Hon ser glad ut på den lilla lilla pyttebild där hon får förekomma.
"Filterredaktörernas stora lidelse för det tryckta ordet..."
Jaha. De kanske får pris som bästa nykomling. Avdelning floskler.
Det finns något som heter Tidskriftsgalan.
Den är till för herrar, kan man tänka.
I reklamreportaget finns stora bilder på två snillen till som arbetar på Filter: Ola Carlson, art dirctor.
Samt en som heter Erik Almqvist. Han kan bli "årets journalist".
Inga galor för min del. Inga reklam-reportage.
Inte hela högar med grabbar som är mellan 35 och 42 år och påstår att de är bäst och kan allt.
Det är i så fall bättre att ge den lille lortgrisen en grindslant eller den fattiga änkan en skärv.
Människor som är intresserade av att läsa hänvisas av mig till biblioteken. Där finns böcker. Och tidskrifter. Som man kan bläddra i.
Det räcker. Eller är ni av annan mening?

Min status är hög. Som ett hus.

2009-10-06T07:52:00.001-07:00

Hur kan jag påstå att jag har någon status? Det beror på ett sms. Där står det: Jag är i New York. Hörde inte när du ringde.
Nej, det var ju synd. Hon som bara "är" i New York heter Malena.
Man vet ingenting om sina medmänniskor. Man tror att de är hema i sin lägenhet på söder. I vart fall är hon vacker som en modell. Och nästan i samma ögonblick som jag får detta sms och känner mig själv som en världskändis - finns ingen anledning - så läser jag om Irving Penn.
Och börjar tänka tillbaka.
Vem kunde tro att han lever. Han är 92 och fotograferar mode. Fortfarande. Jag skulle tro att det är Penns bilder som väckte mitt intresse för elegans.
Eller om det var fru Penn. Lisa Fonssagrives. Hon var modellen. Det var alltid foton i studio. Lisa var lång, smal, hade lång hals och var svenska.
Hon hade en otrolig stil. Vi talar nu om slutet av 40-talet och 50-talet. Det var då jag började stirra på de där bilderna som hennes man tog. Hon var som en svan. Penn, fotografen, var och är ett geni.
Han är raka motsatsen till Cartier Bresson. Han tog inte en bild av en slump. Det var ateljéfotografering. För mig var det perfekta bilder. De var som sagor.
Jag var så stolt över Lisa. Hon kom från Uddevalla där hennes far var tandläkare och hette Anderson. Men han bytte namn till Bernstone.
Bärnsten. Det var sånt som tandläkare kunde hitta på förr i tiden.
Irving Penn som är änkling sedan många år fortsätter att publicera sina bilder. I Vogue.
Här visas inga bilder. Det är nog förbjudet.
Jag undrar hur många flickor, kvinnor som präglats av Penns bilder. Om han var i Marocko eller Paris - det spelade ingen roll. Det var ateljé, inte ett hårstrå låg på sned.
Det var perfektionen. Och han fortsätter på samma sätt.
Det finns böcker med bilder av Penn, det pågår alltid någon utställning.
Penn kommer att leva tio år till. Tror jag. Och hans fru Lisa är odödlig. Hon kallade sig själv för
klädhängare.
Det här är inte så länge sedan. Trots allt. Hennes karriär som modell var väl slut i mitten av 50-talet. Då började hon själv göra kläder, började skulptera - i marmor, brons, fiberglas.
Lisa levde tills hon var 80 år.
Hon är en ikon. De där aftonklänningarna. Det där sällsynta. Det exklusiva.
För mig är hon på sätt och vis alla tiders modell. Jag läste mängder av reportage om henne.
Tanken att hennes man fortfarande arbetar och ställer ut och är lika evig som sin fru fascinerar mig. Här kan vi tala om Vintage.
När jag får ett sms från New York börjar jag läsa om och tänka på Irving Penn. Och sedan tänker jag: Hoppas han får syn på Malena. Penn borde fotografera henne.
Det vore som en saga. Om Malena blev upptäckt. Hon är en verkligt bra galge.
Sånt händer inte i verkligheten, säger ni. Nej, jag vet. Men att en fotograf som Penn fotograferar mode vid 92 års ålder. Det händer varje vecka. Jag meddelar detta till dem som aldrig riktigt vill tro på mig. Det är sant! Obs!

Bästa rubriken på många år!

2009-10-04T11:47:00.000-07:00

Expressen slår rekord. Förlåt reklamen. Men tidningen ifråga sätter följande rubrik:
SÖKES:
FOLKKÄR KVINNA

Det är en av de där rubrikerna som blir en klassiker. Datum 2 oktober 2009.

Hur ska det gå för oss svenska kvinnor? Är vi inte folkkära?
NEJ. Vi duger icke.
Vi duger inte åt Oldsberg. Jag är trött på den mannen. Säg vad ni vill om den saken.
Men en tv-stjärna som ständigt löneförhandlar via medier. Som köper herrgård och är nära att gå i konkurs men räddas via gratisannonser i pressen.
Ibland blir han sjuk. Då kommer han på löpsedeln.
Tänk på en sak - alla ni som vill bli kända.
Ni kan inte påstå att ni är kända ifall det inte står på löptsedeln när ni har brutit en tå.
Kvinnor kan i och för sig bli kända. Ifall de dör i fasansfulla olyckor. Då kan de komma på löpsedeln. Utan att kunna uppleva att de ÄNTLIGEN blev kända. Det kom för sent.
Minns ni när Arne Hegerfors kom på löpsedeln varje gång han snubblade och ramlade på golvet. Han fick hemskt ont i ryggen. Fler exempel mottages gärna.
Det är någonting sjukt med detta daltande med män som får en sticka i fingret eller misslyckas i sin jakt på folkkära kvinnor.
Kända män som misslyckas, saknar pengar. För tillfället. Eller blir övergivna av kvinnor som INTE STÅR UT. Män som skjuter rådjur från badrumsfönstret blir kända i all evighet.
De hamnar på löpsedeln. De säljer. Det kan helt enkelt inte vara sant att de inte klarar allt!
Läs och häpna!
Medan fattiga, övergivna kvinnor som TV har glömt. Tror ni att de hamnar på löpsedeln?
Svaret är NEJ!
Enda chansen är ifall de talar ut om att de är alkoholister. Som Susanne Reuter. Hur kunde du Susanne?
Kvinnors enda möjlighet att bli omskrivna och få rubriker är fylla.
Att de talar om att...oj. De dricker för mycket. Men nu har de slutat.
Sånt behöver aldrig Oldsberg ägna sig åt. Alla vet att han aldrig någonsin dricker för mycket.
För hans del räcker det med att han inte kan hitta en folkkär kvinna.
Sen är det klippt. RUBRIK.
Tänk er själva hur det blir i vinter ifall han halkar på en osandad väg.
Hoppas inte. För hans egen skull.
Men jag ser rubriken framför mig: OLDSBERG FÖRD TILL SJUKHUS - HALKADE PÅ VÄG TILL TV.
"Filip och Fredrik på väg till sjukbädden.
Oldsberg: Det gjorde ont. Men jag klarar mig nog."
Sen kan de heta Zelmerlöw hur mycket de vill. De kommer inte på löpsedeln ifall de halkar.
Det gråter jag inte för. Det finns annat som är värre.
Under en period kom Gudrun Schyman på löpsedeln. Ni vet varför. Kvinna. Full. På offntlig plats. Det finns inget annat sätt.
Gry Forssell: Folkkär man sökes.
Det blir ingen löpsedel.
Slutsats: Kvinnor kan helt enkelt inte bli kända. Ifall de envisas med att vara nyktra.
Men är de fulla och rumlar runt och slår ner vakter och gormar och har sig. Då blir de kända. Men FOLKKÄRA. Nej, det blir de inte.
Utan usch!

Lördag morgon och Susanne Ljung. Stil! Toppen-stil!

2009-10-03T01:47:00.000-07:00

Klockan åtta på lördag morgon inträffar Susanne Ljungs kulturprogram Stil. Man blir uppåt.
I morse får hon med allt. Smycken. Mannen som kom från Sicilien, Fulco de Verdura. Han som började göra stora smycken.
Och var släkt med mannen som skrev Leoparden, hertigen av Lampedusa. En av mina favoritböcker. Den är en skildring av aristokratins dekandens på Sicilien. 1860-talet. Ungefär fem år senare skulle Italien enas.
Och Lampedusa krev bara denna enda bok vid 59 års ålder.
En svensk kännare träder in i progammet inträder. Han kan dessa smycken som först kom till under den strikta Coco Chanels översyn.
Därefter byter vi scen. Vi är i New York. Och 70 av dessa smycken ska ställas ut i sju dagar.
Verdura hade kunder som var miljonärer. Bland dem Greta Garbo.
Han vill inte träffa någon, inte bli känd. När de fina kunderna kom och bad om några ord fick personalen order om att meddela: Verdura är död.
Han gjorde en tiara av dyrbara stenar som liknar en indians fjäderkrans.
Men kunden var en amerikanska vars man blivit ambassadör i England. Hon ville slå ut den engelska societeten med deras ärvda trista tiaror.
Plötsligt dyker Salvador Dalí upp. Han har funnit en tvillingsjäl. Vi får veta att Dalí bara kan följande ord på engelska: I have come for my money!
Jag som studerat Cole Porter, historia, musik, texter, blir inte förvånad. Det är förstås Cole Porter som finansierar galleri eller butik , ja lite av varje. Och beställer cigarrett-etuier. Det gör även Cole Porters fru Linda.
I detta program som i sin kärna handlar om hur det gick till när de små, exklusiva, ärvda smyckena fick konkurrens.
Av en ädling som var en stor och på sätt och vis surrealistisk konstnär. En sicilianare som ville ge världen mer fantasi.
Dalí gör också smycken. Och nu och en god tid framöver kan vi se Dalí på Moderna museet.
Var kommer allt ifrån? Det kan vi inte veta. Hur fick Dalí sina delvis morbida idéer?
I programmet Stil får vi så många ledtrådar till 40 och 50-talen att vi börjar leta i våra böcker och läsa mer och vi beger oss till Dalí. Trots att vi, i alla fall jag, varit i Figueres där Dalí-muset finns (Katalonien) och Cadaqués, där Dalí bodde.
Dalí blev, som en och annan kanske erinrar sig, utesluten ur surrealisternas grupp. Om det var Bréton som höll yxan. Jag vet inte.
Men skälet var att Dalí var för kommersiell. Han var väl som Warhol. Men mycket tidigare.
Dalí - en förgångare. Jag har inte riktigt sett honom så.
Men i Susanne Ljungs program finns så många trådar att man måste tänka efter.
Hur är det med Dalí egentligen? Och med Gala, hans fru. Som påstods ligga bakom allting.
Kort sagt: Tvivlet på mitt eget omdöme gör sig märkbart. Ett gott tecken.
Solen skiner denna friska oktobermorgon. Kan man bli på annat än gott hurmör?
Tack Susanne!

Dagens Nyheter - varför plågar du mig?

2009-10-03T01:12:00.000-07:00

Det är så här. Jag har svårt för Dagens Nyheter. Den är, tycker jag, alltför tråkig. Även jämfört med andra svenska dagstidningar som inte är för roliga.
Mottot är i allmänhet: Vi gör allt för läsarna inte ska skratta!
Dagens Nyheter är värst i all sin tristess. Men. Jag fick ett erbjudande i somras. DN för 19 kronor i en månad
Kör till, sa jag till mig själv. Var inte så tyken!
DN kom. Första numret innehöll en artikel där P.O Tidholm förklarade hur värdelös Tomas Ledin är.
Allt var som vanligt i DN. Den där artikeln hade jag läst tio gånger under de år jag läste DN.
Sen kom ett nummer med en nylansering av Kulturen.
Ett enormt foto av Kerstin Ekman prydde första sidan på denna nylansering. Ekman såg inte glad ut. Det brukar hon inte göra. Men, som "alla" vet, så har DN:s kulturchef Maria Schottenius doktorerat på sagda Ekman.
Så vad skulle Schottenius ta sig till? Det fick bli Ekman. Som vanligt. Jag slängde en blick in i Ekmans vattniga ögon och beslöt mig för att inte läsa en rad.
Jag var prenumerant en enda månad. Vad angick detta mig?
Sen ringde de från DN och erbjöd mig ett bra pris för ett halvårs prenumeration. Jag sa ja.
För att försöka uppnå mitt stora mål - att bli en innemänniska som begriper vad folk talar om.
Jag hade fram till denna stund tänkt att det räcker med att höra på radion om det stått något särskilt på DN debatt.
Och sen somna om.
Så fort räkningen kom betalade jag.
Sen bröt helvetet löst. Överdrift. Men det synes mig som om DN nu gör sitt bästa för att trakassera mig för alla de år då jag inte läst tidningen.
De skickar mig varje morgon 2 (två) ex. De läggs ovanpå Svenska Dagbladet, Sveriges bästa dagstidning.
Det finns en tidningshållare utanför min dörr. Där trängs 3 (tre) tidningar och försöker hålla i varann för att inte trilla ner på golvet.
Jag blir mycket trött. Jag får dessutom ett reklambrev undertecknat av chefredaktören. Han undrar om jag är nöjd.
Man ska svara till en reklamavdelning.
En dag ringer en man från Dagens Nyheter och undrar om jag vill förnya min prenumeration.
Jag: - Det har jag redan gjort!
Han: - Jo, men nu när det gått en månad drygt.
Jag:- Hallå där. Jag har förnyat och betalat. Därför undrar jag om ni kan SLUTA att skicka mig 2 (två) ex. varje dag. Släng era tidningar själva. Om ni tillåter denna anmärkning. Sluta plåga mig, snälla ni!
Han: - Va? Jag ska kolla här. Ja, det stämmer. Det har blivit något fel här.
Jag: - Det kan man lugnt säga. Jag tänker inte betala extra!
Han:- Självklart inte!
Nästa dag får jag en enda Dagens Nyheter. 1 ex (ett).
Äntligen. Försöker bläddra igenom och fastna någonstans. Inte så enkelt.
Men.
Säg den lycka som varar beständigt.
Dagen efter får jag 2 (två) DN. Igen.
Och så har det fortsatt.
Varje morgon samma sak. Hur mycket pengar har de? Får alla prenumeranter två ex? För att sälja vidare eller helt enkelt ge bort ett exemplar?
Hur går det ihop med budgeten?
De kanske inte har någon budget?
Varje teori. Eller gissning. Vad du än kommer på. Mottages tacksamt i form av en kommentar.
Mitt liv kan inte fortsätta på detta sätt. Jag är nu helt begravd av Dagens Nyheter, en tidning jag helst inte vill läsa.
Eftersom jag inte driver fiskaffär kan jag inte ens använda allt detta papper för att slå in strömming i.
Alla förslag om att jag ska starta fiskeaffär tillbakavisas. Det är nämligen alltför svårt att få tag på gös.

Roman Polankski och nollan Magnus Sundholm

2009-10-02T03:04:00.001-07:00

Roman Polanski har gripits i Scheiz och riskerar utlämning till USA. Han begick ett brott gör 31 år sedan.
Polanski är en av världens förnämsta filmregissörer. Han har givit oss, publiken, så mycket att han skulle - i rättvisans namn - få slippa Magnus Sundholm.
Denne är nöjeskrönikör i Aftonbladet. Han skriver från Hollywood där han har bott alltför länge, vad jag förstår.
Igår, fredag, skriver Sundholm och anklagar Polanski. Sundholm skriver helt enkelt av vad amerikanska medier lägger Polanski till last. Det rör sig om en våldtäkt på en 13-åring för 30 år sedan.
Detta räcker som sakupplysning. Men. I detalj beskriver Sundholm hur övergreppet gick till.
Det är den värsta sortens journalistik som existerar. Blåögda kändisputtar som gottar sig i gamla brottsprotokoll. Skadeglada och intresserade av att tjäna ännu mer pengar på Gamla Skandaler.
Puritanska, konservativa murvlar i det republikanska Californien får tjäna som källor. Kan man mjölka ur lite mer ur den där våldtäkten?
Sundholm förefaller så att säga helkorkad och refererar tll en kolumnist i Los Angeles Times, Steve Lopez: Skulle de ha engagerat sig lika hårt för en vanlig" sexbrottsling för att han vunnit en Oscar?
"De" är t.ex. Martin Scorcese, David Lynch, Debra Winger.
Sundholm inser inte att han skriver för en svensk publik. Hans uppgift är väl för höge farao att redogöra för preskriptionsreglerna när det gäller brott.
I Sverige preskriberas ett mord efter 25 år. Det gäller även ifall offret är en statsminister.
Har ingen skyldig kunat påträffas och dömas så försvinner brottet.
Frågan från en svensk publik är: Hur ser preskriptionsreglerna ut i Caifornin, där brottet begicks? Eller är det kanske ett federalt brott? Troligen inte.
Finns det en allmän opinion eller några liberala grupper som arbetar för att sänka preskiptionstiderna?
Skall en person som är misstänkt för våldtäkt kunna förbli misstänkt för detta brott hela sitt liv?
Sundholm har i sin enfald dömt Polanski. Men någon rättegång har inte ägt rum.
Så här avslutar Sundholm sin krönika:
"En sak är klar. Att som Polanski ha Woody Allen på sin sida i det hr fallet torde inte öka sympatierna för den fällde - särskilt inte utanför Hollywoods gränser".
Jaså, minsann. Det handlar inte om Polanski, du Sundholm. Gör dig inte till!
Yttrandefrihet är självklart av godo. Men alla idiotier behöver inte tryckas.
Sundholm skriver på fredagar. Ibland gör han verkliga bottennapp. I Aftonbladet kan ni se hur botten har gått ur på sidan 7 i Nöjesbladet.
Hur är det möjligt? Lågenvattenmärke är bara förnamnet.
Ursäkta så mycket att jag använder denna fras "...är bara förnamnet."
Ibland kan man inte låta bli.
Gå hem och dra några gamla skvallertidnngar över dig, Sundholm.
Eller sup dig full. Vad som helst. Jag begär inte att du ska börja tänka, eftersom det vore för mycket begärt.

Calle, jag vet att du minns din mamma

2009-10-02T03:04:00.000-07:00

Ända sedan jag läste Calle Schulmans inlägg i Expressen (sidan 4, 30 sept) har jag känt mig melankolisk.
Han skriver om "små små band mellan en pappa och en son som tillsammans blir oerhört starka kättingar som håller hela livet ut."
När han tänker på sin mamma minns han inget liknande. "Minns inga bus".
Ja, vad är minnen? Är det exakta händelser som man kan vårda och senare under livet vrida och vända på. Och läsa in en speciell betydelse i.
Mamma. En sån som jag själv. Är det så att vi står och diskar.
"Så fort pappa tog sig tid var det något extra".
Jag försöker förstå detta. Men mamma finns där hela tiden. Och minnet av mamma är helt annorlunda. Det kan vara en färg, lusblå som köksgardinen. Det kan vara när mamma öppnar fönstret första vårdagen.
Sen kan det vara mamma som serverar korvgryta två dagar i rad för att hon glömde... och så är det mamma som glömt igen
Mamma finns det ingen mjölk? Finns det ingen ost?
Även om man har vuxna barn, som jag, så hoppar jag till ute på stan. Det är när något barn ropar högt och misslynt: Mamma!
Vad har jag nu glömt? Bröd, kan det vara.
Calle skriver att "vi från nu kommer att lära våra barn annorlunda."
'Det är oklart vad han menar. Det går nog inte att lära barn vad de ska minnas. Vuxna människor är barn inuti och de minns vissa saker som följt dem.
När det gäller mamma. När mamma ger dig beröm, Calle. När mamma parar ihop alla dina sockor. Och när mama ligger där på golvet i varuhuset och försöker få på dig nya pjäxor.
Det kan ibland vara lättare att minnas pappa. Eftersom pappa så sällan har tid. Så när han har tid så minns man det.
Men mamma, har hon alltid tid? Calle, minns du när mamma sa: Jag går och lägger mig oh vilar ett tag. Säg till när portatisen är klar.
Såna misstag gör mammor. Mamma beundrar sina barn och tror att de vet när potatisen är klar. Så hon vilar sig och somnar till och vaknar av att det luktar bränt.
Och där mitt på spisen står kastrullen och potatisen är torrkokt och sitter fast i botten.
Då minns du hur mamma suckar, Calle. "Men jag sa ju att..."
Som många mammor säger när de försökt.
Och så är det en sak med mammor att de vet var bären växer så det är nog så att du fick ditt första smultronstrå av mamma. Var det så, Calle?
Att leta i sitt inre efter minnen av mamma tar sin tid.
Och Calle kan inte hjälpa att han växer upp i ett samhälle där tiden tagit slut. Men när han var barn fanns det tid.
Så kanske är det så att det tar tid med mamma. Mamma växer fram när du tar tillbaka tiden.
Jag vet inte hur man fångar tiden, återför den in i sitt eget liv och ser till att den alltid finns där. Om man springer ut på en äng med en fjärilshåv så kommer tiden tillbaka för då springer man långt och tiden både försvinner och kommer tillbaka.
Och där står mamma bakom bärbuskarna: Calle, jag har hittat vildhallon!
Men nu är det höst och då kan man fånga tiden genom att sätta sig på ett fårskinn på en brygga och där kan man sitta och fiska.
Inte en enda fisk nappar men tiden kommer tillbaka och där står mamma och säger: Vet du vad Calle, jag har stekt strömming. Som du tycker så mycket om.
Och sen ska vi läsa om Alfons Åberg.
Visst minns du?

Nä nu jävlar i min lilla låda

2009-10-01T03:14:00.000-07:00

Heja Östhammar. Jag är inbjuden till er ORDFESTIVAL. Ett mycket finare ord än bokmässa.
Varje år är det ordfestival mellan ett och fem en söndag och jag ska upp i Roslagen och prata. Det kommer skärgårdsgubbar med grått skägg och Vegamössa.
Enligt uppgift är en hel hög ur släkten ´an ´Österman på väg.
Jo, man får kaffe och doppa.
Roslagen i oktober. Inte en sommargäst i sikte. Men författare. Alla är åkej och så.
Men så är det Björn Ranelid. Han ska också dit. I valet mellan Ranelid och Anna Anka. Tvinga mig inte att välja men de talar på samma sätt och är uppfyllda av sig själva.
Vi ska hålla till i Missionskyrkan och jag lovar att Ranelid kommer att suga i sig all luft och att alla kommer att svimma på grund av syrebrist.
Har läst att den ende riktige cowboy som finns kvar i Sverige, Robban Aschberg, fått kritik för att han dragit en fräckis när han intervjuade Anna Anka.
Kritiken kommer från en yngre generation som inte gjort lumpen, som aldrig varit en tvättäkta bokstavskommunister och aldrig slagit ner folk på stan. I sin ungdom. Eller supit sig äkta dyngraka. Med mera.
Så här var Robbans fräckis. Samtalet kom in på att Anna Anka misshandlat sin man Paul Anka med is.
Vilket hon självklart förringade. Det var bara en liten isbit som råkat halka på Paul Ankas huvud på ett oturligt sätt så att blodvite uppstått. Sånt är ingenting i Hollywood.
Vet du vilken den bästa isen är, undrade Robban. Och svarade själv: Det är klitorisen.
Ska detta vara något att himla sig över?
Nä, hörni alla purister, ni verkar lite väl känsliga.
Eller också kan det vara så att ni aldrig hört Gert Fylking dra en fräckis.
Fylking är virtuos även på detta område.
Av olika skäl är varken Robban eller Fylking inbjudna till Ordfestivalen i Missionshuset i Östhammar.
Men det är alltså Ranelid. Senaste gången jag råkade honom hörde han sig för: Var ska Annette Kullenberg sitta? Jaså där. Ja, då sätter jag mig på så långt avstånd från henne som möjligt.
Den listiga läsaren inser vilken typ av man som jag föredrar.
Som ledtråd kan jag ange att något Paul Anka ska vi inte ha. Vi ska inte ha det trist och tjäna en massa pengar utan vi ska resa runt och festa. Medan tider är.
Och från Missionshuset sätter jag högsta fart mot stadshotellet. Östhammar! Ni har väl stadshotell? Samt smör ost och sill. Och biff med lök.

När man känner sig utanför

2009-09-30T00:32:00.000-07:00

Det kan hända vem som helst. Jag känner ingen. De förstår inte vad jag säger. Varför blir jag aldrig bjuden hem till...jaså, det var en ny bar. Jag är inte bjuden. De sa vilka som skulle komma och jag visste inte vilka de talade om.
Ska det vara boots i höst. Eller lila schaletter och benvärmare.
Man är nollställd. Det är inte bara att gå fram till vem som helst och säga: Uppdatera mig!
Då säger de: Tyvärr. Jag har inte tid.
En del lägger till: Just nu.
Det är de som aldrig har tid.
För att inte besvära köpte jag en tidskrift som heter Bon. Jag fick för mig att "alla" läser den.
Igår kom jag inte långt. Det var för små bokstäver.
Men idag i dagsljus inser jag hur oerhört många människor det går åt för att göra ett magasin som alla läser. Förutom chefredaktör behövs Creative Director, Redaktionschef, Modechef, Framtidsredatör, Skönhetsredaktör, New York-redaktör, Grafisk formgivare, Indexredaktör och korrektur, Copy och redigering, Repro, Redaktionsassistenter, Designassistenter, VD, Sales Director, Marknadsassistent, Ekonomi, Medgrundare, Milano Office, Savigny Office, Tryck, Papper, Text, Fotografi, Mode, Konst.
Bus och bh Miu Miu.
När jag läst allt som behövs för att tillverka en Tidskrift Som Heter Bon överfölls jag av en stark önskan att sova. Jag blev utmattad av att tänka på allt arbete som gått åt. Mitt på blanka förmiddagen somnade jag med en bild av en konstig regnrock av galon över ögonen. Med stora bokstäver stod det ZZegna.
2 stycken Z. Mer än detta kan jag tyvärr inte minnas.
Men det kommer en dag imorgon också. Ni kan inte begära att jag ska bli inne-människa på bara några timmar. Det är mycket att plugga på innan man ens blir antagen till en 20-poängskurs.
Det bästa för mig vore nog att studera på distans.
Miu Miu

Varför läsa icke tyskarna?

2009-09-29T23:02:00.000-07:00

Det var märkligt medan muren fanns och delade Tyskland i två. Censuren var benhård. Men det fanns ett vattenhål: bblioteket.
Alla böcker, så gott som, innehåller nya tankar. Jag har tidigt lyssnat på en utmärkt krönika av radions Gunnar Bolin som talat med en tysk bibliotekarie.
En man som först i aderton år lånar ut böcker ill östtyskar.
Sen faller muren. Yttrandefrihet. Förbjudna böcker plockas fram och ställs tillbaka på hyllorna.
Men...var är låntagarna? De kommer inte längre till biblioteken.
Bibliotekarien funderar över vad som krävs: Bildning, kunskaper.
Det är vad som krävs för att läsa.
För varje bok så blir läsaren något mer upplyst. Varje bok? Inte sånt där skräp som Dan Brown producerar.
Varför läser människan? När det är så mycket annat...oljud. Läsning. Då krävs tystnad och tid.
Var ska vi hitta dessa varor? I vilket snabbköp ska vi gå in? På vilken hylla förvaras tystnaden?
Kan man köpa tid? Jaså, härintill. Ni menar i tidningskiosken.
- Ja, han säljer tid i små burkar. Hur mycket tid behöver ni?
- Jag tänkte läsa Buddenbrocks.
- Nu förstår jag inte.
- Thomas Mann.
Ingen har hört talas om en människa som i en vecka köper tid för att läsa denna roman. I vart fall har ingen hört det på mycket länge.
Bolins samtal med bibliotekarien fick mig att fantisera. Min fantasi var som en spiral och i centrum snurrade tiden allt fortare.
Jag tog fram en gammal fjärilshåv för at fånga tiden. Men jag var för sävlig.
Tiden snurrade genom hallen och försvann ut genom brevlådan.
Jag öppnade dörren och tittade ut. Allt var som vanligt. Dagen börjar med mina vanliga försök att fånga tiden. Jag får tag på Marlene Dietrichs självbiografi: Nehmt nur mein Leben.
Det är bara inbillning att jag hör något droppa in genom brevlådan.
Jag bryr mig inte. Jag faller handlöst in i Marlenes upplevelse: Ofta föreföll det mig som om jag helt ensam bodde i en cell, konstruerad bara för mig...
"Har du inget annat för dig?" Var kommer de tusen stränga blickarna ifrån?
Jag vänder ryggen till. Det är min bok. Den blå ängeln - i några timmar är hennes liv mitt.
Ganska snabbt upptäcker jag att hon läser samma författare som jag, Gore Vidal.
Jag kommer aldrig att rekryteras av några rånare. "Plötsligt försjunker hon i en bok och verkar helt borta. Vet inte vad klockan är. Opålitlig."
Dessa rånare i Västberga. Vad ska de med pengarna till? Det är så litet man kan köpa för pengar. Har rånarna lånekort på biblioteket? Böcker är gratis om man lånar dem.
Frihet är också gratis. Ifall man inte begår något brott. Då kan frihet bli dyrarare än någonting annat.
Säg mig något mer som inte går att köpa för pengar!

Ingmar Bergmans gaffel och jag

2009-09-29T01:11:00.000-07:00

Ifall middagen blir klar någon gång fram emot kvällen så kan jag lova er att vi äter den gratinerade koljafilén med äkta rostfritt bestick från Ikea. Tanken att köpa gamla bestick som tillhört en annan person är mig så främmande att jag... är beredd att konvertera till en annan religion.
Nej. Det vore överdrivet. Men försäljarna påstår att då, ifall man köper Bergmans bestick, så har man alltid något att tala om vid middagen. Det kan hända att mänskor inte äter middag alla dagar.
Tänk på det, bästa småborgerliga auktionsförrättare.
Det är inget fel på er. Men försök inte återskapa Ingmar Bergmans middagsbord i var mans matsal.
Det är feltänkt. Försök få människor att undvika att köpa en död mans bestick. Jag vet - det är för sent.
Men den där idén ni har på Bukowskis - att man i så fall. Utifall man ropar in sagda bestick alltid har ett samtalsämne till hands tyder på en viss naivitet.
Ifall jag själv skulle bli bjuden på middag och värdinnan hälsar välkommen med orden: "Och kan ni tänka er - just de här knivarna och gafflarna har Ingmar Bergman stoppat i munnen i minst 40 år. Så jag köpte dem på Bukowskis : Visst är det pikant!"
Om en värdinna hälsar välkommen med dessa ord. Plus ett förväntansfullt småleende, som om hon skulle få en applåd.
Då.
Död mans gaffel. Var ligger puderrummet, kära värdinna?
Av hänsyn till övriga gäster spolar jag innan jag kastar upp det lilla rotmos jag hunnit få i mig.
Sen springer jag därifrån.
Och försöker glömma. Aldrig i livet att jag klottrar något på ett bord mitt i natten. Jag vill inte minnas.
Vad Bergman verkligen skapade befinner sig i vetenskapliga arkiv.
Att han tyckte det var lika bra att sälja sina kastruller när han väl var död tyder på att han var en konstnär som gjorde film. Det anade väl alla.
Ingen har någonsin sett Ingmar Bergman sälja gamla kaffekppar på en loppmarknad.
Sånt fick andra ta hand om.
Men det han skapade var heligt. Något för evigheten. Och med detta ordnade han i god tid före sin död.
Resten är tystnad. Eller också är det en massa tjatter om schackpjäser. Rekvisita.
Schackbrädet skapade ingen film. Det var Bergman som skapade Sjunde inseglet. Delvis med den idé han fick att man skulle kunna spela schack med döden.
Det var originellt. Hans fantasi, skaparkraften var hans.
Men själva schackbrädet. Hoppa högt i min lilla låda.
Döda ting. Alla ni som betalade för Bergmans arma kvarlevor - hur mår ni idag?

När jag kom bort på BOKMÄSSAN

2009-09-28T06:44:00.000-07:00

Otroligt trött är jag på Bokmässan. Såg ni mig där? Det var jag som satt på en scen på en hög barstol och blev intervjuad av Göran Hägglund (kd).
Nej, så var det inte. Jag blev intervjuad av Ulf Elfving.
Han inledde med frågan: Tillhör du kultureliten?
Jag trodde då att jag gått fel och hamnat hos Göran Hägglund. Men det var Elfving som gått fel och hamnat bredvid mig.
Därvid uppstod den någorlunda kända Göteborgs-skandalen. Jag kunde nämligen inte svara på frågorna.
Jag tänkte: Om jag ändå vore Pelle Holmberg. Han med svampböckerna. Pelle Holmberg vet precis. Är det en flugsvamp så vet han det.
Om Ulf frågar honom: Är det här en murkla så får han svar direkt.
Jag har lyssnat på programmet Elfving möter Pelle Holmberg. Ett av de bästa program jag hört. Redigt. Mycket sakligt. Ute i naturen.
En massa publik står och lyssnar. Inne i mässhallen i Göteborg. Allteftersom tiden går börjar publiken klia sig i huvudet.
De anlägger minen: Vet mänskan ingenting?
Svaret är jo. Jo, jag vet en del. Men jag kan inte svara på frågor.
Vilken författare tycker du bäst om?
Om det ändå hade varit ett svampprogram hade jag svarat trattkantarell.
Ifall jag fått frågan: Vilken svamp tycker du bäst om?
Medan inspelnngen pågår ser jag hur teknikerna och Elfving gör uppgivna tecken till varann.
Hur ska de få ihop det här?
Det ska ju vara musik. Var femte minut ska det vara musik.
Det har radiochefen eller kulturministern bestämt. Ni vet sån där musik som ni kan höra i hissar.
Jag hävdar med stor emfas. Alltså gester och utrop. Viftar med armarna och hela kroppen.
Jag tillhör INTE kultureleiten. Jag är kulturarbetare.
Sen talar jag om vad detta yrke innebär.
Det är inte roligt. Att lyssna på. Elfving ser för en gångs skull inte så glad ut. Kulturministern har bestämt att det inte ska vara roligt. Att vara kulturarbetare.
Ändå ska det tydligen vara kultur. I någon form.
Ni såg inte mig? Nej.
Jag vet. Hela mässan var fylld av mäniskor som bloggade om varann. Hallå! Det var jag som hade en marockansk klänning och apelsinfärgade byxor?
Inte ett ord i en enda blogg eller twitter. Inte en bild.
Men i Bokförlaget Atlas monter var det andra bullar. Alla kände igen mig.
Så jag var glad ändå. Inte lika glad som Ulf Elfving. Ty det är han ensam om. Men lite glad var jag. När jag åkte därifrån.
En del passar på mässor. Medan andra, som gör sitt bästa och allt. Medan andra, som jag, som alltid gör mitt bästa och lägger mig mycket tidigt ifall jag ka vara med i någonting.
På mässor passerar jag såsom en osynlig. Men.
Man ska va gla att man är svensk. Som Birgitta Andersson så träffande uttryckte det.
Obs! Detta gäller även i Göteborg, säger jag till mig själv.

Ge upp alla miljöknuttar!

2009-09-28T06:26:00.000-07:00

Rubriken är lite överdriven. Men. Ifall ett företag gör en hel bilaga för att man ska köpa deras prylar som alla drivs med batterier och el.
Och det finns ett sådant företag. Och samtidigt skriver: Stäng av vattet under tiden du borstar tänderna!
Då är det en inhyrd miljötomte som fått fnatt.
"Under tiden". Hur lång tid tror ni att det tar? Att borsta tanden.
Det heter medan. Pundhuvud!
Plus: Undrar ni ifall jag kan läsa? Ni tror inte det?
Det är därför ni lått en inhyrd konsult rita en vattenkran som droppar tre droppar vatten och över den har ni ritat ett förbudstecken.
Så att man ska fatta vad ni menar. Är det en ny lag. Eller?
Jag tycker ofta reklam är rolig. Men ifall man känner att säljaren tror att alla kunder är dumma i huvudet så vill jag bara utstöta ett kraftigt GRRRR!
Så dumma är vi inte. Att vi stänger av vattnet.
Vi har annat att göra.

När det plingade i pastorns huvud

2009-09-28T01:18:00.000-07:00

Det kan hända att ni missade Tomas Sjödins pling. Han berättade om det i morse strax före sju i radion.
Det var så här: Tomas bodde på ett enkelt hotell med tvättställ på rummet och dusch i korridoren.
Men när han kom ner i frukostmatsalen fick han helt enkelt fnatt.
Så mycket vacker mat hade han sällan sett.
Sjödin är både pastor och författare.
Alltnog blir han sur. För han ska till att skära upp en bit surdesgsbröd. Och det finns INGEN PLATS!.
Buffén är överlastad. Inte en plätt, grumsar Sjödin. Inte ett enda hotell har kommit på att det måste finnas plats så att man kan skära upp sitt bröd.
Han måste gå en extra tur till sitt bord. Lika sur som brödet som han ska börja...
Just då säger det Pling!
Inuti huvet på sagde Sjödin.
Detta är ett i-landsproblem, kommer han på.
- Jag kände mig så ertappad, erkänner han.
Ingen märkte något. Utom Gud förstås. Som ser allt.
Sjödin står där med sitt surdegsbröd och lider. Han tänker på de fattiga i Indien.
I detta ögonblick liknar han min mamma som brukade säga: Tänk på de fattiga i Indien!
Det var när jag inte ville äta upp de otäcka saftsoppor hon påstod var efterrätter.
Men strunt i det.
Sjödin. Maken till mänska att tänka till vid ett frukostbord finns inte. Har ni hör talas om någon som Sjödin?
Man ska inte fylla sin agenda för då blir den full. Och då blir det inget tomrum. Och i så fall så finns risken att man inte upplever något alls.
Utom tomhet. Ifall man har fullt upp.
Livet rymmer inte allt, menar pastor Sjödin. Det krävs rymd.
Man ska hålla ytor i sin kalender tomma.
Försöker fundera ut om han har tagit hårdkokt ägg. Eller är det äggstanning och bacon som gäller i Sjödins fall? Brukar han äta gröt?
Pastej med gurka? Eller är det filmjölk han älskar mest?
Hur full är pastorns tallrik?
Det verkar klart att han lyckas skära upp surdegsbröd. Men sen får man inte veta mer.
Jag vill veta vad folk äter till frukost. Jag är en person som undrar hur man över huvud taget står ut med att se en frukostbuffé i ögonen.
Själv sitter jag med en kopp nattsvart kaffe och en skorpa. Jag blundar.
Men ibland tar jag upp min agenda och kollar så att jag inte missar något möte.
Hur menar Sjödin? Ska man fylla tallriken men tömma agendan?
Blir resultatet då att man upplever mer?
Bäste pastor! Hur vore det om du bara satte dig ner och lät maten tysta mun. Tänk inte på de fattiga i Indien. Koppla av lite och njut.
Det finns många som du, som blir lyckliga av en frukostbuffé. Yipee! MAT! Klockan sju på morgonen.
Ost, skinka. Fruktsallad. Jag har hamnat i himlen.
Det är självklart viktigt att pastor Sjödin tänker på de globala orättvisorna. Att jorden håller på att gå under. Allt det där man brukar se på film.
Men arme pastor, spar detta till dess att du går in i din kyrka. Du har bara ett liv och du har rätt att äta hur mycket som helst. Ingen ser hur många gånger du tar om.
Njut av livet. Och sluta en gång för alla att predika om att man ska hålla ytor i sin kalender tomma. Låt oss fylla våra kalendrar och leva våra liv ifred. Så får du fylla dina tallrikar.
Pling på dig, pastorn och ta en smörgås till. Kort sagt: Cool it, baby!
Jag respekterar din uppenbarelse men kan omtala att i-ländernas problem inte består i att det finns för lite utrymme på frukostbufféerna. Så att man inte kan skära upp limpa hur som helst och riskera att välta ut marmeladburkarna.
I-ländernas problem är något mer komplicerade och för att dessa problem någon gång ska nalkas en lösning så krävs en mängd människor. Vilka fyller sina agendor med tider då de ska träffas och resonera.
Utrymmet på svenska frukostbufféer finns inte med på agendan. Emedan, som du själv säger, pastor Sjödin, livet rymmer inte allt.

Nej, Daniel! Sluta INTE skriva böcker!

2009-09-26T01:32:00.000-07:00

Är ni utled på bokmässan? Make till mässa där mänskor som trampar ner varann finns inte. Då inflyter nyheten att Daniel Sjölin slutar skriva.
Observera att jag inte skriver att denna nyheten slår ner som en bomb.
Det är en försynt nyhet som gör mig ledsen.
Sjölin som publicerat tre romaner av hög klass funderar kring sitt beslut. Jag citerar honom i Svenska Dagbladet: " Jag är numera en vit medelklasskille i ett rikt land. Vad kan jag skriva som är så fruktansvärt intressant ur ett samhällsperspektiv? Jag är ju bara en lycklig snubbe på Gärdet i Stockholm."
Jag tänker inte komma med några goda råd: Ryck upp dig grabben!
Jämför Sjölin med Strindberg. Båda är vita medelklasskillar som bor på Gärdet i Stockholm.
Båda tvivlar på sig själva.
Strindberg skriver oupphörligt om att han inte har något att säga. I sin förtvivlan försöker han tillverka guld.
Och börjar skriva om det. Alltd intresserar det någon. Inferno heter den boken.
Den tanke som vidare slår mig är att Sjölin, arme sate, för tllfället ser livet som statiskt.
Han ÄR... Jaja, Sjölin. Säg vad du vill.
Men.
Livet är dynamiskt. Plötsligt är det du Sjölin som sitter på buss 40 och stiger av vid Hornstull och sätter dig bland gubbarna på bänken.
Du vet den där bänken intill klädbutiken Zazza.
Flera av dem kan behöva hjälp med... tja, det kan vara små ärenden in på systemet som ligger intill. Eller en peng till kaffe som Seven Eleven säljer.
Du vet där på hörnet till Hornsbruksgatam.
Livet ÄR inte. Livet rör på sig. Det är som Martin Ljung säger: Är det inte Fingal Olsson som sitter därborta? Jo, men han rör på sig.
Så är det med Sjölin. Han rör på sig.
Svik inte mig, Sjölin. Jag läser dina böcker. Svik för bövelen inte din läsekrets.
Ikväll kan ni se Sjölin tala med författare. På tv i Babel. Ställa sina intelligenta frågor. Få igång mumifierade typer. De som kallas författare.
Sjölin! Du har rätt att känna dig förtvivlad. Jag uppfattar att du befinner dig i rörelse mot ditt inre. Jag uppfattar att du samlar trådar. Det är en väv som glittrar i mörkret.
Det är början till din nya roman.

Calle är etta. Han kan tvätta en dator!

2009-09-26T01:13:00.000-07:00

På något märkligt sätt har Calle Schulman hamnat på plats elva bland la jeunesse dorée.
De gyllene unga männen.
De andra som nominerats är inte särskilt unga. Och frågan är om de kan tvätta en dator.
Där är Calle helt suverän. Jag vill gärna erkänna att jag var rädd att han skulle reta mig för att min dator är smutsig.
Det är för mycket aska och brödsmulor mellan tangenterna. Samt otäckt svarta klistermärken runtomking. Och läppstiftsmärken.
Har jag pussat på min dator? Svar nej.
Calle är en gentleman. Som bekant. Inte ett ord över hans läppar. Ingenting i stil med: Är du inte klok? Vet du vad en sån här dator kostar?
Inget sånt.
Helt lugnt tar mannen fram en sprayflaska. Samt en särskild duk. Han slår ut allt vad Via, Ajax och fönsterputs heter. Han har en magisk flaska.
På 47 sekunder rengör han tyst och metodiskt min dator. Den är nu som NY.
För Calle är det helt naturligt att rycka in och han avfärdar alla överdrivna tacksägelser.
Om han någon gång skulle behöva lite extra inkomster kan han starta företaget: CALLE SCHULMANS DATORTVÄTT: Jag tvättar er dator. Utan kommentarer som skulle kunna såra er.
Bara ett tips Calle! Du är nummer 1.
Nummer elva är fel. Tryckfel. Ta bort en etta från 11 och det blir 1.
På denna plats hör Calle hemma!

Vad tycker du Charlie?

2009-09-25T07:23:00.000-07:00

Jag har förstått att din utveckling går i rekordfart och att du själv öppnar dina paket. Här är en liten födelsedagspresent till dig. Kanske kan vi köra den tillsammans. Eller också får det bli så här: Spara den till julafton. Det är en dag, kan jag berätta för dig, då du kan göra vad du vill. Ytterst få föräldrar klappar till sina ungar den dagen och man kan köra utav bara helvete.

MINA BÄSTA MODESIDOR

2009-09-25T00:41:00.000-07:00

Det är på fredagar som Svenska Dagbladet publicerar två helsidor med snygga kläder. Allt har nummer. Just nu sitter jag stirrar på nummer 12.
Fuskpäls. Och FÖRSÄSONGSRABATT!
Ett nytt ord. Säsongen är vinter. Eller höst. Men just i år är det sommar. Vad ska hända med alla fuskpälsar?
Vi är inne i en helt ny årstid, påhittad av affärsmän.
Vi befinner oss i försäsongen.
Då får det inte heta rea. Det ger fel signaler. Sånt som politiker avsyr: Fel signaler.
Det ska heta rabatt när sommaren aldrig tar slut.
Ett annat annonsord är NU.
Det betyder: Speciellt lågt pris eftersom vi inte säljer något.
Eller varför inte gå efter SNÄLL PENG.
Det är samma sak.
Det får inte heta rea. REA bort! Då kan folk tro att det är restlager.
Vad betyder TOPPENPRISER? Det betyder INTE höga priser utan tvärtom - det är särskilt bra och låga priser. Det är just detta som är toppen.
Men det verkliga klippet är LYXUTFÖRSÄLJNING!
Snart är det löning. Eller va? Och då gäller det att...njuta av solen, åka på picnic. Sommarens sista. Bada en enda gång till.
Inne i butikerna står alla de som säljer kläder. Det är de som fryser. Alla som är rädda får knottror på armarna.
En pärla NU!
Nej, det får vara för vi ska på utflykt. Tyvärr. NU åker vi.
Var glad att du inte säljer kläder! Om så är fallet.
Vi andra tänker så här: Vad är det för fel på den där fina jackan jag köpte förra hösten? Den får hänga med ett år till. Såna är vi kunder. Vi kan tänka. Lite längre än de som gör annonserna.

Han säger: Kall höst! Ty han vill sälja. HM&sånt.

2009-09-25T00:29:00.000-07:00

Alla tiders svärdomsdröm. Han heter Karl-Erik Persson. Han var med på tv. Välklädd. Det kan vem som helst fatta. Trevlig, snygg. Begåvad. Behöver ingen medieträning av såna där rena bluffar som Paul Ronge.
Ronge var en gång fackklubbsordförande på Aftonbladet och jobbade för att vi stackars lågavlönade satar skulle få bättre betalt.
Vad som sen blev av Ronge vet jag inte riktigt. Han spolade ned sig själv i det kommersiella träsket. Kan man tänka.
Karl-Erik Persson är arvtagare och utsedd av styrelsen. Men han säljer inga vinterkläder.
Där har vi problemet. September är som rena sommaren. September är människans dröm denna höst.
Och där står H&M med en massa kappor och fuskpälsar... de står där och stirrar på galgar med hela vintern. Vintern hänger på sned.
Persson verkade se ironin i det hela. Såna chefer är bra. Han brydde sig inte om att hymla om att hans farfar och far underlättat för styrelsen att utse just honom till ny chef.
En morgon när Persson vaknar snöar det. Då blir han glad igen, vilket är honom väl unnat.

Förlåt, Djurgården!

2009-09-24T01:02:00.000-07:00

Helt felaktigt har jag påstått att ni i Djurgården uppträtt ohyfsat på en resa till en match.
Det var Hammarby.
Jag tänker inte håna Hammarby genom att säga : Det var självklart Hammarby.
Bajen. Har en känsla av att de får tillräckligt mycket skäll. Som det är.
Djurgården är mitt lag. Det går långt tillbaka i tiden. Knivsta Sandberg. Stenson med sina orimligt höga bollar. Tjugu meter upp i luften.
Det var Stadion och pjogjam pjogjam med signalsystemet.
Hur kunde jag misstänka Djurgården för att svina ner i en buss och , ja med mera...
Förklaringen är att jag blev fascinerad av att en reporter i en svensk tv-ruta började skratta.
Jag blev glad. Så fort någon skrattar blir jag uppåt. Och så tog jag fel.
Pennan slant.
Vad vill ni att jag ska säga? Att det var motvind och att jag hade solen i ögonen.
Det enda jag kan säga till Djurgården och deras fans är: FÖRLÅT!
Självmål.
Det är sånt som händer. Men det är ingen tröst. Jag är en enda stor ynkedom.
TACK! till er som lagt märke till mitt misstag! Jag sjönk faktiskt ner genom jorden. Hur kunde jag?
Bättring utlovas.
Så här får det helt enkelt inte gå till. Som mina chefer ständigt förklarat för mig. Och då menar jag CHEFER.

Är Anna Anka farlig?

2009-09-23T07:34:00.000-07:00

Är Annika Anka farlig, Per Wirtén?
Det var inte jag som fick frågan. Det var Per Wirtén.
Det var i en debatt i radion.
Eftersom skratt inte förekommer i radion. Utom när det är underhållning. När det står i programtablån.
Och eftersom det är Wirtén, en mycket radikal person från tidskriften Arena, som får frågan så tar han den på allvar. Fattas bara. Han skrattar inte. Hur många komiska frågor får en man under sin livstid?
Nu fick Wirtén en rolig fråga. Men han tog inte chansen.
En svensk skrattar inte i onödan.
Men nya ord. Det handlar i detta avsnitt om berlusconifiering.
Det hittar Wirtén på. Hoppas jag stavar rätt.
Skratta och var glad, var svaret på vad berlusconifiering är. Illa.
Det ska vi inte ha.
Men var det Wirtén som gjorde denna definition?
Vissa mänskor skrämmer livet ur mig. Jag säger inte vilka.
Men det är en hel del. Allvarliga män skrämmer mig.
De som är rädda för att skratta. Lås hellre in mig i en mörk garderob än presentera mig för en man som tar sig själv på allvar.

Simma lugnt! POLISEN SPÄRRAR AV!

2009-09-23T01:29:00.000-07:00

RÅNET från luften sätter myror i huvudet på polisen. Men de har gjort sin plikt. De har spärrat av i Arninge. Där har helikoptern med rånarna och deras byte landat.
"Vi spanar på varst de här personerna har tagit vägen", uppger polisen.
De är nämligen inte kvar på platsen.
Vidare har polisen spärrat av vid Myttinge. Det är där deras egen helikopter saboterats.
Men vad vet polisen?
" Vi vet att det är person som kan framföra en helikopter på låg höjd. Antingen är det en kriminell som klarar detta. Eller så har de hyrt in någon."
En bristsituation kan nu uppstå: Det kan bli ont om kontanter i bankautomaterna. Har ni bunkrat sedlar? I annat fall - uppsök närmaste bankomat.
Ifall ni har något att hämta. Ifall ni är betrodd med kontokort. Ifall ni har papper på att ni är ni och ifall ni inte tillhör den där gruppen som befinner sig i "utanförskap".
Vilka dessa är försöker vår regering specificera.
Denna regering gör det inte lätt för sig. Utanförskap är ett existentiellt begrepp. Jag vill hänvisa till Kierkegaard. Obs! Ett tips till rgeringen.
Inte till polisen Polisen hänvisar jag till fler avspärrningar. Spikmattor kan också komma ifråga. Varst "personerna" befinner sig är oklart. Men om de påträffas kan vattenkanon komma ifråga.
Damma av den. Ifall den inte är saboterad i förebyggande syfte. Försök ta reda på varst de är, skurkarna!
Sen kan ni ta och skaffa fram en annan helikopter.
Vad vill du ge polisen för råd?
Hur ska de hantera sitationen?
Sitationen är den att våra pengar är på villovägar. Så vill vi inte ha det.

Nästa dag skrattar de på TV. En gång till!

2009-09-23T01:12:00.000-07:00

Ibland blir Djurgården för mycket. De svinar ner för mycket. Det är när grabben i ABC-Nytt ska berätta hur de svinar ner i bussen på väg till match som det brister.
Först berättar han hur en av busarna skiter i bussen. Men sen. Det är när han ska berätta att de tar sig in på en hamburgerkedja och snor cd-skivor som han börjar skratta.
Per-Erik, han som sköter vädret, börjar också skratta. Han syns inte. Ingen av de två som befinner sig i studion klarar av att behärska sig.
Reportern säger att fansen nu får ordna egna bussar om de ska till matcher och att klubben tar avstånd... det gamla vanliga.
Men han skrattar. Och man blir uppåt. Är det tillåtet att skratta rakt in i tittarnas vardagsrum? Kan det bli löneavdrag?
Eller tvärtom. Kan det bli högre lön? Ett nytt moment har uppfunnits. En del så kallade nyheter är löjliga. Men reportrarna ser allvarliga ut. Sen börjar en enda skratta åt eländet.
Vad som än händer representerar de det högsta möjliga ämbetet i vårt land. De sitter på Gud faders högra sida. Det vill säga Eva Hamiltons sida. Hon är chef för SVT. Ingen modern människa i Sverige förnekar att Gud, den kristna guden, lika väl kan ha varit en kvinna.
Ställföreträdaren som framträder i rutan ska inte skratta. Utom i de fall där han är särskilt inhyrd för att skratta. En lokalreporter som skrattar åt svinaktiga fotbollsdårar - vad händer med honom?
Och du Per-Erik, du som har hand om vädret. Måste du sabba för din kompis? Han kan bli av med jobbet. Jag undrar bara: Vad är det som händer?

Killing-gänget grillas på Berns. Och.

2009-09-23T00:58:00.000-07:00

Hamnar i ett program som tycks vara fyllt av Killinggänget. De är på Berns för att hylla Robert Gustafsson. Reprisprogram, antar jag. Hamnar alltid i repriser.
Han är Sveriges roligaste man. Gustafsson. Eftersom jag inte har några källor drar jag till med Wikipedia.
Det enda jag minns är Henrik Schyfferts skratt.
Han får frågan: Kan ni tänka er att vara roliga utan att få betalt?
Det skratt som då hörs är så högt och uppfriskande att tv:n börjar skaka. Den rör på sig.
Ingen tv är van vid spontana högljudda skratt.
Nu har jag en återställarknapp på min tv.
Inte Jägermeister. Utan en riktig knapp. Som går att klicka på.
Men inget händer.
Schyffert skrattar och kan inte sluta.
Jag stänger av tv:n. Så kan det gå när Schyffert får en verklig kanonfråga.
Den faller på sin egen orimlghet, denna fråga.
Men Schyffert kan helt enkelt inte behärska sig. Dagen efter...

Helikopter ner. Och upp.

2009-09-23T00:45:00.000-07:00

Oj! En helikopter sänks ner och "tungt beväpnade män" stjäl pengar. Sen lyfter helikoptern. Då får man höra av polisen: Ett flygande föremål kan man inte plocka ner hur som helst.
Inte? Det plockas ner helikoptrar dygnet runt.
I Afghanistan. I Pakistan. Irak.
Personerna var "väldigt" tungt beväpnade.
Efter att ha flugit en bit landade de.
Nu kan man inte klandra polisen alls. Det går helt enkelt inte. Eftersom deras egen helikopter blivit saboterad. Vakten var och drack kaffe.
Så det kan ha kommit in några tungt beväpnade män och sabbat polishelikoptern. Innan de lyfte för att... ja, usch RÅNA!
Det finns en förklaring till alltihop: Bristande resurser!
Vem som helst inser följande: Det behövs fler poliser.
Polisen går inte säker. Inte ens på sin egen helikopterbas.
Facket kräver att vakthavande ska ha sina pauser.
Sen är oturen framme. Och just då...
Sensationellt rån från luften! Åsa-Nisse! Var är du?
Och Klapparn.
När ni behövs som bäst.

Och där i Lima sitter Paul Anka

2009-09-21T02:54:00.001-07:00

Det är i mitten av 80-talet och jag själv och fotografen Ulla Lemberg sitter i baren på ett hotell i Miraflores i Lima, Peru.
Jag sveper så där tio koppar grönt te, en mängd växter ligger och flyter i koppen. Klockan är närmare tolv på natten och Montezumas hämnd har drabbat mig. Peru är helt under isen. Det är ekonomisk turbulens, hyperinflation. Svält. Terrorism.
Valutan har bytt namn från Sol till Inti. Det är quechua och betyder också sol. Men vad hjälper det?
Ulla och jag gör reportage om Peru. Vid ett bord i baren sitter två ensamma män. I övrigt är det tomt. En blek, tunnhårig gubbe och en mörk, yngre man. De säger inte ett ord.
Men plötsligt reser sig den mörkhårige mannen och kommer fram till oss. Han har tråkigt och slår sig ner. Mitt på bordet lägger han en mycket stor diplomatportfölj. Svart skinn.
Vad ska man säga. - Vi sticker snart, säger mannen.
- Jaha, mitt i natten?
- Säkrast eller hur?
Ingenting är säkert i Peru. Det är livsfarligt och gerillan Sendero Luminoso (den gyllene stigen) täner ta makten från presidenten. Denne heter Alan García. Han berordrar massakrer och tvingas fly från sitt land.
- Girls, säger mannen med portföljen. Girls, vill ni titta på något? Vi är här för att sälja in en skiva. Exklusivt till presidenten. Musik Fattar ni?
Vad vill han?
Plötsligt öppnar han väskan. Inuti ligger en AK 4:a.
Vad är det som händer?
- Vi måste sticka nu, muttrar gubben vid bordet intill.
Ulla Lemberg är mer snabbtänkt än jag. Hon vrålar:
- Det är Paul Anka. PAUL ANKA!
Jag är trött, magsjuk. Men Ulla störtar upp. De två männen springer genom hotellets lobby. Efter springer Ulla: Paul Anka! Paul Anka! PAUL ANKA!!!
Av alla som dyker upp. En närmast skallig gubbe om skrivit en låt som heter Diana. Och Ulla - hon får spel.
Mannen har spelat in 900 låtar, givit ut 124 album. Han var i Las Vegas nr Carl Cohen slog ut Sinatras tänder. Han skrev My Way åt Sinatra. Det tog honom fem timmar.
Nu är det liv kring familjen Anka. Han, Paul, kommer på plats 21 bland världens mest framgångsrika artister. Han har en fru som heter Anna som aresterades när hon klädde upp honom med ett isblock.
- Bara en detalj, sa Paul då. Lite trubbel bara,
Han har av någon anledning kommit i bakgrunden i Sverige. Men han har varit med. Han är från den tiden då det inte gck att plantera in hår. När han for til Peru hade han personlig livvakt som medförde eget vapen. Anka är ingen slarver. Han är en överlevare. En av de sista riktigt stora som underhållit miljoner mänskor i så där 50 år.
Egentligen skulle han ha blivit journalist. För mer än 50 år sen. Han var då tungen att lära sig stenografi. Det var så på den tiden. Han åkte ut från skolan med huvudet före.
Sen skrev han Diana och sålde 20 miljoner skivor. Då var han 17 år. Nu är han farfar och turnerar sex månader om året.
Den 28 april firar de Paul Ankas dag i Ottawa i Canada. Han kommer därifrån men har libanesiskt ursprung
Miraflores där han satt och häckade vid en hotellbar för några decennier sedan är en exklusiv förort till Lima. Och den peruanske författaren Vargas Llosas litterära miljö. När han skrev sina främsta verk. Såsom Det gröna huset. När han var ung.
Då var han bäst. Men Paul Anka har inte blivit sämre med åren. Lyssna på honom Han låter bättre än frun Anna. Vem vill lyssna till Paul Ankas fru?

Synd om Ingmar Bergman. Och Anita.

2009-09-20T12:47:00.000-07:00

Jag vet. Söndag kväll. Då ska man inte sätta sig och titta på Ingmar Bergman. Tom Ahland har träffat Bergmans hushållerska Anita. Hon som tänkte skriva en bok om sina åtta år hos Bergman men som fick höra att hon inte kunde skriva. Av Bergman förstås.
Ja, vad kunde Anita egentligen? Ibland var det fel på köttbullarna. Ibland var det fel på sängen. Den var felbäddad.
Det var som att titta på någonting från 1800-talet. En dålig pjäs som påminde om Ibsen. Två människor som inte hade någonting med varann att göra. Men som ändå höll ihop. Hur lätt är det att få ett jobb när man är 58 år, som Anita sa.
Kverulanter, kontrolldårar. De är likadana. De letar efter någon att plåga. Bergman hittade Anita. Hon höll i åtta år. Människor som hon finns också på denna jord.
I stället för att slå en stekpanna i huvudet på geniet så bet hon ihop när han kallade henne slyna. Tråkigt nog så fann hon sig. Men blev urgröpt. Precis som husbonden.
Det fanns nog inte en enda tittare som inte anat sig till att Bergman hade svarta, sadistiska sidor. Det räcker med att man ser några av hans filmer för att förstå detta.
Hushållerskan Anita fick stå ut med mycket. Hon förmådde inget annat. Men dokumentären var tunn. En gubbe som snart ska dö plågar en kvinna som inte kan försvara sig.
Framgång, konstnärskap, den besatthet som krävs av en regissör som Bergman har sitt pris. Det förefaller ganska självklart att det fanns andra i hans närhet som fick lida mycket mer än Anita.
Hon var ingen värdig motståndare för den arme Bergman. Demonerna rev och slet i honom. Mot slutet fick han hålla till godo med att klaga på att Anita inte kunde steka lammstek.
Sadister hittar alltid någon masochist. Det är ett välkänt tema hos Bergman.
Hur snål var Bergman? Egentligen. Den frågan togs inte upp av Alandh. Vi tittare skymtade ett anställningskontrakt. Jag tyckte mig se summan 7.000 kronor.
Var det allt hon fick, Bergmans Anita?

Den filmen ska jag INTE se!

2009-09-20T10:00:00.000-07:00

De har gjort film på Scener ur ett äktenskap.
Scener ur ett äktenskap. Den långa serien av Ingmar Bergman. Den som gick på tv i början av 70-talet.
Det räckte att se hur Liv Ullman och Erland Josephson försökte prata och prata om... ja, det var ingen mening längre.
Av sadistiska skäl hade SVT lagt ett avsnitt på Valborgsmässoafton. Då var vi bortbjudna. Det skulle vara eld. Man skulle ut och se på elden.
Vi var bara par. Vi hade ätit. Det skulle bli en otrolig brasa. "Alla" hade samlat till brasan i veckor.
Den där kvällen stannade alla kvinnor inne och glodde som besatta på Liv och Erland.
Inte en karl fanns inom synhåll. De försvann som skållade råttor.
Bergman. Något så larvigt. Så dumt. Titta på Scener ur ett äktenskap på Valborg.
De bara försvann, alla våra män.
Och vi kvinnor satt stumma och glodde. Vi såg in i vår egen framtid. Eller. Vad trodde vi att vi såg? Hur kunde han? Hur kunde hon? Det var påhittat. Men ändå.
Vi hade fest. Eller hur? Men hälften hade försvunnit.
Hur var det egentligen? Kunde ingen av oss tala med våra män?
Alla tänkte samma sak. Ingen sa något.
Alla dessa närbilder på Liv och Erland. Måste de förstöra allting?
Ja, de var tvungna. Ingmar Bergman hade sagt åt dem. Så mycket förstod vi.
De gjorde det för pengar. De var olyckliga och förebådade livets alla hemskheter.
Men vi hade det bra. Frågan var bara - varför satt vi där? Såsom fastklistrade, förstummade.
Vad ville Bergman? Att alla mäniskor skulle skiljas?
Sen tog det slut.
- Vi sätter på lite kaffe.
Hur kan man minnas den där kvällen så tydligt? Den där hurtigheten som vi kämpade oss till.
- Det här var inget för karlar.
- Nää.
Nu ska jag snart se filmen om Ingmar Bergmans hushållerska.
Forts. följer.

Jag blev stum, Mona!

2009-09-19T02:48:00.000-07:00

Det var igår när jag läste i Expressen att Mona Sahlin, partiledare med mera, åkt till Mallorca för att fira en festfixare - det var då som jag blev stum.
Till slut fick jag tag på en kompis. Han morrade som en schäfer: Hon har helt tappat omdömet. Grrrrr...
Mmm sa jag.
Men idag lördag fick jag tag på några sverigedemokrater jag känner. De bor i Västmanland.
Ingen av dem hade varit på Mallorca. Det var ett för mig välgörande samtal. Jag fick tillbaka talförmågan. Vad jag än sa så visste dom inte: Vem är Jonas Åkerlund? Vem är en som heter Bindefeldt? Vem är Tarras Wahlberg.
- Va?
- Tarras Wahlberg.
Jag ringde ett enda nummer men där var det tre kompisar. På samma adress. Alla arbetslösa. Det visste jag. Men att de flyttat ihop. Det blir billigare att flytta ihop en lägenhet på ett och ett halvt rum.
- Du det finns dusch och så.
- Men Carola, då? Hon är på fest på Mallorca.
Det är klart d visste
Marie Fredriksson?
Inget svar.
- Jaha sa jag. Och annars.
- Nä, vi var ute igår
- Jaha. Har ni nån mat?
De hade varit och köpt strips och hade ketchup hemma.
- I morgon är det söndag. I alla fall. Sa jag.
- Än sen då.
- Jag menar att det är väl fint väder hos er med och...
- Vi ska gå i kyrkan.
Så mycket mer blev inte sagt. Men dessa tre sverigedemokrater skulle rösta i kyrkovalet för de hade tagit i hand på det. Inte varandra precis. Men det hade varit något meeting.
Folk hade tagit varann i hand.
- Hur har du det, sa en kille som heter Kenny. För nån ska heta det. Cenny. Förlåt. Det ska vara med C.
Jag: Du vet hur det är i Stockholm.
- Ja, fy faen.
- Jag vet vad du tycker. Alltså. Ska ni vara med på gudstjänsten?
Allihop skulle vara med på gudstjänsten och sen var det kaffe. Visste de.
Så alla har sina fri och rättigheter i god ordnng. Sverigedemokraterna får rösta i kyrkovalet och äta sig så mätta de kan på bullarna till kyrkkaffet.
Och Svergies blivande regeringschef, som hon säger att hon ska bli, hon Mona, hon har sina rättigheter. Rätten att åka till Mallorca och umgås med fint folk. Ni vet såna där rika. Som vet hur man gör när man bor på hotell.
Många av de där rika är det inget större fel på. Men det är klart - en del har inte mycket i bollen. I skallen.
Samma grej faktiskt. Samma grej som de brukar anklaga sverigedemokraterna för. Att de inte begriper vad som är bra för Sverige.

Mona Sahlin - lär av SKAVLAN!

2009-09-17T23:44:00.000-07:00

Frisk ljus morgon. Men vilket dunkel. Mona Sahlin i DN: "Det handlar inte om att bli populär - utan att få respekt"

Nu kommer det inte nån fras: Jag sätter kaffet i halsen.

Det gör jag inte. Jag faller ner i missmod. Är det november, är det snösörja, är det kolmörkt på morgonen?

Står pendeltågen stilla?

Nej, det är Mona.

- Jag har varit med så länge...

Som hon börjar i en intervju, publicerad idag. Den har krävt två reportrar.

Respekt. Ja, det är vad soldater känner för regementschefen.

När jag gick i plugget kände jag respekt för rektorn. Speciellt när jag blev uppkallad till rektorsexpeditionen.

Nedslagna ögon, vågar inte säga något, vill bara försvinna.

Jag röstade inte på rektorn.

En enda reporter i P1 intervjuar nu på morgon Skavlan - mannen som kommit till svensk tv och visar oss hur en människa kan vara. När hon är som bäst.

Det finns inga hemligheter bakom Skavlan. Han är begåvad. Och han vet vad som krävs för att människor ska sitta kvar i tv-soffan, sluta zappa.

Det handlar om atmosfären, att skapa en stämning, menar han.

De som medverkar ska känna trygghet. Ordet respekt hör man inte ens suset av.

Att göra fel: Det kan vara bra om man gör fel.

Visst. Skavlan betonar det mänskliga.

Och känslorna. Han räknar väl upp ett tiotal känslor som skapas när han gör program.

- Det värsta som kan hända är likgiltighet.

När människor märker ifall det är ett program till som man ska ta sig igenom därför att alla andra... hela detta elände som tynger många program i tv. Tynger dem som cementblock. Likgiltigheten.

Skavlan tar sig själv på allvar, som alla som har humor gör. Han vet hur gästerna ska sättas samman.

Det måste bli konflikter, skratt, tårar. Det kan bli vad som helst.

Men ändå inte. Ty över allt vakar just Skavlan. Han är påläst. Som ett favoritprogram han gjort nämner han ett där författaren Amos Oz medverkade. Oz är en av världens nu levande bästa författare.

Jag tänker: Skavlan läser på. Sen tänker jag: Skavlan läser.

Så kan det vara. En intelligent människa som tycker om att läsa. Som inser att kan han få med Amos Oz ska han ta chansen.

Något hyckleri finns inte i radiointervjun nu på morgonen. Tv-programmet nu på fredagskvällen spelades in igår. Det är lite nedklippt. Men de stuvar inte om i det.

"Vi erbjuder verkligen något nytt", säger Mona Sahlin i intervjun i DN. "Det finns något oerhört attraktivt i tyngden

och erfarenheten som finns hos socialdemokratin. den frihetliga gröna dimensionen som miljöpartiet alltmer..."

Jag orkar inte läsa färdigt den l-å-n-g-a meningen. Den som börjar med att Mona erbjuder något nytt.

Någon författare eller konstnär nämns inte. Ingen enskild människa.

Ändå vill Sahlin "minska klyftorna mellan människorna".

Genom respekt tydligen. Respekt för Mona.

Den lättsamma inställning som Skavlan har till sig själv är en av nycklarna till hans framgång. Intuitionen. Känslan för vad som får människor att gå igång. Att säga saker de inte tänkt säga för att det är för ... pinsamt fräckt, avslöjande.

Skavlan har en förmåga att ge av sig själv. Intrycket är: Han är generös.

Utan att tänka närmare på saken känner miljoner just detta. I Sverige och Norge som nu samsänder. Alla känner något liknande: Vi behöver möta en människa som har något att ge oss. Även om det är genom en tv-ruta.

Hur mycket tror ni att de flesta har att välja på?

Han är bäst utan manus, säger han. Han har sitt manus i huvudet.

Marita Ulvskog - hon som alltd vet bäst. Om allt.

2009-09-16T15:11:00.000-07:00

Äntligen fick Barroso skratta och kramas om. José Manuel är förnamnet. Titeln är Ordförande i EU-kommissionen. I fem år till. Han blev omvald.
Han tackade och lovade göra sitt bästa. På portugisiska. Det lät som en sång.
Barroso har jobbat på samma post sedan 2004. Han var enda kandidat. Han åtog sig det svåra jobbet en period till. Jag uppfattar honom som en trygg pelare. En person som ger EU stabilitet.
Han är en bestämd man som kan kompromissa. Alltid utsatt för kritik.
Allt detta är självklart. Liksom att kommisionen föreslår lagar i EU.
Sen har vi Marita Ulvskog som skickades till Bryssel i våras, år 2009. Hon tyckte inte det var bra med Barroso. Hon sa i tv igår att Barroso är för konservativ.
Nånting måste de ordna åt Marita U. Hon som var partisekreterare för socialdemokraterna och gjorde varje människa ledsen och uttråkad.
Vad skulle hon få som dög åt henne? Partiet med stort P beslöt att skicka henne till Bryssel. En EU-fientlig politiker.
Vissa händelser kan man inte göra något åt. Försök att spotta i motvind. Dömt att misslyckas.
Jag vill anmäla självkritik: Aldrig kunde jag ana att Marita Ulvskog som suttit drygt åtta månader i EU-parlamentet saknade ödmjukhet inför detta uppdrag.
Som svensk kände jag skam när hon mästrade Barroso. När damen ifråga var medlem i KFML (kommunistiska förbundet marxistleninisterna) var hon ung.
Varför hon blev socialdemokrat känner jag inte till. Att hon offentligt aldrig visade något prov på humor kändes trist. Varför hennes partis kvinnoförbund inte dög åt henne vet jag inget om. Men hon startade eget: Feministas. En förening för ... tja, kuttersmycken. Något feminint var det.
Hon såg mycket nöjd ut när hon kritiserade valet av Barroso.
Det var inte roligt att bevittna. Men det är bara att gilla läget. Samtidigt som man undrar: Är Bryssel en avstjälpningsplats. Ett ställe dit ett parti som socialdemokraterna skickar misslyckade toppolitiker.
Så att de får sin försörjning tryggad.
Barroso kommer från ett land som under mer än 40 år var en diktatur, som på många sätt var värre än den spanska diktaturen. Om det finns grader i helvetet.
Om Barroso kan man säga att han känner Europa och dess historia. När det gäller Ulvskog så förefaller hon vara vad som förr kallades en lantlolla. EU duger inte. Barroso duger inte. Ingenting duger åt Marita. Utom Marita förstås.

Ingen lammstek snälla Karlavagnen!

2009-09-16T14:17:00.000-07:00

Noll noll. Sånt är livet. Barca låg över. Dansade med Inter som de sa i spanska radion.
Zlatans feta chans. Ja.
Och så slår jag på radion P4 för lite kommentarer. Men Karlavagnen har börjat. Helvete.
Första och sista gången jag svär uti denna blogg.
Men VARFÖR börjar de, när klockan är 11 på kvällen, att berätta om hur man steker lammstek. Detta kan varje levande människa som fyllt elva år.
Men göra mål i Champions League. Det är ganska knepigt.
Sen har vi Ibras gamle tränare i Inter. En sur typ. Han påstår sig vara nöjd. Han sålde Zlatan och fick råd att köpa Snejder, Lucio, Thiago Motta och Milito.
Samt Eto´o, geniet från Kamerun.
Mourinho heter den sure mannen. Men vacker som en gud är han.
Såg ni matchen? Det finns ingen rättvisa i världen. Barca borde ha vunnit.
Men - det finns inget borde i fotboll.
Sen kommer Karlavagnen med sin förbenade lammstek. Och kantarelltoast.
Läge att citera Magnus Uggla: Jag mår illa.
Att Paraguay lyckas dribbla bort Argentina är fel. Det ska inte ske. Men nu snackar vi Argentina och tränaren Maradona.
Det kan inte hjälpas. Tårarna trillar. Rena tangon. En tragedi. Maradona är Argentinas öde. Han är sitt hemlands egen Hamlet. Fast lite tjockare.
Messi! Du gjorde rätt som stack från Rosario, Argentina. Allt du gjort är rätt. Nu är du i samma lag som våran Ibrakadabra.
Du spelar med världens främste anfallsspelare.
Samt bara en fråga: Vad tycker ni om Guardiola, som är Barcelonas tränare? Är han snyggare än Mourinho i Inter?
Jag har inga bilder på dem här.
Men om ni tänker er motsatsen till Lagerbäck. Honom finns det bilder på. Varje dag.
Det beror på att vissa sidor i tidnngarna görs av män. För män.
Då blir det som det blir. Kantarellmacka.

Guardiola är diplomatisk. Det är inte charmigt. Men. Han är inte ful precis.

Mats Knutsons grönaste slips

2009-09-16T00:53:00.000-07:00

Igår hade Mats Knutson i Rapport en gräsgrön slips. Och då menar jag gräsgrön som gräset är på våren. Till slipsen bar han en oklanderlig, himmelsblå skjorta. Blåare skjorta har ingen dragit på sig i SVT. Samt kavaj i mörk ton.
Jag har hittills mest följt Mats Knutsons hår eftersom jag är rädd att det ska blåsa bort när han ståuppar utomhus. Det är lite smårött, en virvel till vänster som drar iväg.
Svårt att säga om det är löshår.
Och, tyvärr, svårt att uppfatta vad han pratar om. Eftersom man känner att man kan få vara med om en sensation: Rapports reporter tappade håret under sändning!
Det är sånt man inte vill missa.
Men igår var han inomhus. Han var lugn och samlad. Jag håller på Mats. Han har gått med på att låta en stylist färglägga honom. Så att säga.
Knutson är en förebild. Det var hans företrädare K.G. Bergström också. På sitt mästrande sätt. Han log lite snett när han hade rätt. Det blev lite tjatigt eftersom han ALLTID hade rätt.
Sån är inte Mats. Han har glimten i ögat.
En kunnig man. En cool kille. Gräsgrönt. Än sen då. Just det Mats. Det är färg-tv.
Alla som kollar på Rapport: Inse! En reporter som har fattat att vi har färg-tv i Sverige.

Ibracadabra - våran Zlatan och spanjackerna

2009-09-15T08:02:00.000-07:00

Det är fullt ös nu. Våran Zlatan uttalar sig om att han aldrig haft några problem med Mourinho, tränaren i Inter.

Nu är Ibra i Barcelona och bara han talar med Marca, den spanska fotbollstidningen, så blir det 177 kommentarer.

Spanien är ett land där fotboll är på allvar. Vad är det för fel på Ibra?

- Han är för ful, menar signaturen Skunk.

Det är ingen skönhetstävling, idiot! Påpekar några dussin.

- Pepepotamos heter en som säger ifrån: Hörredu gubbe som påstår att Ibra är dålig. Du vet ingenting om fotboll. Han har slagit in 25 mål och gjort 23 assist. Jag föredrar Ibra framför Etoo.

Jag var i Gestafe och såg Ibracadabra.

Den eviga striden mot Madrid är i full sving: Stackars madridmänskor. Vad har ni för er?Kritiserar Ibra. Ni säger att Ibra är ful. Hörni. Titta er själva i spegeln.

Allt är huller om buller,

En sak bara: En spanjor - eller katalan, vilket alla är som bor i Barcelona är - kan inte säga Zlatan.

Det beror på att det inte går att uttala ett s följt av en konsonant.

Det klarar ingen spanjor!

De sätter ett e framför.

Därför heter Stockholm Estocolmo. På spanska. Och Stefan heter Estéban.

Ezlatan - det slipper vi höra.

Eto´o värvades till Inter, ersatte Ibra.

- Och nu är det så här: Jag föredrar Ibra före två stycken Eto´o.

Om den här Ibra är sämre än Eto´o så skär jag av mig handen.

Det är fullt krig bland alla de som kommenterar i Marca.

Förklaring: Eto´o var anfallsspelare i Barcelona. Innehade nummer nio. Nu har han köpts av Ibras gamla lag Inter.

Ibra har övertagit Eto´0s plats i Barcelona. Han är den nya nummer nio. Den anfallsspelare som alla hoppas på. Utom de som säger att han inte springer. UTAN BARA STÅR DÄR!

På onsdag spelar Barcelona med Ibra mot Inter och Eto´o.

Slaget står i Milano.

Vem som helst fattar att Barcelona vinner.

Eskunk på er!

Rädda G.W. Persson från honom själv! Rädda NU!

2009-09-14T01:37:00.000-07:00

I sin excellenta krönika i Expressen i lördags skriver Leif G.W. Persson: "Eftersom ingen någonsin ha lyssnat på mig har jag numera bestämt att jag ska hålla truten på mig tills jag går i pension. Jag står helt enkelt inte ut med mitt eget tjat längre, blir mer och mer lik en vanlig rättshaverist för var dag som går."

Bäste G.W. ! Håll icke truten på dig. Såna där skrämskott kan få vem som helst, åtminstone mig, att ligga sömnlös.

Samtidigt kan jag förstå att det verkar lönlöst att kritisera svensk polis. Men om polisen inte lyssnar så finns vi andra, vi som inte är poliser.

I lördags skrev G.W. om den sadistiske brottslingen Janne Olsson. Han från Norrmalmstorg år 1973. Minnena kom tillbaka. Jag kan ge besked, ty jag var med, som det heter i Finland. Är det Döbeln vid Jutas jag citerar här?

Jag stod där på Norrmalmstorg och väntade i timtal. Till slut kom Jan Olsson ut, kedjad vid poliser. Börje Heed som stod intill mig började bua som en besatt.

Kanske buade han åt den "den passiva enfald som präglat ledningen av polisen under trettio år", som G.W. skriver.

Nej, det är omöjligt. När Heed, denne legendariske kriminalreporter, gapade och skrek hade trettio år av enfald inte hunnit förflyta.

Strunt samma. Vill påminna om svenska mediers hysteriska försök att få ordning på det kaos som pågick. Samtidigt, parallellt, dog gamle kungen. Gustaf VI Adolf.

Den intressekonflikt som infann sig fick många gamla - och garvade - redaktörer att kallsvettas. Vilken nyhet var viktigast: Busen Olsson eller statschefen, nuvarande kungens farfar?

Ni minns inte att stora starka karlar på redaktionerna började gråta. Innan de gick in på muggen och tog sig en rackabajsare i bruna påsen bakom handfatet längst bort till höger.

Just om detta dilemma har väl G.W. inga minnen.

I övrigt har han rätt om Janne Olsson.

Men han har fel när han tror att lösningen är att han, G.W., håller truten på sig.

Det blir ingen namninsamling, inget upprop. Inget sånt.

Jag säger bara ifrån: Du håller inte truten på dig, G.W.!

Att svika sina läsare är inte bra. Och svek vill du inte förknippas med, eller hur?

Åtta år av fascism, säger J.R. från Dallas

2009-09-14T01:10:00.000-07:00

Man vaknar till de mest märkliga upplevelser. Larry Hagman från gamla TV-serien Dallas är i Madrid. Och i en intervju i El País är han som ny.

J.R. som vi kallar honom är 78 år. En ung man som säger som det är. Det vill säga: han gör inga krumbukter.

Larry är från Texas, en av USA:s mest konservativa stater. Ändå säger han, utan att blinka antar jag,: Jag tar avstår från åtta år av fascism. De år då George W. Bush var president.

Den ondskefulle J.R. är en man som inte hycklar. När han är sig själv, Larry Hagman.

Han är med i en ny såpa nu, "Vi är medbrottslingar". Varför?

- Därför att jag behöver pengar, säger våran J.R.

Larry Hagman reser alltid med en telefon som anger att han donerar alla sina organ.

Han har själv fått en ny lever 1995.

Vem kan säga att han är sig lik? Vem är han? TV-rollen eller sig själv.

Texashatten sitter på huvudet. Han erkänner att han är utled på den.

Men den är ett varumärke.

Nu spelar han en mångmiljonär. Ni som får in Antena 3 (spansk TV) kan se honom imorgon.

Vad är det för serie: "Vi är medbrottslingar"?

En remake på en chilensk såpopera, nu inspelad i Marbella, Spanien.

Sån är tv-världen. Men våran gamla J. R. uppvisar humor, självdistans. Han är radikal och pratar mest om klimatproblemen.

Vart tog Dallas vägen? Vem vet.

Läs Bibeln typ!

2009-09-12T06:06:00.000-07:00

Får man skriva en annans annons? Titeln på denna blog är ett citat. Jag talar inte om för folk vad de ska göra. Men det gör - håll i er! - FISK.

Nu tycker ni: fisk som fisk.

Men så enkelt är det inte. Den fisk som säger: Läs Bibeln typ! vänder sig till något så fint som Dagens Ungdom.

Det var några år sedan Dagens Ungdom slutade säga typ.

Men man ska inte vara småaktig. Fisk vill väl.

"Vi vill satsa på att våra unga får undervisning om kristen tro"

Om jag säger blåklint.

FISK har något så ovanligt som en blåklint i buken.

20 frågor här.

Folkpartister i Svenska kyrkan.

Så lätt var det. Som en plätt.

Här är deras adress på nätet:

www.fiskarna.nät

Fel.

Förlåt.

adressen är www.fiskarna.net

Det är äntligen Kyrkoval. Håll ut. Kyrkovalet är den 20 september. Typ.

Fisk. På er.

En enda fråga kvarstår: Vad menas med "våra unga"?

Vems är de? Tillhör "våra unga" en särskild kategori? Är det någon som äger ungdomen?

När en man säger: Jag ska bara ringa min skräddare...

Då vet man säkert att han inte tror att han äger skräddaren.

Men "våra unga"...

Det blir ingenting om fiska i grumliga vatten här. Det är för enkelt.

Kom på något typ bättre själv, om du kan. Slöfock.

Vilken madrass ska jag köpa?

2009-09-12T05:19:00.000-07:00

Efter allt som har hänt har jag bestämt mig för att köpa en ny madrass. Men vilken? Jag vill gärna ha en mjuk madrass. Sen ska det ligga en ligg-madrass ovanpå. Och sen ska det vara såsom ett skynke ovanpå det - eller hur?
Har du en madrass som ej är felköp? En madrass som räcker i flera år. En madrass som man kan längta hem till.
Sedan Ica-Stig gått och blivit med fonder tänker jag lägga mina pengar i madrassen. Har du något tips? Finns det madrasser med dubbla foder och dolda blixtlås? Kan man i så fall köpa hänglås till blixtlåset. Ett lås med nyckel så att ingen kommer åt pengarna.
Och. Var ska man lägga nyckeln?
Det blir helt fel ifall man måste fråga sig fram och undra: Vet du var jag la nyckeln till madrassen?
Bara tanken gör mig sjuk. Jag vet vad jag får för svar: Har du pengarna i madrassen?
Det är inget man vill tala högt om.
Svara diskret, om du vill hjälpa mig. Jag tror att det finns gamla knep som blivit bortglömda när krisen svepte över Sverige.
Ifall det är svårt att få tag på madrasser med inbyggd kapitalförvaring - kan man i så fall sy på ett fodral själv? Ska det vara i fotändan? Så att man kan gnugga stortårna mot sina pengar.
Innan man somnar. Det skulle kännas tryggt.
Eller ska pengarna sys in där man sedan lägger huvudkudden?
Kan denna metod leda till ljuva drömmar och värdefulla idéer? Så att man nästa dag kan komma hem med mera pengar.
Det är inte fråga om några större summor. Det lönar sig inte att sprätta upp madrassen. Utan det ska vara den där bufferten.
Som gör att man kan unna sig något så fånigt som en guldkant på tillvaron.
Varför skriver jag guldkant. Det är ett reklamord. Gammalt. Urmodigt. Stryk det.
Pengar i madrassen ska jag ha. Men vilken madrass ska det vara eller inte vara?

Nu har Ica-Stig blivit moderat eller...

2009-09-12T04:21:00.000-07:00

Vad gör inte Ica-Stig för pengar? Skådespelaren som en gång tilhörde det radikala gänget som skapade Nationalteatern.
Nu påstår han: En gång fick jag frågan om kalvfond var en högriskfond.
Fasa. Tänk hur mycket dumma mänskor det finns, menar Ica.
Vem är så dum att han ställer en sådan fråga till Ica-Stig? Det är reklam-Pelle.
Många i detta samhälle som backar bakåt blir uppåt när de får se en gubbe i skräddarsydd skjorta och manschettknappar i guld.
Ica måste sälja. Men inte till mig. Om de har en bank där man kan köpa fonder så är deras ensak. Men vilken smörja som helst vill jag inte se när jag slår upp tidningen. Ica:s reklam är obehaglig.
En stylist har satt på den forne skådespelaren en klackring så att den uppmärksamme läsaren ska se att han är adlig.
Han är lagom fårad och har hängslen. En karikatyr av Pehr G. Gyllenhammar.
Alltihop luktar gammal macho.
Gamla direktörer som dricker grogg. Såna som aldrig lagat mat. Fastän de vet ofta hur man öppnar en konservburk med Bullens pilsnerkorv.
Kalvfond: Köp kalvben och knäck dem som är stora. Be slaktaren om att få köttiga ben. Lägg ben och kött i en stor gryta och och täck med vatten. En matsked salt till varje liter vatten. Du kan bryna benen och köttet i ugn cirka 20 minuter, (225 grader är lagom). Och därefter lägga över dem med spad i vattengrytan. För att få en mörkare fond.
Det tar ungefär fyra timmar att koka fonden. När det gått två timmar brukar jag lägga i bitar av olika råa grönsaker, t.ex. morötter, palsternacka, purjolök. Rotsaker. Svarta pepparkorn.
Man måste alltid smaka av en fond. Behövs det lite mer salt?
Fyra timmar, skriver jag. Men egentligen ska en fond nog koka sex timmar. Då reduceras vätskan och fonden blir kraftigare.
Ta av locket de sista timmarna.
Du har nu en fond. Så snart du silat bort grönsakerna så har du din fond. En buljong.
Om du har en diskho så fyll den med kallt vatten. Försök kyla ner fonden så fort som möjligt.
Hur en sås ska tillagas när man har en äkta fond får du ta reda på själv.
Det går att förvara fond i kylskåp några dagar. Man kan också frysa in en del.
Den som vänjer sig vid att koka sin egen fond kommer aldrig (eller sällan) att köpa buljongtärningar.
Detta är något helt annat än de fyra fondpaket som Ica annonserar om.
De som önskar veta hur man lagar en verkligt mustig oxsvanssoppa kan följa min blog. Jag återkommer senare i höst när det blir mer ruggigt.
En sak till: Adjö Ica-Stig. Forever.

Operakällarens mat kommer hem till dig!

2009-09-12T01:24:00.000-07:00

Vem kunde tro att man kan äta på Operakällaren utan att behöva gå utanför dörren? Nu är saken biff, om uttrycket tillåts.

Stefano Catanacci, den stjärnbelönade kocken har komponerat alla rätterna.

Konceptet - alltså hela alltet - kallas GOOH.

Inom parentes vill jag påpeka att jag inte har ett dugg med saken att göra. Men jag handlar min mat på nätet. Det blir godast, färskast och enklast så. Två trevliga killar kommer hem till mitt kök och placerar kassarna på golvet. Med allt som jag knappat in på datorn.

Häng med här nu: Samma företag som jag anlitar har nu slagit sig ihop med le chef, S. Catanacci.

Om jag inte orkar laga mat eller ska ha lite gäster så är det bara att beställa t.ex. fiskgryta i saffransås med palsternacka och potatis.

Så rätt! Det är bakfickans mest populära rätter man kan välja bland. Och jag lovar att språket passar var och en som är van att läsa matsedlar.

Angånde saffransgrytan står det: Här möts två sorters fisk, varsamt kokade i saffranssås, tillsammans med sparris, paprika och dill på en bädd av...

Så är det på matsedelsspråket: Antingen möts två fiskar eller också gifter de sig med varandra. Eller om det är såser som brukar gifta sig. Visserligen inte i livet. Men ändå.

GOOH. Vad påminner det om? COOP förstås. Och där har vi pudelns kärna.

Jag kallar alltid Coop för Konsum. De har slagit sina påsar ihop med Operakällarens bakficka.

Här sitter jag och gapar. Just nu av förvåning. Så det kan bli. Så bra det kan bli.

Vi är nog så långt ifrån matlådor vi kan komma.

Skaffa Konsumkort. COOP-kort. Tänk på poängen.

Nästa vecka är det premiär. Häng inte på låset. Ring eller beställ via datorn.

Och berätta för mig - var maten till belåtenhet, mitt herrskap? Är vi klara så här...eller får det vara en dessert?

Ni vet hur de brukar säga.

Nu vet ni en sak till: Det var här ni läste det först: Gooh! En bit av Operakällaren.

Jag har en magkänsla när det gäller fotboll

2009-09-11T09:32:00.000-07:00

Såg ni Sverige mot Malta? Eller om det nu var Malta för Sverige. "Vi" som det heter tog tre poäng. Min speciella instinkt säger mig att aldrig se nästa match.

Ifall Sverige vinner en match som den mot Ungern. Då när Ibra slog in ett mål på övertid. Då visste jag - det blir inget av med Malta. Jag ska inte se matchen för vi förlorar.

Vi - förlåt men det heter vi - klarar inte av att vinna. Nästa match är vi utslagna redan i bussen på väg till planen. Vi sitter och känner att vi inte klarar detta. Trycket är för hårt.

Vikingarna. Att svenskar en gång var vikingar. Det är vikinga-trycket. Nu kommer de svenska vikingarna. Det är tyst i bussen. Det enda som hörs är Lagerbäcks eviga tuggande på tuggummit. Har någon frågat mannen hur ofta han byter tuggummi?

Min metod är att läsa typ Marca. Där står det sånt där uppmuntrande som: "tills att Kaká upptäckte att han var helt magisk. Som om ingenting hade hänt så fortsatte Kaká att utplåna Maradonas lag. Perfekt assist till Luis Fabiano. Tre mot ett till Brasilien. Stod det på tavlan. Argentina gick ner för räkning.. Brasilien höll ordning på spelet och visade att Lúcio är en av världens bästa försvarsspelare..."

Det är sånt jag läser Jag slår upp As eller L´Équipe eller Gazzetta dello Sport.

Allt sånt hjälper.

Brasilien fick Argentina att hålla käften.

Detta är inte likt mig. Jag har alltid hållit på Argentina, alltid Maradona.

Men det är slut. Maradona ska inte vara chef. Hur många känner ni till som inte borde vara chef?

De blir konstiga. Maradona är ett geni, en myt. Men han är faen i mig ingen chef. Han kan inte föra Argentina till seger. Stackars sate.

Varför, Diego, tog du jobbet? Tusentals män frågar sig samma sak: Varför är jag chef? Alla hatar mig. Medan lika många kvinnor eller tiotusentals kvinnor frågar sig: Varför är jag inte chef?

Folle, Dagens Nyheters legendariske fotograf Folke Hellberg, konstaterade en gång när vi var på samma reportage för så där trettio år sen: Man får inte vara dum. För då blir man chef.

Dessa sanningens ord har aldrig utplånats ur mitt medvetande.

Nu ska vi slå Danmark. Och då gäller det. Ska ni se matchen? Ska jag?

The answer my friend...

Har ni fått knäck i lurarna på Telia?

2009-09-11T08:46:00.000-07:00

Någonting har hänt på Telia. Konkurrensen är för hård. De har fått knäck i lurarna och ger sig på oss kunder. Eller? Hur ska jag uppfatta detta sms: "Ditt abonnemang byter idag namn till Telia storpratare.

Samma funktioner ingår. Bytet visas på din nästa faktura."

Jag - en storpratare. Det måste gå att säga upp detta abonnemang. Inom tre år, eller så.

Man vill gärna rikta några raka frågor till Telia: Varför tror ni att jag har telefon?

1) För att ringa upp goda vänner och sitta tyst och låta dem gissa vem som ringer?

2) För att prata med folk som ringer och kunna ringa var jag än befinner mig för att prata?

En del mänskor menar att jag ska vara glad att Telia använder ett svenskt ord: Pratare.

Tänk om de skickat ett sms på ny-svenska: Du är numera storkommunikatör.

I ett större perspektiv har vi här att göra med den svenska beskäftigheten: Vi på Telia har ingenting att göra, ingenting att säga, ingenting att komma med. Men för säkerhets skull skickar vi ett meddelande till dig: Ingenting har hänt.

Nej, jag vet det. Hör aldrig mera av er. Jag ringer er. Sen.

Arg på Kapp-Ahl

2009-09-11T08:39:00.000-07:00

För säkerhets skull: Det är ytterst sällan jag blir arg. Men det händer när jag får syn på en grå kofta för 299 kronor. Kapp-Ahl vräker ut bilder på riktigt fula bylsiga kläder.

Att de är billiga är inget fel. Men kvinnor kan inte gå omkring som lagårdspigor.

Hallå Kapp Ahl. VARFÖR lanserar ni rosor av ylle. Jag har nog sett hur ni lanserar "rosor" i svart och grått.

Det är så man vill gråta. För säkerhets skull slår jag upp Kapp Ahl på nätet. Alla har rätt till en andra chans. Det enda snygga är modellerna. Vackert hår, glada ögon.

Man kan se vad de tänker: Snart får vi ta av oss dessa toviga töntiga koftor.

Vi får dra på oss våra jeans och våra smarta kavajer Och sen väntar himmelriket: Gymmet.

Att äta lunch med Mats W.

2009-09-05T06:13:00.000-07:00

Att

Mats ringer och frågar om jag vill vara med i Debatt, ett tv-program som sänds från Göteborg.

Jag vet att detta program fått en ny programledare som heter Belinda Olsson. Henne känner jag inte, men Mats känner jag sen hundra år.

Programmet sänds från Göteborg. Och det är just där jag befinner mig.

Kommer inte på frågan att säga nej. Inte när Mats ringer. Han blir glad så klart. Jag är på plats. SVT slipper betala för min resa. Ämnet är inte roligt: Det ska handla om att tv4 köpt in hovets tidigare presschef Tarras Wahlberg för att rapportera om kronprinsessans bröllop.

Ellung som är ansvarig för samhällsprogram på tv4 ska också vara med. Och så jag. Antagligen för att det ska bli debatt.

Hovet har självklart lagt upp en strategi för hur monarkin och dess olika riter skall presenteras för svenska folket och i världen. Fru Tarras Wahlberg är inte journalist så hovet behöver inte befara några kritiska frågor eller något indiskret avslöjande.

Jag tycker dock att jag bör vara med. För Mats skull Han är pensionär numera och har varit ute i världen ett bra tag och gjort mycket av allt det där som många pensionärer drömmer om.

Men så ringer de från SVT Göteborg och kan helt enkelt inte klara sig utan Mats. Så han och frugan ställer kosan mot Göteborg och Mats går upp på SVT där han är såsom ingrodd.

Vi bestämmer att äta lunch tillsammans, Mats och jag. För att fira att vi ska samarbeta. Att jag av en slump råkar vara i Göteborg. Solen skiner och rikets andra stad upplever en ny sommar.

Alla sitter ute och äter. När vi satt oss ner säger Mats: Det blir inget program.

Jag: Va?

Mats förklarar att ingen från hovet vill komma. Eller tv4. Kanske är det samma sak.

Kul! Jag slipper vara med. Vem vill vara med i ett debattprogram? Jag har inte sett den nya versionen med Belinda Olsson. Inget ont om henne. Men det måste ändå vara så att det samlas folk som skriker i mun på varandra.

Och sen får man betala. Jag i form av otrevliga mail och allt det missnöje som svenska folket upplever när de hör en livs levande republikan. Något arvode utgår aldrig om man medverkar i ett debattprogram. Om någon trodde det. Men det kostar att medverka.

Jag ser dock fram emot att äta lunch med Mats i solskenet. Tyvärr blir det inte mycket av denna lunch. Det är inte mitt fel. Men det är svårt att äta lunch med någon som hela tiden får telefon. Han har mobil, som alla andra.

Själv stänger jag alltid av mobilen ifall jag ska träffa någon. Det är min stil.

Mats stil är att svara på alla samtal. Han reser sig upp och går en runda. Jag vet inte vart. Han försvinner helt enkelt.

Där sitter jag med en ljummen moussaka. Den var ljummen när den kom in. Överst låg ett tjockt lager med gräddfil. Tyvärr. Det liknar inte riktigt mat. Det är inget jag kan äta.

Så jag sitter still. Och tänker positivt. Jag slipper vara med i Debatt, som jag sagt ja till för att jag tyckte att det var en lycklig slump att jag var på plats. Och jag gillar Mats.

Fler positiva tankar: Mats kommer nog tillbaka. Han har inte hunnit äta och...

Jo, där är han. - Hej, Mats!

Men sen ringer det. Borta är han.

När han kommer tillbaka igen, för det gör han, så undrar han om jag ska skriva något om de kungliga bröllopen.

- Nej, säger jag.

- Varför...

Han hinner inte fullfölja sin fråga för nu ringer det igen. På mobilen.

Och där, ungefär, tar lunchen slut.

Göteborg är vackrare än någonsin. Det är en välsignad sommardag i september. Och ifall man jämför finns det inga människor som är trevligare än göteborgarna.

Tänker jag när jag promenerar längs avenyn. Något som ens kommer i närheten av avenyn har vi inte i Stockholm.

Ta inte ifrån mig MITT storbråk

2009-09-03T05:15:00.000-07:00

De gör sitt bästa på Svenska Dagbladet och sätter rubriken STORBRÅK.

Såklart gäller det Jan Guillou och Peter Bratt. Och IB-affären, salig i åminnelse.

Nu är det emellertid så att STORBRÅKET är mitt. Det står i alla möjliga tidningar i Västra Sverige. Göteborg är Sveriges ansikte. Glöm aldrig det!

Mitt storbråk handlar om mig själv och Cecilia Gyllenhammar. Jag har inte ens hälsat på denna författare. Men jag har stått på samma podium som hon i Skövde. I måndags.

Det är inte varje dag man blir inblandad i storbråk och jag vill så gärna ha det här för mig själv.

Mikael Olmås ringde just idag , fyra dagar för sent. Han jobbar på Sveriges Radio i Borås.

Enligt Mikael så har Cecilia hoppat av en föreläsning i Kinna därför att hon är så arg på mig. Det enda jag vet om Kinna är att ett statsråd som brukade allas Kinna-Ericsson kom därifrån.

Sen är det Krister Persson från Borås Tidning. Vad handlar det hela om, undrar han.

Precis som Börje Andersson från Västgöta Tidningar.

Verkligt STORA RUBRIKER tar Expressen till: STORBRÅKET.

Och en bild av mig (självklart är mitt namn felstavat) och en bild av Cecilia.

På sidan 8 står det att jag fått sparken. Eftersom jag inte har någon anställning så undrar jag vad som menas.

Jag pratar med alla som ringer: Roland Johansson t. ex (han är själv från Skövde) som ringde igår kväll. Men vad man än säger så blir det feeeel! Wrong. Åt helskotta.

Sånt händer inte mig varje dag. Jag bad de vänliga damerna på biblioteket i Skövde att dokumentera allt som skulle sägas. Det hade de aldrig någonsin gjort vid något författarbesök, men de skaffade två tonband. Eller fler.

Dock! Bandspelaren de hittade var trasig. Ett bibliotek är ett enda stort arkiv. Till ett arkiv hör ljudarkiv. Statens arkiv för ljud och bild är till för alla, utom en del som bara får användas av forskare. Såna som jag själv.

Det är synd om människorna, som Strindberg sa. Särskilt synd är det om alla de reportrar som inte var i Skövde i måndags.

De ringer som tokiga getingar som vaknat till liv i den högsommar som återuppstått här på Västkusten.

Någon måste de stinga. Det får väl bli mig, då. Vad spelar det för roll?

Någon kommentar från fru Gyllenhammar står inte att finna. Hon gömmer sig i något slott eller någon koja. Det är hennes ensak.

Jag gömmer mig inte för någon. Nu ska jag till Göteborgs stadsbibliotek och tala om mina böcker.

Har jag tur så blir det STORBRÅK igen. Jag menar att ett storbråk måste vara aktuellt, högst en vecka.

Att dra upp ett av Jan Guillous gamla bråk, som nu är inne på sitt 25:e år och kalla det storbråk är fantasilöst. Kan inte Svenska Dagbladet komma med något nyskapande i stil med GAMMELMANSFEJDER?

Yipee! Jag har gjort bort mig hos överklassen!

2009-09-02T14:13:00.000-07:00

Det är onsdag kväll och redaktör Johansson från Expressen ringer och berättar att Cecilia Gyllenhammar sagt till Göteborgsposten att hon aldrig vill träffa mig mer.

Det är sånt som kan få vissa mänskor att grubbla. Men jag tar det med en klackspark. Om det är sant så är hon lika trist som Hemmets Veckotidning var på 50-talet.

Hallå fru Gyllenhammar! Min farmors far var amiral och chef för svenska flottan.

Du har kanske inte tänkt på att Sverige har en östkust. Också.

På denna östkust, Östersjön, seglade min farmors far med Oscar II på somrarna. Farmor fick vara med ombord, iförd matroskostym. Och med flätorna på ryggen.

Johansson som ringer till mig låter som en stockholmare. Korthuggen. Effektiv. Det nya Stockholm.

Men han är från Skövde. Varför han lämnade denna stad vill han inte berätta. Det vill ingen som inte är från stan. Huvudstaden. Det är bara vid jul som de kommer igång och man kan få höra om julbord och granar och tomtar.

Samt gröt med mandel. Hela Sverige är vid jultid ett enda stort Fanny och Alexander. Utom Stockholm.

Problemet med Skövde verkar vara att de som bor där inte förstår att uppskatta sin egen stad.

"Tyck till! Vi vill veta vad folk tycker."

Det menar Håkan Ahlström. Han är kommundirektör.

Kan man bli något finare? Förlåt, Håkan. Jag tycker genast till: Byt titel. Folk är rädda för direktörer. Det är såna som ger folk sparken.

Skövdeborna får tycka till om det som är bra, det som är dåligt.

På nätet. Dygnet runt.

Kan ni tänka er att skaffa en litet roligare kulturchef? Jag begär inte det omöjliga. Men en som kan skilja på konjunktiv och konditionalis skulle höja stadens anseende.

Skövde kallar inte folk för folk. Inte ens medborgare. De som bor i stan har klättrat ett pinnhål.

- Vi är till för våra kunder, säger Håkan.

Han menar vanligt folk, som han själv var en gång.

Starkast intryck på mig gör följande satsning: Skövde ska skicka 15-18 ungdomar till Algeriet. För kulturutbyte.

Inget fel på kultur. Men - hur mycket pengar finns det i Skövde? Hur många kan franska? Skövde Alger tur och retur. Bonne chance, citoyens de Skövde! Alla ni kunder. Les Clients du Nord.

Jag tänker inte ta mig för pannan. Om Skövde ska till Algeriet så är det bara å åk.

Men ändå. Som kund i Sverige kan jag inte låta bli att oroa mig.

Algeriet är helt enkelt så himla osvenskt. Skrivet av en som varit där flera gånger och varit dörädd. Det är bara att erkänna rakt av.

Utbuad i Skövde

2009-09-01T00:17:00.000-07:00

Hej på er. Det är den 1 september och morgon. Framför mig ser jag några av SJ:s allra vackraste tåg. Jag bor på hotell Skövde, vid stationen.

Annat var det igår kväll. Då var jag på biblioteket i den här stan på cirka 50.000 pers.

Hundra stycken hade kommit till bibblan.

Jag tog ett bloss på gården utanför och när jag kom in i salen hade alltihop börjat. Det stod en tjej i trasiga jeans av den där typen som kostar 7.300 om man köper dem i Positano (Amalfikusten).

Hon läste något om Suss och Tuss. Nåt i den stilen.

Jag hörde inte vad hon sa, tyärr. Men jag stod på podiet bredvid henne.

När hon läst en del sa hon: Jag har ju bara en kvart. Hon tittade på mig.

- Jag är deprimerad, sa jag.

Ett sus av besvikelse for genom de hundra tappra. De hade förmodligen läst fel på affischen och trott att de skulle möta Lillbabs.

- Hur tror ni en bok kommer till, försökte jag. Hur tror ni en författare fungerar?

Jag hade bett arrangörerna Tove och Christina och Gunilla och Louise att dokumentera alltihop. Men de hade inte ens en bandspelare.

De aldrig någonsin dokumenterat ett författarbesök. Fastän de haft dussintals, kanske hundratals.

I presentationen av mig fick jag höra att jag hade en stor produktion bakom(!) mig.

Då invände jag och bytte ut detta ord mot FRAMFÖR mig.

Det var väl då jag blev deprimerad på allvar.

Fyra personer på första bänk blev så förnärmade att de reste sig upp och lämnade lokalen.

Kort dessförinnan hade jag fått en affisch där det stod vad jag och flickan som stod intill och läste om Suss skulle tala om.

Överklass.

Från publiken hördes rop av den här typen: Tala om boken om Marianne Höök.

En mängd minnen av gamla lärare vällde över mig. Sadisterna.

- Tyvärr, sa jag, ni kan inte befalla över mig.

Jag försökte få reda på vad den unga flickan bredvid mig hette. Hon sa att det inte var viktigt.

- Är det Gyllenhammar, försökte jag.

- Det är inte viktigt.

- Du heter Charlotte, eller hur?

- Cecilia, sa hon.

En i publiken reste sig upp och ropade: Jag är besviken! Här kommer man och ska lyssna på författare och så...

Orden dränktes i applåder.

Det är grubbmobbning, sa jag. Högt. Ni håller på med gruppmobbning.

Jag blev utbuad. Igen.

Författare Gyllenhammar viskade till mig att hon höll med. Det är gruppmobbning, viskade hon väluppfostrat.

- Låt Cecilia läsa, tjöt publiken.

Jag hade tagit fram en mängd intressanta fakta om Skövde, vars kommun har en utmärkt hemsida.

VAD VILL DU FÖRÄNDRA I SKÖVDE? är bara en av många rubriker. De folkvalda vill verkligen ha kontakt med befolkningen.

När jag började berätta om hur mycket jag beundrade Skövdes attityd spred sig en stor oro.

- Läs Cecilia, skrek de.

Fröken eller fru Gyllenhammar sa: Jag försöker hela tiden komma ifrån överklassen.

Hon läste något mer om Suss och Tuss.

Sen sa hon plötsligt: Nu är jag så hungrig så nu måste jag gå och äta.

Efter varje besök ute i bygderna brukar man gå ut tillsammans, så jag insåg att Charlotte eller Cecilia eller vad det nu var helt enkelt ville ha ett stopp på alltihop. Att hon insåg att ingen människa i publiken hade en aning om litteratur eller ville veta hur en författare tänker.

Hon tummade på den enda bok hon skrivit och på några vita manusblad.

MEN SÅ VAR DET INTE!!!

Gyllenhammar skulle ut och äta med något som kallades "min vän".

Denne "min vän" stod och häckade nånstans utanför. Vem det nu var.

Jag fanns ensam kvar på podiet. Då upptäcker jag en hög med människor framme vid biblioteksdisken. De kräver pengarna tillbaka.

De har betalt 50 kronor för att lyssna till två författare och anser att de inte fått valuta för pengarna.

Till min stora förvåning får de tillbaka var sin femtiolapp. De glor hånfullt på mig. Där fick hon. Komma till Skövde och bara...

Märkligt nog var kulturchefen Gunilla Ceder med och betalade tillbaka.

Varje kommun har den kulturchef de förtjänar.

De styrande damerna skulle visa mig en restaurang där jag skulle sitta ensam och äta. Eftersom jag inte ätit på hela dagen.

Men sen tänkte de om och gick med och åt på en krog som heter Parnassen och stänger klockan 22 och värmer Västerbottenpaj i mikron. Det är så det är.

Kulturchefen berättade vida och brett om hur hon på söndagen, dagen före mitt bsök, plockat lingon och svamp och läst en bok om Österrike dit hon och bibliotekschefen skulle resa på onsdag. För EU-pengar.

- Så du läste ingen bok av mig då, invände jag med svag stämma.

- Vet du vad, sa fru Ceder - var det verkligen så att han Hitler var född i Österrike?

Hon hade trott att han var född i Tyskland.

Hon tänkte lite och så sa hon: Ja, det där är ju inget de vill höra talas om så det är ju ändå inget vi tar upp, eller hur. Hon vände sig därvid till reskamraten Gunilla.

Nu måste jag bomma igen. Sa grabben på krogen.

I fredags och lördags var det full fart i Skövde. På Matfestivalen. Sumobrottning, kram i kramrutan. Klättervägg. 55 personer togs för fylla.

När ni läser packar fru Ceder sin nya resväska som hon köpt för 1.800 kronor och så ska hon stryka. När hon kommer fram till Österrike ska hon och Gunilla festa på choklad.

Annette Kullenberg

Där gick Berlusconi på pumpen. Mamma mia!

2009-08-30T08:42:00.001-07:00

Det kan finnas de som tror att Berlusconi äger bollen. Fotbollen. Men bollen är fri. Och nu på söndagen slog Inter motståndarna Milan med 4-0.

Nu är det så att Berlusca äger Milan, fotbollslaget. Hur är det då möjligt att Milan inte vinner varje match? Vad beror det på att Inter helt enkelt skåpar ut dem?

Det främsta målet tycks vara det fjärde som kom i 22:a minuten i andra halvlek. Ett häftigt mål på 35 (trettiofem) meters håll slogs in av Stankovic.

Där åkte kavaljeren och kvinnotjusaren Berlusconi dit. I Italien är fotbollen fri.

Jag vet att många inte tror mig. Men följ Gazetta dello Sport. Man kan få för sig att pressen är fri i Italien. Många tycker att detta verkar väl otroligt. Men läs själva. Kolla, så att säga.

I en kommentar efter matchen läser jag: "Jag är nöjd med det jag utfört hittills men jag är inte i toppform. Jag måste jobba till hundra procent för att det ska bli en bra säsong."

Det är Inters försvarsspelare Maicon (från Brasilien) som sammanfattar sin inställning.

Märkligt nog kunde jag inte sagt det bättre själv. Maicon läser mina tankar. Bättre kan jag.

Med den inställningen kan man gå hur långt som helst. Brukar det heta.

Eller som Helge Berglund, det gamla borgarrådet brukade säga: Kempa grabbar! Kempa!

Det var på den tiden då det inte fanns några tjejer.

Israel organ-strid

2009-08-28T00:40:00.000-07:00

Israel organ

En illa skriven artikel om påstådda illdåd som skulle ha begåtts av israeliska soldater med flera israeler har skapat förvecklingar. Storpolitiska sådana. I och med att Sverige f.n. är ordförandeland i EU.

Man tar sig för pannan när man läser journalisten Donald Boströms artikel, publicerad i Aftonbladet den 17 augusti.

Har någon analyserat denna artikel språkligt? Har någon systematiskt efterfrågat källmaterial?

Artikeln börjar med uppgiften att en person vid namn Rosenbaum arresterats i USA i juli i år.

I samband med en korruptionshärva i New Jersey.

Journalisten Donald Boström, nedan kallad D.B., refererar skeenden utan att ange källorna.

Möjligen har han enbart skrivit av en tidning som heter New Jersey Real-Time News.

I detta första avsnitt anger D.B. följande: ”Anklagelserna har skakat om amerikansk transplantationsindustri. Om detta är sant, är det första gången organtrafficking dokumenteras i USA, säger experter i tidningen New Jersey Real-Time News.”

Uttrycket ”skakat om” är en klyscha. Hur går det till när en industri ”skakas om”?

Vilka experter hänvisar D.B. till? När han citerar den amerikanska tidningen framgår inte om denna publikation anger experter med namn.

I en annan artikel i tidningen från New Jersey citerar D.B. en professor, Francis Delmonici. Men det är ett indirekt citat. Delmonici…säger i samma tidning att liknande organtrafficking som i Israel pågår också på andra ställen i världen. D.B. citerar dock senare Delmonico enligt följande: ”Uppskattningsvis är det 10 procent av de 63.000 njurtransplantationer i världen som görs illgalt”.

I detta avsnitt nämner inte experten Delmonici Israel. Han har inte sagt ”som i Israel”. Det är D.B:s trick. Som han använder i sitt indirekta citat.

Därefter följer ett stycke där D.B. rent allmänt beskriver ”den här illegala verksamheten” och nämner olika länder som han själv misstänker för illegal transplantation. Han påstår att starka misstankar finns hos palestinier (utan att specificera vilka). Misstankarna (hos palestinierna) går ut på att unga män fångats in och ”ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats.”

D.B. tycks tro att motsatsen finns: Att det finns unga män som frivilligt agerar organreserv innan de dödas. Detta är självklart absurt. D.B. är slarvig i sitt språk. Han behandlar ett seriöst ämne på ett lättvindigt sätt. Utan källhänvisningar och utan att behärska sina stilmedel.

D.B. påstår att det finns ”tillräckligt många frågetecken för att ICJ, International Court of Justice, absolut borde inleda en undersökning om huruvida det handlar om israeliska krigsförbrytelser.”

Absolut. Det är talspråk. Vilka ”frågetecken” handlar det om?

Varpå grundar D.B. sitt nästa påstående: ”Israel har återkommande hamnat i blåsväder för sitt oetiska sätt att handskas med organ och transplantation”?

Finns det några källor? När och hur ofta har detta hänt? Blåsväder?

D.B. hänvisar till en enda uppgift som han inte styrker: ”Länder som bland annat Frankrike avbröt organsamarbetet med Israel redan på nittiotalet, och Jerusalem Post skrev att ´övriga länder i Europa väntas följa Frankrikes exempel inom kort´ ”.

Vilka var de andra länderna? När exakt avbröt Frankrike sitt organsamarbete med Israel. Vilken typ av organsamarbete hade pågått och hur länge? När exakt skrev Jerusalem Post om denna händelse?

Nästa påstående från D.B. lyder: ”Hälften av de nya njurar som israeler fått inopererade sedan början på 2000-talet har köpts illegalt från Turkiet, Östeuropa och Latinamerika.”

Hur vet D.B. detta? Vad stödjer han sina påståenden på?

D. B. skriver också: ”Israeliska hälsovårdsmyndigheter har full kännedom om verksamheten, men gör inget för att stoppa den”.

Hur vet D.B. detta? Hans artikel är fylld av påståenden av denna typ. Läsaren finner till sin förvåning att en mängd beskyllningar kastas fram, huller om buller. D.B. gör inget försök att få läsaren att tro på vad han yttrar sig om. För D.B. tycks det räcka att han påstår olika saker.

D.B. upplyser: ”2003 framkom vid en konferens att Israel är det enda västlandet vars läkarkår inte fördömer den illegala organhandeln eller vidtar några rättsliga åtgärder mot de läkare som deltar i den brottsliga hanteringen.”

Vilken konferens handlar det om? Vilket protokoll åsyftas? Om det nu finns något protokoll? Varifrån kommer begreppet ”västlandet”? Är det en uppfinning av D.B.? Eller ett officiellt begrepp?

D.B. har kommit fram till 2003 och citerar en artikel ur Dagens Nyheter den 5 december detta år: ”Tvärtom är chefsläkare på de stora sjukhusen inblandade i de flesta illegala transplantationerna”. Ifall DN har skrivit just denna mening så är den lösryckt ur sitt sammanhang. Det kan t.ex. röra sig om att en medarbetare på DN citerar en källa på plats som är missnöjd. Att D.B. uppger att DN skrivit ovanstående mening innebär inte att han kommer med en källhänvisning.

Meningen som citeras har tagits med för att D.B. tror att citatet styrker en luddig artikel.

D.B. hoppar nu tillbaka till 1992. Ehud Olmert, dåvarande hälsominister, gick då enligt D.B. ut i en stor kampanj för att få den israeliska befolkningen att ställa upp som organdonatorer. ”En halv miljon pamfletter spreds i lokaltidningarna där medborgarna uppmanades skriva på att donera sina organ efter sin död…”

Här uppvisar språket beklagliga brister. Det heter inte pamfletter i detta sammanhang utan flygblad. Om de ”spreds i lokaltidningarna” måste det ha skett som inlagor. I annat fall var det fråga om annonser.

Det heter inte ”skriva på att donera” utan ”skriva på att de ville donera”.

I detta sammanhang refererar D.B. till en kampanj där donatorerna skulle donera sina organ efter sin död. Hur stämmer det med D.B:s påståene i början av artikeln där han menar att ”unga män fångats in och ofrivilligt fått agera organreserv INNAN (mina versaler) de dödats”. Detta enligt misstankar hos palestinier.

I samband med kampanjen 1992 uppger D.B. följande: ”Samtidigt som denna organkampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade.”

Detta skulle alltså, enligt D.B., ha skett för sjutton år sedan. Hur många palestinier ”försvann”? Hur ”försvann de”. Vilken dokumentation stödjer påståendet att de ”levererades till sina byar fem dygn senare”?

Vilka byar är det fråga om? Fanns det döda palestinier som återbördades till byarna tre eller fyra dygn efter att de försvunnit? Vad menas med begreppet ”levererades”. Hur har leveranserna dokumenterats? Kom de döda kropparna i bil, kördes de in i byarna på kärror?

Ingen dokumentation finns. Men D.B. uppger att han ”var i området”. Vilket område?

Han uppger också att han ett ”antal gånger blev kontaktad av FN-anställda som var oroade över utvecklingen.”

” De som kontaktade mig menade att organstöld faktiskt ägde rum, men att de var förhindrade att agera”.

Hur många gånger blev D.B. kontaktad? Hur många FN-anställda kontaktade honom? Har D.B. namn på dem? Påstod de FN-anställda att organstöld ägt rum? I så fall var? Befann sig de FN-anställda på platsen där den påstådda organstölden ägt rum?

Skribenten D.B. uppger: ”På uppdrag av ett tv-bolag reste jag därefter runt och talade med ett stort antal palestinska familjer på Västbanken och Gaza…”

Vilket tv-bolag åsyftas? Var reste D.B. runt? Vilka vägar använde han? Hade han några personer i sitt sällskap? Vilka? Vad menas med ordet ”därefter”. Avser D.B. att få läsaren att tro att D.B. tog beslutet att ”resa runt”, när han kontaktats ”av många FN-anställda”.

När företog han rundresorna och hur länge?

D.B. återkommer nu till uppgiften att palestinier bestulits på organ INNAN (mina versaler) de dödats. Dessa uppgifter fick han när han ”talade med ett stort antal palestinska familjer på Västbanken och Gaza”.

Hur många familjer talade han med? Var befann de sig? Hur många söner hade ”bestulits på sina organ”?

D.B. uppger ett exempel. Det handlar om Bilal Achmed Ghanan. Men D.B. blandar ihop natt och dag. ”Ett av de exempel jag träffade på under denna kusliga resa var den unge stenkastaren Bilal Achmed Ghanan.”

D.B. fortsätter i påföljande mening: ”Klockan närmade sig midnatt när motorljuden från den israeliska militärkolonnen hördes i utkanten av den lilla byn Imatin på norra Västbanken…”

Avsikten är troligen att skapa en kuslig stämning, ungefär som i en B-film på tv. D.B. lägger ner omsorg på att skildra mörkret: ”…inte en katt kunde röra sig utomhus utan att riskera livet. Mörkrets bedövande tystnad bröts bara av stillsamma snyftningar och jag minns inte om det var av kyla eller spänning vi huttrade.”

Mörker medför inte tystnad med någon automatik. D.B:s stilistiska förmåga är ringa. Men han tycks ha gripits av en önskan att dokumentera att ”han var där”. Reportern ute på fältet.

D.B. påstår om Bilal Achmed Ghanan att ”han gjorde livet surt för Israels ockupationsmakt”.

Är det fråga om ett barn som pallar äpplen? Bilal Achmed Ghanan är död. Men om han levde skulle han möjligen protestera mot denna beskrivning av den verksamhet han bedrev.

Plötsligt hoppar D.B. till dagsljus. Det är inte mörkt alls. Bilal Achmed höll sig gömd i bergen men ”av någon anledning tog Bilal sig ner från bergen en dag och vandrade oskyddad genom byn förbi snickarens hus denna olycksaliga dag i mitten på maj.”

Vad hände sen?

Enligt D.B. hände följande: ”Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna (D.B. stavar så), lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna (han stavar så) och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av.”

Var D.B. närvarande? Nej. Han återger vad byborna berättar. Det gäller antalet skott. Byborna uppger att ”folk från FN och Röda Halvmånen” var i närheten.

Finns det något datum? En dag i mitten av maj, uppger D.B. Vilket år?

Mörkret återvänder. I vart fall i D.B:s försök att beskriva det hela. ”Den svåraste av dem alla, viskade personen i mörkret i mitt öra.”

Personen som viskade uppger namnet kapten Yahya. I artikeln uppges att Bilal ”kom tillbaka i mörkret, död och inlindad i gröna sjukhustyger”.

Var D.B. över huvud taget närvarande? Hans sätt att beskriva Bilals återkomst är manipulativ. ”När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för”.

Detta är skrivet i presens men D.B. anger inte att han var en av de få som var med när Bilal lades i graven. När begravningen äger rum är det troligt att det sker med omsorg. Varför skriver D.B. ”plötsligt”?

Han vet inte hur man skriver. D.B. är en slarver. En av många som publiceras numera.

D.B. slutar sin artikel med ”allt vi vet”. Exempel: ” en omfattande illegal organhandel pågår” (i Israel). ”Vi vet” dessutom att det sker ”med myndigheternas goda minne”.

Vilka är ”vi”? Vad grundar sig den kunskap på, som ”vi” besitter?

Det mischmasch som Donald Boström åstadkommit har märkligt nog publicerats på Aftonbladets kultursida. Denna avdelning leds av Åsa Lindborg som doktorerat i historia. De stora kunskaper hon har om forskning och vikten av källhänvisningar tycks hon ha förträngt.

Märkligt nog har denna undermåliga text väckt stort uppseende. Dock får man betänka att i varje krig så är sanningen det första offret. Det andra offret är logiken. Upp flyga orden men tanken stilla står.

Ansvaret faller tungt på Jan Helin, som är Aftonbladets ansvarige utgivare. Hur kunde han godkänna publiceringen av Donald Boströms text?

Annette Kullenberg

Att sätta på fiskar i skymningen

2009-08-08T12:56:00.000-07:00

Det är lördag kväll i timmerkojan. Vi har just kommit upp från stranden där vi haft picnic. Det är

tyst och fiskarna väntar på få simma.

Det behövs bara ett knäpp. Här titta: Mitt akvarium.

Äntligen fredag!

2009-08-07T06:09:00.000-07:00

Det blir kräftor och Sumpan Swingsters ikväll. Detta för att fira att man inte en enda gång denna dag hört namnet Marianne Samuelsson.

Men svara mig på en fråga: Vad gjorde Ernst Brunner i trädet på Långholmen i morse?

Ni såg inte inslaget i tv4 morgon.

Ernst pratade och sade: Jag är en pionjär.

Sen ramlade han rakt ner i kanalen och efterlämnade endast några liknande pratbubblor.

Vilken ruskig alaskafilé

2009-08-07T03:30:00.002-07:00

juli 28th, 2009 by annette

Ett gott råd! Ät aldrig alaskafilé. Så slipper ni ångra er. Jag gjorde ett försök idag. Det var en vanlig lunchrestaurang med gammal sallad och potatis med skinn på. Det var bara att slinka in på närmaste glassbar och…det är sommar. Vem orkar bry sig för att man slängt ut 75 kronor på en omöjlig fisk. Det är sommar. Observera att jag inte skriver gott folk. Det får Anders Lundin göra.

Så här såg vi ut när vi ätit alaskafilé. Anton var också med. Han syns på bilden. Till höger.

För lite djupare tankar hänvisar jag till onsdag, kl 11.00. Kom tillbaka då och ni ska få se på funderingar som lår er med häpnad. Om så inte blir fallet - skicka en rad. Alla klagomål åtgärdas. Gå och bada. Nu. Medan tider äro.

Några ord om mannens penis

2009-08-07T03:30:00.001-07:00

juli 29th, 2009 by annette

Vad vet en svensk barnkirurg om mannens penis? Doktor Götberg i Göteborg tycker inte om omskärelse. Men alla människor vet, trodde jag, att det är hygieniskt.
Vad ska förhuden vara bra för? Den avlägsnas för att undvika infektioner Så har det varit ett par tusen år.
Men endast Sverige svenska nötter ha. Såsom barnkirurger. Det är bara att ta bort förhuden. Hör ni vad jag säger?
Nej. men ni kanske an läsa på litet grann. Om hur det går till i den stora världen.
Ingen enda kvinna har kommenterat saken ur synpunkten NJUTNING.
Det måste dock finnas någon mer än jag som mött en man som är omskuren. Jag vill gärna påpeka att det inte bara är storleken som har betydelse.
Ifall en man är omskuren blir man lycklig. Så enkelt kan det vara.
HUR har de svenska barnkirurgerna det med sitt sexliv? Om det är lite trist så finns det en lösning. Nära till hands - så att säga. Det är aldrig för sent att låta omskära sig. En farbror doktor kan alltid be en kompis, en annan farbror doktor om hjälp.
Det är första gången jag kommer med ett tips om bättre sex i sängen. Eller var ni håller till.
Jabba upp edert sexliv, herrar barnkirurger! Ni kommer att lyckas. Ifall ni samtidigt spolar den där attityden - vi vet bäst för vi är svenska barnkirurger vi.
Blunda och tänk på globaliseringen så går det lättare!

Underbar morgon med Berlusconi

2009-08-07T03:28:00.000-07:00

juli 29th, 2009 by annette

En onsdag som börjar bra. I solens tecken. Och Umberto Eco som skriver om Berlusconi. I L´Espresso, den seriösa tidskriften som kommit till lite större klarhet just i senaste numret. Det är Eco, han som skrev Rosens namn, som hjälpt tidskriften.
Eco skriver: “Italiens problem är inte Silvio Berlusconi. Historien (jag skulle vilja börja räkna från Catilina och framåt) har befolkats av äventyrslystna män som inte alls saknat karisma.
Umberto Eco påpekar att dessa män haft ringa intresse för staten men alltid höga, mycket höga, otroligt höga privata intreseen. Och de har tillägnat sig mycket makt för att kunna uppnå sina egna mål.
Eco tycker helt enkelt att L´Espresso har blivit lite väl populistisk och grävt ner sig i detaljer. Berlusconi är helt enkelt en mästare på att följa traditionerna.
“Majoriteten av italienarna har accepterat intressekonflikten.”
Kan det vara så att läsare och tv-tittare i Italien genomskådar pressen och ser hur den skor sig på inspelade band, på påstådda erotiska möten. Detaljer som inte handlar om Italiens verkliga problem.
Demokratin medför vissa problem. Tycks Eco mena. Men än värre är hyckleriet. Vilka var det som accepterade Mussolini och fascismen? Italienarna själva.
År 1931, påpekar Umberto Eco, skrev 1888 stycken professorer på ett dokument där de lovade regimen (Mussolini) trohet. Bara 12 av dåtidens 1200 professorer i Italien vägrade skriva under.
Det finns förvisso starka män i Italien som velat ta makten, men utan folkets stöd har det inte lyckats. Det är Umberto Ecos budskap.
Bravo. En författare som skriver en kort artikel om Italiens historiska verklighet.
Ibland funderar jag på hur ett så kaotiskt land ständigt frambringar nya begåvningar. Helt orädda. Det är historiens vingslag som alltid sveper över Italien och välsignar detta land som varenda svensk tackar i sitt hjärta.
Vad skulle en vanlig person i vårt land ta sig till utan pizza? Han skulle få ett sammanbrott. Gäller hela Sverige och varenda småstad. Sverige fungerar inte utan pizza. Kebabpizza.
Italien fungerar inte.
Där hjälper det inte med pizza.
Så kan det bli.

Göran, o Göran!

2009-07-31T00:31:00.001-07:00

Var det inte mer med Göran. Inte rolig. Inte satirisk.Lyssna på Jenny Telemans avrättning av en ny svensk film. Ängslig och konventionell. Bra analys av Jenny om att en svensk film alltid måste innehålla lite samhällskritik.

Här är det så kallade okunniga mänskor som konsumerar som ska kritiseras. Det tycks gå till så att Göran går på fest bland dessa onyttiga människor och slår värdinnan på näsan med sin golfklubba. Han kan inte spela golf.

Är den dolda (?) undermeningen. Alltså är han lite bättre. Mer som folk är mest.

Vem vill se Göran? Har du sett den?

Vem vill jobba på en länsstyrelse?

2009-07-30T03:35:00.000-07:00

Vem har spelat in landshövdingen på band? Det får vi aldrig veta. Men arbetsmiljön! Att inte kunna tala fritt på ett möte. Det sitter en spion där. En person som skickar avlyssning till Sveriges radio.

Det är något ruttet över ön som heter Gotland.

Tänk er det där kontoret i oktober när det blåser, när turisterna rest sin väg. När kaffet står på värmning i personalmatsalen.

Där kommer hon, landshövdingen. Hon som satte sig över experterna. Det blir tyst när hon tar tag i ordförandeklubban. Det har varit tyst ända sedan den 29 juli.

På kontoret har alla viskat. Och kring ön har ryktena farit.

Ingen tar längre med sig gräddfil till personalköket. Hur skulle det se ut?

Var är alla människor undrar kvinnan som är landshövding. Hon orkar inte göra något åt miljön på denna infekterade arbetsplats.

Och varför frågar hon? Hon vet redan att de flesta är sjukskrivna. Men de har inte sagt upp sig. För hur många jobb finns det på Gotland. Och skulle det inte se mysko ut om någon slutade?

Då kanske de tror att det var jag som...

Det är något med den där ön nu. Vill ni resa dit? Eller...